Forumet - Att våga ta steget

Att våga ta steget

91 0 8
Väldigt kort novell som jag skrivit ^_^ Vill ha både kritik och kommentarer! :D

Jag fick sms:et sent på kvällen.

"Jag hoppar nu. Vill att du ska veta att du betytt jättemycket för mig och att jag älskar dig. // Jackie"

Känslan jag fick då går inte att beskriva. Sorgen, paniken. Den enda tanken jag hade i huvudet var att jag var tvungen att leta upp henne. Medans jag rusade ner för trappan och ut sms:ade jag:

"Vänta på mig"

Skulle hon hoppa skulle jag hoppa. Så hade vi alltid sagt, och jag skulle hålla det. Vi skulle dö tillsammans. Kylan slog emot mig så fort jag öppnade dörren, men jag fortsatte ut. Jag hörde min mamma ropa efter mig men jag hade inte tid att förklara. Det kunde vara försent. Inte förens jag kommit en bit märkte jag att jag varken hade skor eller byxor. Bara nattlinne och ett par tjocka strumpor. Men det spelade ju ingen roll, jag visste att jag antagligen inte skulle komma tillbaka. Det fanns bara ett ställe där man kunde hoppa, och det var stupet vid havet. Det var flera tonåringar som varit trötta på livet, som hoppat därifrån, mot en säker död. Skogen var bäcksvart och grenar slog mig i ansiktet gång på gång. Tårarna rann nerför mina kinder, bara det inte var försent. Skogen öppnade upp sig, och jag såg henne. Min bästa vän, som funnits där för mig i vått och torrt, stod vid kanten och blickade ut över havet. Vi hade kännt varandra så länge jag kunde minnas, vi hade gjort allt tillsammans. Jag tror inte vi bråkade en enda gång, och vi har aldrig snackat skit om varandra. Hon var den enda jag kunde berätta allt för, och hon var den enda som kunde få mig glad när jag var ledsen.
- Jackie, vänta! skrek jag och rusade fram till henne. Hon vände sig om. Hon var röd runt ögonen och sminket hade runnit ut över kinderna. Jag stannade en bit ifrån henne.
- Hoppar du hoppar jag.
Det spelade ingen roll om vi skulle dö, bara vi var tillsammans. Hon tittade på mig och log ett svagt leénde. Jag gick fram till kanten och tog hennes hand. Ett steg från döden. Konstigt nog var jag inte rädd. Jag hade ju Jackie med mig, då skulle allt bli bra automatiskt. Och utan ett ord tog vi vårat sista steg.

Spana också in: