Forumet - Att veta och inte veta och allt därimellan

Att veta och inte veta och allt därimellan

354 0 15
Förut var jag hopplöst kär i en 19-årig kille. Själv är jag 16, vilket kanske är relevant. Han använde kokain, kysste nya flickor på varje fest och var så galet spännande. Därför föll jag. Men jag hänger fortfarande kvar, även fast vi aldrig ses längre.

Innan honom hade jag önskat mig någon brunögd poet med gitarr, fräknig kanske. Tillbakalutad, avspänd, snäll, okomplicerad. Jag trodde aldrig jag skulle falla för någon som honom, men det gjorde jag.

Och någonstans mellan alla händelser dyker J upp. Vi träffades via familjevänner, jag är fortfarande bara 16 och han 21. Och han är allt det där. Allt jag velat ha. Allt jag letade efter, bad om. Men han kändes inte alls självklar. Han slog inte ner som en blixt från klar himmel.

Han åkte 30 mil för att se mig sjunga här om dagen. Vi hånglade i köket klockan två på natten och försökte att inte väcka de andra. På morgonen när han skulle åka hem, väckte han mig och vi skyndade oss att pussas klart innan någon märkte oss.

Och alla säger "gud, vem var den snygga killen i publiken som kom fram till dig?", "åh jag vill också ha någon som han" och "vilken tur att du träffat en bra typ". Men jag vet inte alls. Jag vill inte vara vänner med förmåner, och jag vill inte vara pojkvän-flickvän, och jag vill inte vara ingenting.

Han är fin, det är han verkligen. Och jag förstår inte varför det inte känns som det borde, när han egentligen är allt jag velat ha.
Och någonstans mellan kyssarna och smekningarna önskade jag att han var min lidelsefulla knarkpojke. Det är så idiotiskt.

Han säger till mig att jag är speciell. Jag frågar vad vi håller på med, vi kommer överens om att vi inte vet men att det är härligt. Jag säger till honom att jag är velig och ändrar mig snabbt att det kan såra andra. Han säger att han vet, är van och förstår.

Och nu då? Han har åkt hem till sitt och kommer hit igen efter nyår. Jag vill kyssa sönder honom men inte lova bort mig själv. För han är kär i mig, och jag vet inte vad jag vill.

Jag vill inte binda mig till något och sedan hoppas att bli kär. Och jag vill kanske inte bli kär över huvud taget. Jag vill inte tappa fotfästet, är så rädd för att bli mig själv + 1 och inte bara få vara mig och ha mitt liv. Men jag är livrädd för att bli ensam, livrädd för att ångra mig och veta att jag har missat någon som väntat på mig i evigheter.

De säger att man inte ska ta första bästa, men att man inte heller ska vara för selektiv. Att det ska säga klick och man ska träffa rätt, men man måste förstå att alla har skavanker.

Så vad gör jag? Och snälla säg inte till mig att endast jag kan tänka ut svaret. Egentligen vet jag redan det. Men jag vill ha lite råd.

TACK
herewego:

Och någonstans mellan kyssarna och smekningarna önskade jag att han var min lidelsefulla knarkpojke. Det är så idiotiskt.


Du är 16 år gammal och har fastnat för ett äkta white trash. Skit i honom och inse att du bara gillar honom pga. TV och romantiska historier. Det finns inga snälla bad-boys, därav namnet.

Det är romantisk porr och existerar bara i huvudet hos tjejer som sett för många filmer/läst för många böcker om romantik. Det är lika fake som det jävla svinet han faktiskt är. 19 och knarkar... skit i den jäkla förloraren och som sagt tänk på att det är porr. Du vill inte bli hans fluffer (person som varmsuger kuken mellan tagningarna, men som inte är med i själva filmen)

Spana också in:

Maximilliam:

Hur laddar man upp videoklippen så de syns sådär? jag får aldrig till det.. [sad] Jag kan typ bara länka men hur gör man för att få in en hel video i forumet?


Många forum (inte flashback) har stöd för youtube klipp.

Kopiera länken från youtube och klistra in, när man väl lär sig är det väldigt lätt.