Aviseringar
Rensa alla

Behöver hjälp


Ämnesstartare

Hej!

Jag är en 20 årig tjej som länge har sökt efter någon i samma sist som mig. 
Får jag vara helt ärlig så vet jag inte vart jag ska vända mig längre.

Jag är föräldralös, jag förlorade min mor i cancer 2002, och min far gick bort 2 år senare 2004.
Jag har äldre syskon, men jag klarar inte av att prata med dem om hur jag känner, jag vågar inte.
Jag har länge hållit mig undan allt som rör ämnet, men jag känner att jag börjar få panik inom mig
och verkligen behöver prata med någon, gärna någon som vet hur svårt det är att förlora en nära
och kära. Jag vet som sagt inte om jag har kommit till rätt forum, men jag vill ändå försöka.

Finns det någon stjäl där ute som känner likadant som mig?

/ Andrea


   
Citera
Ämnesstartare

min ena förälder dog för några år sedan skulle kanske vara bra att prata.. pratade lite med kurator då men det var rätt meningslöst tror jag..


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag beklagar verkligen. 

Får jag säga min åsikt så tror inte jag på kuratorer/psykologer. Det känns inte rätt
för mig helt enkelt. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Oink: Får jag säga min åsikt så tror inte jag på kuratorer/psykologer. Det känns inte rätt
för mig helt enkelt.

Jag testade massvis med olika psykologer, terapeuter, kuratorer, doktorer, massssssvis till jag hittade vad som är bra för mig. Har du testat att gå på gruppsamtal? Har en vän som förlorade en far, hon fick träffa människor som gick genom samma på en av våra psykmottagningar i form av gruppsamtal. Det var ett sätt att prata och stötta varandra med professionell hjälv. (vet ej om denne hjälp finns på alla orter, men man kan ju alltid kolla efter)


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Nej, jag har inte testat på att gå på gruppsamtal eller liknande. När jag var mindre tjatade alla på mig, speciellt mina syskon på att jag skulle gå och prata men jag vägrade att lyssna på dem. Minns även att de försökte tvinga iväg mig då alla skulle iväg och prata men jag kom aldrig hem den dagen då jag vart så ledsen och rädd.

 Jag vet faktiskt inte om jag skulle klara av det idag, jag känner mig så osäker. Jag har även väldigt stora problem att prata om detta med min sambo. Så jag vet inte vart
jag ska vända mig och med vem jag ska våga tala med. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Oink: Jag beklagar verkligen. 

Får jag säga min åsikt så tror inte jag på kuratorer/psykologer. Det känns inte rätt
för mig helt enkelt.

det var lite skönt för hon var himla snäll och så men slutade gå sen kändes ovärt, men säkert bättre än inget iaf. minns att jag reagerade genom att vandalisera stan en natt när jag först fick nyheten...


   
SvaraCitera

En psykolog kan vara riktigt bra har inte förlorar något men har haft andra svårigheter och det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag träffade denna personen 1 gång  i veckan o vi kunde gå o bowla och baka och sånt. Riktigt bra bara man hittar rätt person och att man förstår att dom har tysnads plikt om det du säger kan skada dig så kommer dom försöka kontakta någon som kan hjälpa dig med det. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag tror att prata med någon som är professionell kan lära en att prata lättare med människor man har runt omkring sig. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Det jag känner är att en psykolog inte förstår hur man känner, det är inte säkert att den människan har förlorat någon som den älskat och varit med om något sånt hemskt. 
Därför tror jag lite illa om dem om jag får vara ärlig. Jag vill kunna känna en trygghet och 
att människan verkligen förstår hur hemskt det verkligen är att inte ha någon kvar. 
Jag vill hitta en människa som har varit med om samma sak och som vet hur det känns
och som gärna vill prata ut. Det skulle kännas bäst, men jag vet som sagt inte hur jag
ska gå tillväga. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag är extremt orolig för att jag ska sjunka in i någon djup depression. Jag har svårt att visa mina känslor och jag vill inte visa att jag är ledsen, speciellt för mina syskon. Jag är arbetslös för tillfället och det bekymrar mig ännu mera. Att sitta ensam i en lägenhet får en på tankar och det är just därför jag känner att jag verkligen behöver få prata ut, som sagt. Med någon som har varit med om samma sak.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Oink:
Det jag känner är att en psykolog inte förstår hur man känner, det är inte säkert att den människan har förlorat någon som den älskat och varit med om något sånt hemskt. 
Därför tror jag lite illa om dem om jag får vara ärlig. Jag vill kunna känna en trygghet och 
att människan verkligen förstår hur hemskt det verkligen är att inte ha någon kvar. 
Jag vill hitta en människa som har varit med om samma sak och som vet hur det känns
och som gärna vill prata ut. Det skulle kännas bäst, men jag vet som sagt inte hur jag
ska gå tillväga. 

Samtidigt kanske inte andra som gått igenom samma som dig känner så som du känner, de kanske inte ens förstår hur du tycker och tänker. En psykolog är utbildad i psykologi och kan förstå dina känslor och tankar på ett annat sätt. 


   
SvaraCitera

Oink:
Jag är extremt orolig för att jag ska sjunka in i någon djup depression. Jag har svårt att visa mina känslor och jag vill inte visa att jag är ledsen, speciellt för mina syskon. Jag är arbetslös för tillfället och det bekymrar mig ännu mera. Att sitta ensam i en lägenhet får en på tankar och det är just därför jag känner att jag verkligen behöver få prata ut, som sagt. Med någon som har varit med om samma sak.

många kommuner erbjuder tex anhörigstöd/stödgrupper för den som förlorat en närstående. Vissa kommuner har speciella mottagningar för unga som förlorat familjemedlemmar. Dessa ska ju vara specialiserade på just ditt område, vilket kan vara bra. 


   
SvaraCitera