Forumet - Att vänskapen med första jag älskat förstörts, och att bli kär på nytt i kille som jag inte kan placera vart jag har honom!!

Att vänskapen med första jag älskat förstörts, och att bli kär på nytt i kille som jag inte kan placera vart jag har honom!!

195 1 14
hej

Känner behov av att skriva av mig lite. Är 23 år, bor i en större stad. Många berättelser i forumet känner jag mig själv igen i och tänkte dela med mig av min, något som givit mig lärdomar.

För två år sedan började jag fundera på min sexualitet. Jag har i grund och botten alltid försökt förneka för mig själv att det är killar jag gillar, och inte tjejer. Men för två år sedan så började jag utforska genom att ha sex med killar. Allt i smyg, diskret. För att liksom känna efter. Under denna period brottades jag med mig själv. Stod inte ut med att se mig själv i spegeln. Hatade mig själv, för att jag möjligtvis var bög. Såg mig som annorlunda. Efter gymnasiet söp jag fem dagar i veckan för att dämpa smärtan.Jag bar på en sådan obeskrivlig smärta. Här var jag, funderade på min sexualitet, hur mitt liv skulle bli, tänkte bara negativt hela tiden. Kände mig något fruktansvärt ensam, osynlig, oduglig. Samtidigt som kampen med mig själv pågick med att acceptera mig själv, upptäckte att jag precis fått känslor för en kille som gått i min klass.

En kille som anklagat mig för att vara otrogen med hans tjej. Kan ni föreställa er? Den människan som jag älskade över allt annat och som jag skulle dö för, anklagade mig för otrohet när det var honom jag egentligen ville ha.

Hur som helst, detta är en lååång utdragen historia. Jag gav honom en kärleksförlaring via epost för att jag inte klarade av att säga det ansikte mot ansikte. Jag var så fruktansvärt rädd för att förlora honom. Han tog det bra, stannade kvar i mitt liv, men det var då som allt började gå utför med vår vänskap. Jag var dödskär i honom i två år och vi bråkade ofta. Och det sved i mitt hjärta att jag alltid hamnade i kläm med just honom. Varför? Varför bråkar jag inte med någon annan istället? Varför den enda människan jag älskat så jävla mycket?

Vi har aldrig kunnat prata om problemen med vår vänskap, vi har förut saknat varandra periodvis och idag känner jag inte att jag har några sådana kärlekskänslor kvar för honom, MEN han var otroligt viktig för mig och det plågar mig när jag tänker på att vi aldrig liksom fått avslut på vårt tjafsande om saker som egentligen inte borde ha så stor betydelse. Det har liksom senaste åren varit så laddat i luften och jag har nog aldrig haft grepp om honom. Det finns så många saker som har stört mig, som jag klandrar honom för och också skuldbelägger mig själv för också.

För en tid sedan ringde han mig på fyllan och berättade att han ville försvinna, att han inte orkade mer, och la på luren. Vi bodde i olika städer då och panikslagen tror jag att han ska ta sitt liv. Visade sig vara ett rop på hjälp från hans sida men jag var inte mig själv den efterkommande veckan.

Vi ses väldigt sällan, jag saknar att ha den vänskapen vi hade innan jag berättade vad jag kände för honom, önskar att jag aldrig blev kär i honom alls, men samtidigt var det viktigt då jag fann mig själv.

Idag är min osäkerhet helt borta, jag älskar mig själv, är öppen med att jag gillar killar, och trivs med mitt liv. Alla vänner har stannat kvar och jag får också väldigt många nya då det anses "coolt" meed maskulin bög i gänget, haha. Jag är lycklig mem som jag skrev, det plågar mig att det gick så snett. Det har varit så infekterat att jag inte tror för en sekund att det går att reparera. Då är det bara för mig att acceptera. Vi sågs för en vecka sedan på en fest och jag sa att jag saknade honom men han gav inget svar ens tillbaka. Men förklarade hur trött jag är på att det blev så fel och att jag önskar att jag aldrig känt som jag gjort.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär igen efter det jag kände för honom, men blev det sedan i folkhögskolan i en heterokille som jag blev väldigt tight med. Han var också den första som fick veta på skolan att jag är bög. Han tog det bra, började bli väldigt nyfiken, ställde frågor om killsex och så vidare som en heterokille kan göra (han hade tjej och har en annan nu med som han inte trivs med hundraprocentigt). Men framför allt: han var så kärleksfull mot mig. Smekte mina kinder, kunde säga hur fin kille jag var, vi var som bill och bull, alltid tillsammans. Och jag saknade honom något fruktansvärt mycket så fort vi var ifrån varandra i några dagar. Om jag eller han reste bort. Minns en gång när han ringde två dagar efter att han åkt bort bara för att säga att han saknade mig och längtade tills vi sågs igen. Jag smälte och kände: jag har en helt fantastisk vän.

En annan gång var vi på promenad och jag får ett samtal om att en vän tagit sitt liv. Jag faller i gråt, vem är där då? Jo min vän. Jag låg med huvudet vilande i hans knä och grät oavbrutet medan han smekte mitt hår och tröstade mig. Han hade tidigare mått dåligt pga strul med sin flickvän och började gråta med mig. Jag kände mig så otroligt trygg i hans famn. Vi stog upp ett tag och han höll om mig så fruktansvärt hårt kärleksfullt att jag inte ville släppa taget.

Väl inomhus så höll han om mig och sa hur underbar han tyckte att jag var. Att han tycker det är så orättvist att jag som är så underbar kille inte har lätt för att träffa kärleken. Han sa till och med att om han hade gillat killar, så hade han velat dela sitt liv med mig.

Till slut kunde jag inte vara tyst mer så jag gjorde det jag aldrig fick med den första killen, satte mig ner och pratade om mina känslor. Jag berättade att jag trodde att jag förälskat mig i honom och han blev, som han brukar bli, rörd. Han satt i princip tyst och lyssnade respektfullt och fick också tårar i ögonen. Han gav mig inget gensvar men när jag tog upp att allt detta kärleksmässiga han gjort mot mig fått mig att bli förvirrad och just att han sagt "älskar dig" , att det gjort mig förvirrad. Då sa han bara: då misstolkade du., och jag ttror än idag att han ÄR straight men det finns fler exempel , mindre seriösa, där han skämtat om att ha sex med mig. Liksom som gjort mig förvirrad men jag tror att han mått bra av uppmärksamheten bara.

En gång var vi på restaurang och helt plötsligt säger han: jag funderade på en grej, hur det vore att kyssa dig nu. Men det hade inte gått för att du är kille.

Det var det som gjorde att jag började få känslor för honom. Gick runt i dagar och analyserade varför han sa som han gjorde, varför han var så kärleksfull (kunde posta facebookmeddelanden med: I love you, när vi inte setts på några dagar). En gång försvann en av hans tjejkompisar och de skulle leta efter henne. Han mådde dåligt över det och skrev meddelanden om hur ensam han känner sig över vad som hänt, att han saknade mig och önskade att jag var hos honom vid tillfället. Och åter igen, : jag älskar dig.

För några dagar sedan träffade jag honom för första gången på sju månader då jag bott på annan ort. Kontakten liksom avtog. Men det var roligt att se honom igen.Vi pratade om hur våra liv såg ut och som alltid pratade vi om hans sexbehov då han har ett stort sådant. Skämtade fram och tillbaka innan jag slängde ur mig att: när är det dags för dig att få något där bak? För att testa honom, Skämtsamt, och han kollade ner i borde och verkade lite obekväm. Var det för att han kände "nejnej" eller var det för att han är rädd för något? Vidare frågade han om jag berättat för föräldrarna om min sexualitet och hur de reagerat. Då får jag för mig tankarna "Är det så att han frågar nu för att han själv vill kanske komma ut som bi?". Har aldrig kunnat placera honom men helt bestämt trott och tror hela tiden att han är fullt hetero. Vill inte liksom ens tro att han är bi för att han är så jävla underbar och jag blir toksvag för honom.

Under den sjumånadersperioden irriterade jag mig på att kontakten hade avtagit. Alla vi lever våra liv tänkte jag. Sårade mig lite men men. Veckorna gick jag jag slutade tänka på honom. Han var liksom inte intressant. Hur som helst, vi sågs över en middag och pratade här om dagen, och han berättade att han nog inte trivs med nuvarande tjejen och så vidare. Jag gav honom råd om hur han skulle göra med problemet, när jag satte mig på flyget tillbaka så började jag tänka på honom mer och mer och inser hur fruktansvärt mycket jag saknat honom, och saknar honom.

Vad ska jag göra? Han är verkligen allt jag behöver hos en kille. Otroligt söt med ett hjärta av guld. Jag älskar honom inte i kärlekens tecken mer än vänskapligt, men jag är förälskat tror jag, igen.

Vad får ni för intryck?
Ni som idag mår dåligt och har svårt att acceptera er sexualitet, DET GÖR ONT I MIG ATT NI MÅR DÅLIGT och SKULLE GÖRA vad jag KAN för att få er att må bättre för idag mår jag fantastiskt! Skriv era personliga berättelser via PM till mig, jag svarar alla och har gärna vidare kontakt och ger mitt stöd för JAG VET hur det kännS!

Spana också in:

happyguy:

Vad får ni för intryck?


Jag tycker det är konstigt att så kallade heterokillar kan bli så kärleksfulla med en annan man utan att vilja göra mer. Kanske än mer märkligt att så starka vänskapsband med fysisk närhet och kärlek just kan uppstå utan någon form av attraktion i botten. Det finns vänner jag älskar men aldrig önskar något sexuellt med. Dessa vänner klappar jag inte heller på kinden eller lägger fötterna i knät på. Jag skriver inte så kärleksfulla meddelanden som du beskriver eller ens känner ett behov av det.

Men vad fan vet jag. Mina problem, som finns beskrivna i en annan tråd, förstör på många sätt den vänskap jag och min vän hade och som nu gått över i något troligtvis helt ohållbart. Jag saknar honom varje dag vi inte ses och jag önskar att jag aldrig hade fått dessa känslor. Många dagar önskar man knappt leva längre.

Mitt intryck av din text är lite blandat. Har man dessa känslor, som vi kan få, för andra killar är det kanske lätt att tolka andras signaler på samma sätt. Samtidigt är det återigen för mig väldigt udda att så tydligt visa närhet till en annan kille om man själv inte ens är bi. Heteronormen som i den verkliga verkligheten råder (utanför pk-normen) är ju fortfarande ganska dömande. Att se två killar kyssas eller hålla hand är ju för många stötande och besvärande men kanske är det just denna mjuka sida många killar och tjejer, även med samkönade, faktiskt besitter när riktig vänskap växer fram?

Jag blir otroligt glad när jag läser att du idag älskar dig själv, är öppen och trivs med ditt liv. För min del känns det som en omöjligt just nu men kanske kan det förändras i framtiden. Jag är, som du, en relativt vanlig maskulin kille och för min del har aldrig bögeri passat in i min självbild även om jag aldrig för den delen fördömt andra.

För att återgå till din frågeställning är din beskrivning av din vän även mig förvirrande. Varför frågar man plötsligt hur det vore att kyssa dig om inte dessa tankar snurrar i ens huvud? Varför skickar man kärleksförklaring via epost som helt straight? Jag förknippar inte det med straight, men han verkar ju inte våga, eller vilja, gå längre än vad han gjort. Samtidigt överför jag nog mina egna erfarenheter där min bästa vän flera gånger har kysst mig, sagt han älskar mig, smekt mig på kinden och sedan flytt in i första bästa heterorelation.


Eller är det så enkelt att många bisexuella (är nog fler än folk tror) nöjer sig med en heterorelation där man i viss utsträckning får sina sexuella och sociala behov tillgodosedda. Det finns nog inte alltid någon stark kärlek men slipper riskera bli ifrågasatt eller granskad av omvärlden; eller ens brottas med sina egna känslor. Rent objektivt känns det som ett slöseri på ens liv men jag är ju nästan lika feg själv. Super till det flera dagar i veckan i hopp om att begrava känslor. Möjligen är din vän lika feg och det är ju omöjligt för någon annan att veta. Personligen hade jag inte backat när riktig kärlek uppstår men vissa av oss kanske kan förneka sina känslor in i graven.

Du, som jag, tjänar nog inte i längden på återuppta dessa relationer då det bara är tillfredsställande för stunden - saknaden dagen efter är olidlig och man blir på något sjukt sätt beroende av denna olyckliga kärlek där man ständigt söker bekräftelse hos honom där den inte verkar finnas.
mjölkpåse:

Att se två killar kyssas eller hålla hand är ju för många stötande och besvärande men kanske är det just denna mjuka sida många killar och tjejer, även med samkönade, faktiskt besitter när riktig vänskap växer fram?


Jag vet ärligt talat inte. Har aldrig varit med om att en heterokille varit så kärleksfull mot mig. Jag frågade honom en gång varför han t ex smeker mina kinder, ger mig långa kramar, säger att jag är söt och så vidare och det enda svaret jag fick var att han vet att jag aldrig kommer döma honom för det. I min värld ser jag det som att han helt enkelt är lite speciell på det sättet att han är helt enkelt kärleksfull, men att han inte känner någon attraktion. Det var jag som skickade kärleksförklaring till första killen på epost, det jag skriver om nu är kille nr 2.
mjölkpåse:

Att se två killar kyssas eller hålla hand är ju för många stötande och besvärande men kanske är det just denna mjuka sida många killar och tjejer, även med samkönade, faktiskt besitter när riktig vänskap växer fram?


Det är för många stötande, och jag kan förstå att OM han nu hade varit bi, att han är rädd för att visa sitt sanna jag. Livet som hetero är mycket lättare än livet som homosexuell,

Jag menar, jag har nu varit kär i två killar, älskat den ena och varit förälskad i den andra. Jag kanske måste sluta umgås i heterosammanhang ett tag och istället söka mig till gaykulturen där jag inte trivs?

Är 24 snart och har tidigare varit ihop med en tjej för många år sedan, kom på att jag är bög och nu vill jag ha ett förhållande men det är inte så lätt. Jag dejtar killar men de bögarna har haft konstiga åsikter och så vidare så det brister.

Jag håller med om det du skriver om kyssen som han frågade om, en heterokille skulle inte göra så. Liksom han har gjort saker mot mig som får mig att gå runt och tänka så mycket på vad hans signaler betyder och vad han vill. Det är jag lite trött på. Energikrävande.

Har tagit denna diskussion med många och alla säger samma sak: det är något han vill men han är för feg för att visa det. Och hela tiden "Patrik, det är inte normalt för en heterokille som gör så".

Det hjälper ju inte mig för då tror jag mer och mer på att han kanske är bi.

jAG läste din tråd och måste säga att det VERKLIGEN ÄR KONSTIGT att han kysser dig i kombo med att han uttrycker att han älskar dig och så vidare. Att han smeker dina lår och så vidare. Jag vill inte dra förhastade slutsatser men han MÅSTE vara åtminstone bi.

Eller så lever vi i en tid där det är fullt normalt för en heterokille att bete sig så utan att känna någon som helst sexuell dragning till en annan kille. Är väl normen.

Jag har drömt flera gånger om honom, att vi myser, har sex, och så vidare. Dagen efter vaknar jag och tänker "titta....detta var bara en dröm. Fan"

När jag förklarade vad jag kände så sa jag att jag behövde en paus och vi hördes inte av på två-tre månader. Han tyckte det var skitjobbigt men förstog att det var nödvändigt. Jag skulle ALDRIG vilja tappa kontakten med honom, hans vänskap är för dyrbar för mig. Och ärligt talat så om jag var tvungen att välja mellan en vanlig vänskap, eller relation med honom där det kanske slutar med att vi skiljs åt som ovänner, skulle jag aldrig välja en relation. Trodde aldrig att jag skulle bli kär igen i en kille efter den första, men på ett år blev denna kille min bästa vän som jag bara inet kan sudda ur mitt liv.

För att du ska må bättre tycker jag att du ska gå i KBT. Lämna gärna dina kontaktuppgifter i PM till mig. Skulle vilja fortsätta vidhålla kontakten utanför det offentliga forumet.
happyguy:

Skämtade fram och tillbaka innan jag slängde ur mig att: när är det dags för dig att få något där bak?


Alltså hade jag varit HAN vid det tillfället tror jag att jag hade dött av garv! Seriöst, skrattade han inte? Eller skrattade inte du? :D

Nej men, jag tycker det är så starkt av personer som kommer ut ur garderober och bara är sig själva.
Du verkar i alla fall vara en stark person!

Och han verkar ju vara en sjukt bra vän.

Men vad hände med han den första killen?
Jag garvade ju och han log lite men tittade ner på bordet. Vet inte varför. Jag är en stark person, blivit det under processen:)

Och han är underbar!

Vad som hände med förra killen? Inget speciellt, han kommer alltid vara speciell på ett sätt för mig men jag har inga känslor alls kvar för honom mer än att jag saknar vänskapen vi hade innan jag förklarade läget. Lite så, jag går inte alls och tänker på honom utan får saknadskänslor när han är nära och jag druckit.
happyguy:

Får jag fråga hur gammal du är?


I din ålder, något äldre.

happyguy:

Jag kanske måste sluta umgås i heterosammanhang ett tag och istället söka mig till gaykulturen där jag inte trivs?


Jag har ingen erfarenhet av gaykultur men om vi pratar om fjollscenen med schlagerbögar och transor känns det inte riktigt rättvist. Jag är ingen fab-5 fjolla och du verkar inte heller vara det så vad ska man göra där?

Känns som man är som vilken snubbe som helst bara att ens känslor fastnar på fel kön.


happyguy:

För att du ska må bättre tycker jag att du ska gå i KBT. Lämna gärna dina kontaktuppgifter i PM till mig. Skulle vilja fortsätta vidhålla kontakten utanför det offentliga forumet.


Angående KBT skulle jag först behöva vara ärlig med vem och vad jag är. Något jag är inte är säker på att jag klarar. Visserligen har det nu gått så långt att jag knappt bryr mig om vad jag gör eller säger så folk fattar nog ändå varför jag är ett vrak.

Det går bra att pma mig också.