Forumet - Bäng.

Bäng.

150 0 5
Sitter ensam i mitten av Bananbacken, blickar ut över grönområdet som omges av de gula trähusen. Här på Djingis säger man inte att husen ligger i en grön omgivning, här säger man att det är andra hållet runt. Det är ett bra betyg till husen och ett ännu bättre till grönskan, som plötsligt framstår som en oas när det annars hade liknats vid en självklarhet. Grönskan hamnar i fokus, den är det viktigaste och mest betydelse fulla av det jag ser. Rakt framför mig, alltså också enligt planerna utplacerad exakt i mitten, börjar en gul lyckstolpe lysa för sommarkvällen har blivit till natt. Jag puffar på min spliff och har för länge sedan sett pojken eller mannan som är ute och leker med sin krulliga lilla svartpälsade hund. Han själv är kort, ungdomligt klädd men med ett hår som tar sin tid att växa ut och som inga frisyrdikterande mödrar skulle godkänt, något som lätt kan hända in i puberteten. Det är svårt att avgöra hans ålder men han har sett mig också. Han kommer nyfiket närmare, innan han ledigt stannar och leder rätt sin bångstyriga hund. Han låtsas ofta titta bort men undrar vem det är som sitter där en bit bort, uppe på kullen. Kanske undrar han över mig också, över varför han inte ser mina byxor mot gräset och varför jag sitter där och röker för mig själv. Är det en udda romantiker som för jämnan sitter där ensam och blickar ut över en av favoritplatserna han hittat på sina många vandringar. Någon som behöver tid för sig själv, för att reda ut sådant som andra inte bryr sig om att lösa. Jag på kullen har gröna byxor med mönster av något afrikanskt, exakt vad vet jag inte men det är palmer och skrämmande sköldar grönklädda kvinnor som lutar sig ned mot korgar med frukt som grönskar. Mannen med hunden kommer närmare mig hela tiden men han ser hur jag inte vågar titta så länge. Jag stirrar inte för jag föreställer mig det som ogästvänligt. Jag jublar och ropar inte för det skulle få mig att framstå något mindre som den romantiske och intressante individ jag kan tänkas vara. Jag tittar lugnt, lugnt i olika riktningar och fokuserar ögonen mest mot min spliff. Mannen med hunden stannar längs med en smal gångväg genom parken och han ser ut att undra om han ska gå upp eller gå i väg. Hunden har bestämt sig, den vill bort men han ropar till sig den. Som för att bara vilja säga att nu har jag kontroll över dig, kom så går vi åt hållet du var på väg. Jag röker upp nästan samtidigt, går hem och konstaterar att han var den som fick ut någonting. Han visste vad han ville men tampades med sin nyfikenhet tills han fick konkret kontroll över den, snyggt hundtrick, medan jag själv misslyckades få en trevlig ny bekantskap att prata med. Trots allt, visst kunde jag gått mot honom lika mycket som tvärtom. Det blir inga nya vänner eller någonting alls i utvecklingsväg på någon front om man inte vågar gå fram och ta lite ansvar för sina egna önskningar.