Forumet - Barnet som kanske aldrig fanns

Barnet som kanske aldrig fanns

103 0 17
Jag behöver bara berätta om något jag varit med om, är ni inte intresserade är det bara att klicka på den där pilen uppe i vänstra hörnet ni vet? [smile]

Jag skulle kunna ligga och pressa ut en bebis just nu. Den första maj, dvs. i övermorgon är det exakt 40 veckor sedan jag blev gravid. Befruktningen innehöll alla element som inte borde finnas med: vi kände knappt varandra, han var kompis med mitt ex, vi var fulla, vi var utomhus (i en park rättare sagt, några parkvakter kom och hotade ringa polisen), vi använde inget skydd, jag tog inget ångerpiller, han är långt långt ifrån pappatypen och han har flickvän. Det var inte planerat med andra ord!

Några dagar efter detta fick jag en liten blödning och ytterligare ett par dagar senare började jag känna illamående, i synnerhet tidigt på dagen plus att jag hade ont i magen och var hungrig som aldrig förut. Jag ville ändå inte tro att jag kunde vara gravid. Jag har många gånger varit paranoid och testat mig fast risken för graviditet har varit minimal så jag intalade mig själv att det bara var inbillning den här gången också. Dessutom skulle en graviditet i detta fallet lett till flera sociala komplikationer för att säga det fint, så jag intalade mig bara som sagt att leva vidare... Vilket innefattade en hel del festande för det här var sensommar och en gång under denna period blev jag riktigt full, spydde och så. Jag mådde inte så bra, men det eventuella fostret i mig mådde nog ännu sämre.

Allt det här hände innan jag gjort ett graviditetstest, fast jag minns inte precis när jag gjorde det. Det var på eftermiddagen iallafall, dumt nog orkade jag inte vänta till nästa morgon när jag äntligen köpt testet. Det visade hur som helst negativt. Men för mig känns det ändå som att jag har varit gravid. Speciellt nu när datumet för vad som skulle ha varit den beräknade födseln närmar sig så finns detta foster i mina tankar.

Det låter så dumt, för jag har ju aldrig ens sett de två blåa strecken framträda, aldrig vetat säkert att jag är gravid. Ändå sörjer jag. Och jag har dåligt samvete för att jag inte tog hand om livet som börjat växa i mig. Jag funderar på när själen kommer till? Ifall den uppstår i befruktningsögonblicket så har jag svikit en själ därute. Jag bär med mig det här barnet i mitt hjärta och hoppas att det kan förlåta mig.

Visst skulle det ha varit opassande, komplicerat och rentav pinsamt att jag och han skulle ha fått barn nu. Men jag vet att det skulle ha gått bra, för jag tycker hemskt mycket om barn och är en självständig person i största allmänhet så att vara singelmamma skulle jag nog klara av. Det känns bara så tomt när jag inser att jag KUNDE ha en bebis i mina armar just nu. Istället är min mage platt som en pannkaka och bebisen finns det inga spår av. Det är min egen lilla hemlighet.

Svårt också att veta hur jag skall förhålla mig till den här killen. Vi har ingen kontakt och jag har inte berättat det för honom heller. Det är bara så lustigt, för i min värld kommer jag ju alltid att känna ett visst band till honom som han inte har någon aning om. Människolivets komplexitet är ganska fantastiskt...

Spana också in: