Forumet - Behöver någon att prata med

Behöver någon att prata med

956 0 10
Jag har bestämt mig för att bli frisk, jag vill, jag är rädd, jag gråter ögonen ur mig av rädsla men jag tänker bli frisk och jag har på 42 timmar gjort en hel del förändringar även om det finns det där jobbiga inom mig som vill att jag ska hoppa upp på spinningcykeln eller löpbandet eller stoppa fingrarna i halsen för vartenda kalori jag ätit. Dock finns det ingen i hela världen jag har berättat det för, att jag har det alltså, sen jag erkände det för mig själv och slutat försöka intala mig själv att jag "bara är lite hälsosammare än andra tjejer". Men jag har fan inte haft mens på ett halvår, jag har äckligt hår på hela kroppen, mitt tjocka fina hår är inte så tjockt och fint längre och folk tycker jag ser ut att vara 14 istället för mina 18. På grund av tusen omständigheter kan jag inte säga det till min mamma, flera gånger har jag velat säga det till en av mina kompisar men sen hindrat mig själv i sista sekund i rädsla för att det kommer att spridas. Min plan är att kunna bli frisk i skymundan utan att någon märker det men jag inser att jag fortfarande behöver någon att prata om det med. Någon som förstår, någon som varit där, någon jag kan känna igen mig i och någon som har svaret på alla mina frågor och kan svara oavsett hur dum frågan är. Jag vill äta som en normal tjej i min ålder men jag har glömt hur man gör. Jag har varit i tankarna "gå ner i vikt gå ner i vikt gå ner i vikt" så länge att jag konstant lever för att ha ett så stort underskott som möjligt. Jag önskar jag hade någon som jag kunde följa en hel dag och bara härma, se hur hon gör och göra efter. Nu börjar jag gråta igen. Snälla vad sjutton ska jag göra?
Lägg in dig! När man har gått ner sig så mycket som jag antar att du har gjort, är man inte bara helt låst psykiskt, utan också fysiskt. Vet inte hur pass lågviktig du är, men jag är så jävla IMPONERAD att du ens inser att det inte går längre, och det är just den här insikten som man måste ha fått innan man ens kan börja bli frisk.

Jag har varit sjuk. Riktigt sjuk. Testat olika sorters behandlingar och haft återfall. Är nu normalviktig, men inte helt ok men försöker gärna hjälpa dig om jag kan [smile] Har ju iaf varit där du är och vet att man kan ta sig ur det
Måste jag lägga in mig/kolla upp mig hos den doktor? Det blir väldigt, väldigt, väldigt svårt för mig att leva över huvudtaget om vissa personer känner till vad jag har gjort mot mig själv. Jag har svikit min mamma, jag har svikit mig själv men jag vet samtidigt att det inte är mitt fel. Jag har bara levt i 18 år men det jag har gått igenom som liten och ibland fortfarande får gå igenom är för mycket för bara en person att ta itu med.

Men idag är jag STOLT över vad jag ätit och skäms inte. Jag vaknade imorse och bestämde mig för att äta enligt det mönster matscheman jag sett vissa har fått och jag har gjort det hittills idag trots vissa tankar och jag åt till och med 60 gram choklad för att jag faktiskt blev sugen på det och det här höstlovet har jag bestämt mig för att ha träningsförbud. Om jag fortsätter såhär, verkligen gör såhär, behöver jag lägga in mig själv då eller fixar kroppen sig själv då? Det känns lättare att äta nu än vad det gjorde för två dagar sedan, skuldkänslorna gentemot mina medmänniskor för vad jag gjort mot mig själv hjälper nog en hel del och jag hoppas det kommer fortsätta såhär. Jag väger och mäter mig fortfarande hela tiden, räknar kalorier per automatik trots att jag inte vill, jag kan kcal-innehållet på vilket livsmedel jag än kan komma på utantill och har utvecklat ett ögonmått och känsla för hur mkt saker väger skarpare än jag vet inte vad. Men jag fortsätter väga och mäta mig ihopp om att då kunna övertyga mig själv om att jag inte blir smällfet av att äta. Jag märker ju nu att det inte är normalt att bli rädd för att äta ett äpple efter middagen för att i längden kunna ha ett så stort kcal-underskott i slutet av veckan för att kunna äta naturgodis och annat energitätt som jag crave:ade konstant fram till nu när jag försöker äta MAT.

Några andra saker som jag undrar också:

1) Kommer jag någonsin se ut som en kvinna igen eller kommer jag alltid se ut som fjorton fast jag är äldre på grund av att jag uppenbarligen rubbat hela min hormonbalans?

2) Hur mycket kommer jag egentligen gå upp i vikt? Kommer jag inom en vecka ha gått upp en massa synliga kilon eller hur funkar det? Beror det på? I sådanna fall på vad? Vad händer i min kropp när jag börjar äta igen?

3) Kommer jag få plufsmage när jag slutar träna och äter normalt eller kommer det knappt synas om jag inte tränar?

4) Hur lång tid dröjer det innan jag håret börjar växa ut och huden får tillbaka sin normala nyans?

5) Hur äter man för att behålla vikten? Alltså för att varken gå ner eller upp? Finns det något man kan tänka på utan att det ska behöva inkludera kaloritänk för att ett underskott resp. överskott ger viktförrändring känner jag ju till men hur kan man tänka "streetsmart" rent allmänt i livet?

Tack för ditt svar, Fluorette! <3
Klart man kan gå upp i vikt på egen hand, det gjorde jag efter mitt åtefall för jag vääägrade lägga in mig igen. Ville inte ha någons hjälp alls för jag ansåg mig inte förtjäna det.
Resultatet? Jag ser inte längre ätstörd ut, men har så många emotionella problem kvar att ta itu med.
En ätstörning är nämligen inte bara att man "råkar banta lite för länge", det är en symptom på djupare psykologiska problem. Som du själv nämnde hade du gått igenom svåra saker som du måste ta itu med. Det får du förhoppningsvis också hjälp när du söker hjälp för ätstörningen.

1.) Ja du får en kvinnokropp efter ett tag, hormonerna rättar till sig om du är snäll mot din kropp. Jag kan förvarna att det blir som en andra pubertet, men också att för mig iaf så var en stoor glädjestund då när jag insåg att killen jag stod och prata med inte tittade på mig, utan mina bröst. [party] En helt ny erfarenhet, och snacka om att nu när jag ser mig som fet, verkar killar rent generellt ha en annan syn haha [crazy]

2) Vikten varierar stort ifrån person till person, går inte att svara såhär över internet :/ Fast tro mig, det är oftast SVÅRT att gå upp i vikt och ingen större skillnad: Varning dock, när man är underviktig lägger det sig på magen först, men rättar till sig snabbt.
Men saker som händer när man först äter rent fysiskt var för mig iaf att tvångsbeteendet lade sig lite (kunde sitta ner en längre stund t.ex utan att flippa ur, GUDOMLIGT!), blev ibland väldigt varm och kunde svettas på natten. Finns fler sånna störiga småsaker.

3) Tro mig, MÅNGA kilon kvar tills du någonsin kan få en antydan till plufsmage. Jag hade platt o fin mage trots absolut träningsförbud.

4) Också individuellt, varierar ifrån person och beror främst på hur skadad kroppen är. Ät ät ät så den kan laga sig.

5) Om du söker riktig hjälp får du oftast råd om hur man äter normalt också, och om allt går bra kommer du enkelt kunna lyssna på hungerskänslorna som frisk och slippa hantera dina känslor med mat.

Spana också in:

Din styrka inspirerar mig Flourette och dina svar lugnar mig något otroligt. Jag förstår att jag pajjat hela systemet nu och att enda lösningen är att äta och leva, tankarna finns kvar men jag inser att de inte är värda min uppmärksamhet så som jag ser att de lyckas förstöra mitt liv. Jag lät det gå långt, definerade kontrollen som en slags trygghet men jag vill ändra på det nu. Må bra på riktigt. Jag tänker inte låta det gå längre. Tack än en gång du gjorde det väldigt lätt för mig att leva idag genom att enbart ta dig tid att dela med dig av dina erfarenheter och jag ser fram emot och hoppas på ännu en sånhär dag!
Tack alla för era kommentarer. Jag vet att hjälp är något jag kommer behöva söka men jag kan inte nu. På grund av tusen omständigheter men jag försöker hitta ett sätt som jag kan få professionell hjälp utan att någon i min närhet behöver få veta. Boken du tipsade mig om Flourette har iallafall varit en bra hjälp på traven.

Postlapsaria, jag vet att det funkar och just den delen har under de senaste dagarna varit väldigt enkel för mig att göra tack gode gud även om jag ibland tvekar och får tankar från den ätstörda delen av min hjärna. Jag försöker inte lyssna och köra på ändå. Det är extremt jobbigt för det känns som om någon drar i mig hela tiden och ibland mår jag automatiskt illa av att äta. Jag fortsätter och jag tänker fortsätta för en frisk del av min hjärna växer sig starkare för varje ny byggsten den får, det vet jag. Jag intalar mig att det kommer bli bättre med tiden. Det ska bli bättre med tiden.

Det är extremt utmattande, allting. Alla tankar som snurrar fram och tillbaka i huvudet, jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Men boken är just nu min livlina. När jag tvekar eller är rädd kollar jag genast i boken efter svar och har hittills alltid fått det och det känns bra.