Forumet - bekräftelse.

bekräftelse.

204 0 7
Denna lilla personlighetsstörning jag och så otroligt många andra, - ja, nästan alla jag känner tror jag? - lider av, DEN lilla biten av mej själv. En bit jag mer än gärna skulle “utveckla bort”...
Bekräftelsemaniet.
Ständigt denna bekräftelse. Vill så gärna inte erkänna att jag lider av den, precis som alla andra (jag är unik, precis som alla andra).
Jag mår psykiskt dåligt när jag inte får bekräftelse.

Ja, hela jag är en enda stor bekräftelsekåt varelse.
Fyfan vad äckligt det låter. Äcklas verkligen. Försöker ljuga för mej själv - när lyckas man någonsin med att ljuga för sej själv? Lika meningslöst som att kittla sej själv.
(Inte sexuellt alltså.)

Denna bekräftelsemani kanske hänger ihop med tonåren? I sambamnd med att “hitta sej själv” vill man ju också få bekräftat att “det man hittar” faktiskt duger.
Är mina föräldrar bekräftelsekåta? Jo, fast på ett annat sätt.
Jag ber för att denna enorma defekt ger med sej med tiden. Jag blir så otroligt påverkad. Påverkad negativt.
Fast visst, det kanske är bra att jag inte får allt för mycket bekräftelse. Vad blir det av sådana personer? Personer som får uppmuntran, uppskattning och komplimanger vart de än går?
För stora egon, det är vad det blir. (Eller är jag bara bitter och avundsjuk? Skulle inte bli förvånad)
Jag får väl helt enkelt ta och acceptera min defekt. En bland många defekter. Fast dom ska vi inte ta upp.

Spana också in:

Alla känner någon gång som du gör, förmodligen iallafall.
Är väl inte så mycket till tröst o säga att det går över med tiden. Allt det här med att hitta sig själv tar helt enkelt tid eftersom... ja det tar ju tid att få svar på svåra frågor?

Du får fråga dig själv om du verkligen vill veta vem du är nu, om det inte är vägen dit som är det viktiga.

Vem vill du vara när du hittar dig själv?

(Ursäktar om jag helt har missuppfattat ditt inlägg)