Därmot har jag lite ångest.

Räkna med att minst hälften av de du umgås med, och som känner dig bra, redan vet om det. Hälften av dem i sin tur bryr sig inte, återstående 25 % vet inte hur de ska kunna göra något.

Förnekar hela tiden att jag är sjuk, och tänker aldrig i hela mitt liv ta hjälp från någon som tror sig veta bättre nog att kunna hjälpa en annan människa. Naturen är inte så enkel. Jag är en individ som har rätt att utvecklas i min egen väg. Bojkottar därför t.ex. värnplikt, TV m.m.

Alltså... kom ut och kom ut. Mamma och sådär har väl alltid vetat om det, men det var ingen som direkt tog mig seriös innan jag en kväll bröt ihop totalt. Fick någon slags panikattack av ingenting alls och låg på golvet och grät och skakade. Då fick det komma några psyktanter som först ville ta med mig till Akut-BUP, men jag slapp det. Och efter det förstod även resten av min familj hur kasst jag mådde. Jag blev sjukskriven efter det och massor.

Men varje gång man möter en ny människa som man lär känna måste man ju "komma ut" och det är lika svårt varje gång. Jag vet att många blir rädda och försvinner, och jag är lika rädd för det varje gång. Man förlorar många vänner på vägen när man är deprimerad.

Fick damp/epilepsi typ. Eller mamma började bråka med mig för 2-3 år sedan och tillslut låg jag på golvet och gråt hela natten, ingen brydde sig och jag skrek ut allt som hänt (att jag varit mobbad hela grundskolan, att det var jobbigt när vi flyttade etc.) när mamma väl lyssnade.
Ah, sen i höstas så gick jag ned mig i ett kärleksproblem och låg till sängs utan att äta eller göra nåt i nästan 2 veckor och då fick hon nog.

Jag har aldrig behövt säga rakt ut att, "hey, jag är deprimerad!".
Vänner har märkt på mig, de har varit med då jag fått ångestattacker eller så mår de dåligt själva och därför har det varit naturligt att prata om det.
I högstadiet var det väl några som reagerade på att jag skurit mig, det var nog så min familj märkte det också i början. Det dröjde iförsig tills jag fick min första panikattack innan mamma kirrade tid hos bup åt mig. Min bror slutade kalla mig "emo" efter att ha varit med en gång då jag ramlat ihop och börjat skaka och hyperventilera.

Några av mina lärare vet också om det, jag har sån hög frånvaro så det kändes bäst att berätta varför. Det har hjälpt lite faktiskt, har bra stöd från min mentor på skolan och hon har vart med på möten på bup och så. Nu ska jag lämna in en lapp om sjukskrivning pga depression så snart vet väl hela arbetslaget om att jag käkar piller och så.
De i min klass har ingen koll, men det är skönt.

Lindblom:

Nu ska jag lämna in en lapp om sjukskrivning pga depression så snart vet väl hela arbetslaget om att jag käkar piller och så.

Vad sorgligt. 🙁 Du menar väl inte med skolan?

Min familj vet, de har väl märkt det själva plus att nu går jag ju på bup så de fick reda på det genom det med.
Sen så har jag berättat för mina närmsta vänner när jag känt att jag kan lita på dem tillräckligt för det.

Sagitta:

Vad sorgligt. 🙁 Du menar väl inte med skolan?

jo, men det är på halvtid. Jag går några lektioner i veckan, och sen ska jag gå om och läsa resten nästa år.

Lindblom:

jo, men det är på halvtid. Jag går några lektioner i veckan, och sen ska jag gå om och läsa resten nästa år.

Oj, mår du så dåligt vännen? 🙁 Jag har gått om skolan om du ville veta. Det är typ väldigt jobbigt med umgänge då.

Jag gick på lergigan från november-januari som är ångestdämpande/lugnande. Det kändes bra eftersom jag ofta hyperventilerar, som nu, annars hade jag inte suttit här... Men nu när jag inte har det längre så får jag sticka tröjor och ha mig men det orkar jag inte så mycket. Har börjar sova dåligt igen och så, det var bättre för ungefär 2 veckor sedan, men nu blir det sämre. Undrar om jag borde ta upp det.

Har inte kommit ut

Har en väldigt nära vän jag berättat nästan allt för, men känns som det kommer att kommer ut på bredare front snart.

Sagitta:

Oj, mår du så dåligt vännen? 🙁 Jag har gått om skolan om du ville veta. Det är typ väldigt jobbigt med umgänge då.

Jag mår lite bättre nu, har fått antidepressiva som nog har börjat fungera lite och sen försökte min bror ta livet av sig nyligen, vilket blev lite av en vändpunkt. Jag vill att både han och jag ska må bättre, så jag försöker mer nu.
Det känns jobbigt att behöva gå om, men jag har knappt några kompisar i min klass nu heller så det gör nog inte så stor skillnad.

Sagitta:

Jag gick på lergigan från november-januari som är ångestdämpande/lugnande. Det kändes bra eftersom jag ofta hyperventilerar, som nu, annars hade jag inte suttit här... Men nu när jag inte har det längre så får jag sticka tröjor och ha mig men det orkar jag inte så mycket. Har börjar sova dåligt igen

:/<3 usch, jobbigt att höra att du mår så dåligt. Kan du inte få mer medicin då, om det funkade? Och kolla om du kan få någon insomningsmedicin eller nått lugnande så att du kan sova! Jag har också sovit jättedåligt, fått prova olika mediciner och nu har jag fått en som funkar. Allt blir så himla jobbigt när man inte kan sova heller, jag hatade det.

Lindblom:

heller så det gör nog inte så stor skillnad.

Bra att du mår bättre. Tror allt blir bättre iom att det blir ljusare ute. I see, tar ni hand om varandra och pratar eller nåt då? Det är viktigt med hobbys har jag märkt, att sysselsätta sig gör att man inte tänker på annat än nuet och det man sysslar med.
Är inte heller med nån i min klass, även fast jag är social och så 🙁

Lindblom:

/<3 usch, jobbigt att höra att du mår så dåligt.

Mjo, jag vet faktiskt inte. Har sagt till min psykolog att jag faktiskt har knarkat innan så hon är försiktig med det... Har inte varit där på 3 veckor ungefär.
Ja, då kan man bli tvungen att sjukanmäla sig för att man sovit så lite, har fått ig på några prövningar för att jag sovit dåligt den senaste tiden. Lergigan är ju nästan insomnande iom att det är lugnande. Det är tankarna som håller mig vaken om nätterna. Helt orelevanta tankar dessutom.

Det är ingen förutom min bästa vän som vet att jag mår dåligt. Mamma märker fan inte ett skit, hon är för upptagen med att bråka med min styvpappa. Men är väl ganska glad på skolan iaf, vill inte att mina vänner ska fråga "har de hänt nåt?" jag orkar inte prata med dom om det, dom förstår ändå inte.