Jag har alltid varit missnöjd med mig kropp. Ända sen jag var liten har jagalltid hatat min mage. Men det var först för 2 år sen jag började fatta att jag faktiskt kunde göra något åt det, fast jag var ju inte så erfaren av det. Jag slutade med det mesta onyttiga. Godis och sånt. Sen så började jag göra situps mm .. jag gick ner i vikt och mamm märkte det, skolsköterskan märkte det mm ..
När jag började i sexan så hatade jag skolsyster. Jag var rädd för att vara ensam med mamma för du trodde jag att hon skulle prata med mig om vikten. Sommaren till sjuan började jag gå upp i vikt igen. Jag tänkte inte så himla mycket på vad jag åt men var fortfrande onöjd med min kropp. I sjuan så ville jag gå ner fast jag lyckades inte riktigt men jag skyllde på mig själv och tänkte ofta " du har inte viljan tillräckligt mycket"
En period tänkte jag att jag skulle gå fort ner i vikt om jag svälte mig själv. Men det höll ju inte i längden.
Sen träffade jag en barndomskompis och hon sov hos mig och vi snackade jättemycket. Hon berättade att hon spytt upp maten ibland ( jag vet inte hur vi kom in på det ) men efteråt började jag tänka att man kanske skulle göra det. Det var svårt i början jag försökte ofta. Men ag hade som regel att jag bara skulle göra det när jag varit "olydig" = ätit något onyttigt. Eftersom jag tyckte det var så äckligt att spy så såg jag det som ett straff när jag inte hade kunnat måtstå vissa saker.
Det blev närmare sommarn ( sommar 2009 ) och det började komma sommarkläder i butikerna. Jag bestämmde mig för att gå ner i vikt till sommaren. Jag började plocka bort ris/pasta/potatis så mycket som det gick, väldigt diskret. Jag slutade med godis/chips/bakverk/läst/onyttigt bröd mm .. Och tränade lite varje dag. Började gå ut och gå oftare, gjorde situps/armhävningar/plankan mm .. på kvällarna. Och jag gick ner i vikt. Det kändes riktigt härligt och jag gjorde det på ett hälosamt sett. Jag vägde ca. 51 kg som mest. Det var då jag bestämmde mig att gå ner i vikt. Mitt mål är 43kg och nu väger jag 46kg. Jag har blivit mer isolerad, nere och alla märker av det. Jag orkar inte vara social och jag som alltid är den som pratar mest är nästan översocial. Det ända jag göra på fritiden är typ att kolla massor av recept och planerar vad jag ska äta. Jag ska ha en liten middag nästa helg för kompisar och jag planerar massor av bakelser jag ska baka till dem fast inte äta själv. Jag älskar att se när andra äter onyttigt och blir stolt att det inte åker ner i min mage. Jag har börjat ääälska laga mat, jag räknar oftast kalorier (inte jätteexakt) . Det jag också gör på datorn är att läsa om olika dieter och skapar mig en egen diet. Jag får panik om mamma tex. köpt en pizza till mig och alla sitter och äter. Jag vägrar att få det i min mage, för då förstörs allt jag håller på att klarar. När jag känner mig för mätt så får jag ångest och om jag är hyffsat ensam hemma så stoppar jag fingrarna i halsen och jag har gjorde det GANSKA ofta och då har jag typ vant mig, så det låter inte lika mycket länger och det går lättare. Det här gör att jag gör det mer ofta. Men jag vill ju inte att magen ska bli tom för jag vill inte svälta mig. Jag vill fortfarande gå ner till 43kg till sommaren och jag vill lyckas. Eftersom jag misslyckats så många gånger.
Enligt mitt BMI är jag underviktig men jag tycker det är ganska omöjligt för enligt mig är jag "mullig" . Men jag har också hört att BMI inte funkar för folk under 18 år.

Längd: ca. 164-165 cm
Vikt: 46kg ( i söndags kväll )

Behövde skriva av mig lite. Det här är inte detaljer, men har aldrig skrivit ut det här förut för någon.
Jag behöver inga onödiga kommentarer, ni behöver inte läsa. Ingen tvingar er.