Forumet - Berätta din historia

Berätta din historia

1543 0 44
Hallå där!

Jag går tredje året på Mediagymnasiet i Stockholm och har precis börjat med mitt projektarbete som ska handla om ätstörningar. Varför jag har vald att fokusera på ätstörningar är för att jag är väldigt intresserad av det och har flera kompisar som har fastnat i olika ätstörningar.

Jag har tänkt att skriva en infobok/fotobok. Den ska innehålla historier, foton och fakta. Jag vill berätta om tjejers förhållande till mat och om ätstörningar. Jag vill ha så många historier som möjligt i den.
Dock har jag beslutat mig för att försöka få tjejer att skriva till mig istället för att kontakta själv eftersom jag inte vill skada någons integritet.
De ätstörningar jag har vald att fokusera på är anorexi, bulimi, ortorexi och uns ätstörningar.
Du kan ha haft, du kan ha.. det spelar ingen roll. Jag välkomnar allt och är väldigt tacksam om jag kan få hjälp.
Alla som skriver får vara anonyma.

Om du vill dela med dig av din berättelse gör så här;

EDIT av stringburka: Detta är ingen kontaktannonssite, tog bort din mail m.m.

Spana också in:

Gick i 5an, var ca 11 år.
Ville vara som ett emo i min klass, hon åt inte.
Ville bli smal så tänkte att jag kunde åstadkomma två mål genom att använda en metod.

Detta pågick ett tag och min hungerkänsla dök sällan upp.
Mat började kännas som en onödig sak och jag trivdes med att folk lade märke till mina revben. Ville dock få smalare lår & mindre röv, så envisades med att äta.
Trivdes med att kopiera någon annan.

Till slut blev det en vana att inte äta och när jag väl var tvungen att äta (pga. grov hunger eller när man var med släkten osv.) uppstod problem som t.ex. jag kunde inte pricka in mun med gaffeln/skeden, jag tog ovanligt små tuggor osv.
Folk störde sig på det och därav förvärrades mitt problem - ogillade att folk lade märke till mitt ätande och det gjorde det svårare för mig att bli av med störningen.

orkar ej fortsätta, det där räcker nog :D

obs
folk hade förut kommenterat att jag åt mycket när jag var mindre, ville därför att dom skulle börja kommentera att jag äter lite.
Ville inte att folk skulle anta att jag är fet bara för att jag äter normalt/mycket.

Känner samma nu.
Jag hade precis fyllt tolv, gick alltså i sexan. Jag hade alltid varit stor. Mina bröder brukade kalla mig för ''tjockis'' och många fler påpekade min vikt, även lärare.

När jag gick i sexan fick jag nog och bestämde mig för att sluta äta vilket var ett val jag verkligen ångrar nu. Kilona rasade och jag blev allt mer fixerad. Eftersom kroppen inte får någon energi och så vidare när man inte äter så hände det ofta att jag tuppade av. Då jag hade tuppat av så kunde jag en panik attack efteråt och jag kunde hetsa i mig runt 5-6000 Kcal bara för att jag var så rädd att tuppa av igen. Såklart hamnade allting i toaletten och skammen hälsar på och det hela börjar om igen. Åt inte på ca. tre dygn, svimmar, hetsäter, spyr.
Sådär har det hållit på i hur många år som helst på grund av ett idiotiskt val jag gjorde när jag gick i SEXAN, att inte äta.

Idag får jag hjälp men mår inte speciellt bra. Kommer läggas in inom snar framtid och hoppas på ljus framtid. [smile]

Tips till alla er som tänker sluta äta: Gör det inte!
Tack!! Hoppas du börjar må bättre! Jag skulle vilja veta mer, det du har skrivit är fruktansvärt bra, det ska du veta. Men som sagt jag vill veta mer. Om du har lust får du gärna skriva till mig, tex. om du har fått några andra behandlingar innan, hur du fick hjälp, om din familj märkte av din ätstörning, hur skolan funkade/funkar när man har ätstörningar.. osv.

weeestiin:

Tips till alla er som tänker sluta äta: Gör det inte!


Bra sagt, för så är det ju verkligen! Det är svårt att ta sig ur det när man väl är där.
Jag har perioder då jag inte vill äta alls, och har otroligt svårt att börja efter. Tanken som slår mig är "varför börja äta igen? då har de här dagarna gått förlorare o jag har inte ätit något i onödan!"
Jag är fullt medveten om att kroppen inte fungerar så, att man är tvungen att få i sig mat för att överleva. Men endå, får jag ångest o mår dåligt över det minsta jag äter, känns som jag får i mig fett. fett fett fett fett, även över den minsta tugga jag tar. Jag har alltid varit försiktig med att sluta äta eller att äta lite, för jag känner ingen hungerkänsla och vet att jag har risk att få anorexia. När jag äter som vanligt mår jag skitbra och bryr mig inte så mycket över vikten, jag älskar mat men
det började på allvar när jag tänkte gå ner något kilo, började träna och äta nyttigt..Men jag mådde så himla dåligt för varje dag som gick, så åt jag mindre och mindre och mådde sämre och sämre över mat jag stoppade i mig. Så det gick åt helvete, att gå ner på ett sunt sätt är det enda jag vill, men det klarar jag inte av.
Jag vet att det här bara är en början och jag har inte fallit ner till botten än, jag kan komma ur det här. Jag har en normal vikt på 50 Kg och är 161 cm lång, 17 år. Det konstiga är att jag är rätt nöjd med min kropp, det är bara kanske två kilo jag vill förlora inte mer. Men endå får jag en sådan ångest över att äta, det värsta är mättnadskänslan, jag undviker att få den för det är då ångesten tar i för fullt. Det känns också som en seger om jag klarat av att vara utan mat på ett tag.
Ja alltså, var det något mer ja skulle skriva? För det är ungefär såhär jag har det nu.
projektarbeteavlin

Har du berättat för någon om dina problem? Min pojkvän vet om det, ingen annan. Förutom nu då.
Och hur länge har du känt på det här sättet? Jag har känt såhär sen jag var 13-14 år.
Har du någon aning om hur det började? Att jag var så glad över att jag bara kunde proppa i mig mat utan att gå upp i vikt, sen märkte jag att jag gått upp kanske ett kilo, då blev jag paff och blev osäker för varje bit mat jag tog i munnen. Dock har det inte varit så himla allvarligt förens jag blev 16 år.