Forumet - bla bla bla (skriver av mig)

bla bla bla (skriver av mig)

462 0 44
Jag måste skriva av mig innan jag skriker.

Jag minns när jag var ungefär 5 år, jag skulle på kalas. Det var min pappas kompis barn som hade kalas.
Pappa hade köpt present till henne och det var "tradition" att jag alltid skulle få present på andra kalas så han hade köpt en present till mig också.
Han sa att vi hade fått ungefär likadana presenter.
Jag satt i baksätet med presenterna och var jätteglad.
Vi gik på kalaset, hon öppnade presenten och det var en blond barbie docka med silvrig klänning, mkt glitter. Var lite mer saker har jag för mig.
Jag kollade på den och blev glad över henne skull och såg fram emot att få öppna min för jag antog att min var minst lika fin.
När vi kom hem öppnar jag min present.
Det låg en rödhårig ariel där som inte ens såg ut som ariel. Hon var ful, dålig kvalité på plasten. Inget mer.
Jag grät och jag grät. Visade mamma och grät. Min pappa sa ingenting.. Min mamma skällde ut honom och pappas ursäkt var "Jag måste ha blandat ihop presenterna.." Jag insåg efter några år att han ljög.
Men jag älskar honom fortfarande.

Dold text: utsuddad text

Bla bla, nu mår ja bättre[smile]

Spana också in:

XMinGrönaLampaÄrDödX:

Tycker att det låter lite bortskämt.


Jag är bortskämd.. Men av någon anledning har jag blivit snål men även generös.. Mina föräldrar ville inte att jag skulle avundas folk och därför valde de att ge mig Nästan allt jag ville ha.. Deras metod funkade på mig. Jag har känt ren avundsjuka (eller som det är svartsjuka) en gång i hela mitt liv och det var pga kärlek.
Så jag är tacksam.
respons:

Ofta man fick/krävde presenter själv när man gick på kalas.


Jae ensambarn och bortskämd, ja.
XMinGrönaLampaÄrDödX:

Att vara ensambarn är inte lika med bortskämd.


Påstod aldrig det.
Menade att jag får mycket uppmärksamhet pga det.. Vilket gör det lättare att köpa mig presenter minst 20 ggr per år. Du får ursäkta att jae otydlig ibland.. Tänker mer än jag visar :p
Wanking BC:

Du kan ju!


Jag kan mycket[smile]
[sad]

Skriver också av mig angående en sak

En gång när jag var i fjällen, med familjen. Så blev min låtsaspappa arg på mig, och tog mina gubbar, som mamma just köpt åt mig, och kastade bort dom så långt han kunde, hittade dom aldrig.

Blir fortfarande ledsen när jag tänker på det [crazy]
Var på kalas hos Hanna på mitt dagis (jävla Hanna)

Nästan alla på kalaset var, liksom hon, flera år äldre än mig.
Det enda sättet att få något godis på detta kalas
var att vinna i "Hela havet stormar".

Självklart vann lilla treåriga jag aldrig en endaste gång!! alla de äldre tjocka barnen puttade undan mig med sina jätterumpor, (Hanna var dock tjockast) som antagligen blev ännu tjockare utav allt godis som Hannas mamma ideligen delade ut till dem.

Efter att ha sett ALLA barnen äta mängder utav godis, samt blivit undanskuffad från stolar i några timmar, så började jag gråta.
Hannas mamma kom och försökte trösta lite, helt perplex till varför jag var ledsen.
Någon förälder som också var där sa att jag antagligen också ville ha godis.
Hannas mamma tyckte dock inte att jag skulle få det, då jag faktiskt inte vunnit en enda gång.
Men efter ett tag gick hon motvilligt till en av de stora godisskålarna på bordet och hämtade en.
EN endaste liten sketen smågodisbit fick jag!!!!!
[cry][cry][cry]

Dold text: Det här var terapeutiskt
Vi var i affären och det var lördag. Det var jag, min mor och min kompis som bodde i huset brevid mitt. Jag var mellan 3 och 6 år och hade plockat det godiset som jag skulle ha: 3 pingvinstänger varav en av dom var häxvrål vilket var min favoritsmak.
När vi satt i bilen på väg hem utbrast min mor: "Nämen! Varför har du tagit din kompis godis? Den är inte din!" Så tog hon min häxvrål och gav den till min kompis som inte sa emot.
Jag blev så otroligt arg och frustrerad och jag tror detta är mitt starkaste minne från min barndom (bortsett från när min bror jagade mig med kökskniv och fick mig att hoppa från balkongen).
Jag satt och grät och slog omkring mig i bilen utan att någon brydde sig eller trodde mig. Alla trodde att jag ljög och tyckte att jag var barnslig och en lögnare.
Buh.