Forumet - Berättelse om krig - hjälp

Berättelse om krig - hjälp

1385 1 2

Jag går i åttan, i vår klass har vi jobbat med olika länder, jag fick Bosnien och jag ska då ha skrivit en berättelse/novell om något som utspelar sig i Bosnien tills på torsdag. Jag valde då att skriva om kriget i bosnien mellan 92-95, men jag har bara kört på utan någon direkt ide på vad den egentligen ska handla om, så jag tänkte att ni kanske ville hjälpa till och antingen komma på ideer och tips på hur jag kan fortsätta berättelsen eller om någon till och med vill fortsätta berättelsen själv. Jag uppskattar alla tips!

Såhär långt har jag kommit:

Jag tittade mig omkring, stället var helt nedrasat. Bokhyllorna låg på golvet tillsammans med all aska och krut, det var helt öde. Jag stod längs med den brända väggen men svepte mig ner mot det smutsiga golvet och började gråta.

Biblioteket var inte alls samma bibliotek som innan, jag lyfte upp en bok och blåste bort allt damm. ”Alice i underlandet” stod det på den.

–åhh jag minns den här boken, kan denna innan och utantill, det var min favorit. Jag minns hur jag och mina vänner alltid satt i biblioteket och läste i timmar, hur snyggt uppradade böckerna var, i färg och bokstavsordning. Ibland fick även jag hjälpa till att rada upp böcker, precis som jag av någon konstig anledning gjorde just nu.

Nu när jag ändå radat upp två rader med böcker i en bokhylla kunde jag lika gärna fortsätta, det är något som i alla fall håller mig igång så jag inte tappar lusten av att leva nu när Adrian är och letar mat. Jag fick stanna här och vila eftersom jag har blivit skadad, av en granat som jag nästan fick på mig. Den träffade min fot så nu har jag svårt att gå, men vi tror att det läker inom snar framtid.

Kriget mellan Bosnierna och Serb-kroatierna har nu pågått i två år. Hur länge ska det pågå? Kommer vi klara oss? Var är min familj? Dessa frågor kommer dagligen, jag saknar det så mycket, den gamla tiden innan kriget lixom. Alla fredagar jag och min familj gick till släkt och vänner för att ha roligt. Så är det inte längre, nu är varje dag en kamp för att överleva. Jag minns att för 7 månader sen hade jag min pappa, mamma och lillasyster här med mig. Att jag och Adrian hade klarat 7 månader helt själva, det är helt otroligt.

Jag hör hur dörren till biblioteket öppnas. Vem kan det vara? Vet någon om att vi tänkt och stanna här ett tag? För säkerhets skull gömmer jag mig under en filt och försöker att inte andas, så de inte ska märka mig. Jag hör hur stegen kommer närmre och närmre mig, nu kunde jag inte motstå att andas, jag var så rädd, är detta slutet? Den grå filten rycks hastigt bort från mig, jag blundar, vill inte se vapnet mot min panna, hejdå det här är slutet, tänkte jag. –BOO, hör jag då Adrian skrika och petar på sidan av min mage. –Åhh så du skräms, jag trodde det var soldater. – Jaså så då hade du tänkt dig att gömma dig under en filt? Haha Sofia, du är ju smart. Jag tror han visste hur jag reagerade med tanke på min tystnad. –Men du, är du hungrig? Jag hittade lite mat i ett av husen några kvarterer bort, säger han och byter ämne. – Ja, väldigt säger jag och tar emot den torra brödskivan.

Vart man än kommer hör man bomberna smälla, dom faller ner från himlen som stjärnfall. Ibland tar det helt plötsligt slut och tystnar, det blir nästan knäpptyst. Dom stunderna är helt magiska och det känns som att tystnaden håller en evighet, men i själva verket är det bara 3 sekunders tystnad. Man kan tro att det firar något, som på nyår, som att de firar allt de förstör. Alla oskyldiga människors död, alla förstörda byggnader, alla barns förstörda liv.


Inga kommentarer

Senast ändrad 20 Apr 2014, 15:59 av Jasmiine
Tråden har 2 svar. Sortera efter: