Forumet - Bland skuggorna

Bland skuggorna

439 1 1
Evig skönhet är något alla vill ha, men hur uppnår man detta mål?

Jag har många uppgifter som piga på slottet Csejthe i Ungern. En av mina uppdrag är att hitta lösningen på denna eviga fråga. Uppdraget tilldelades jag av Grevinnan själv. Grevinnan… Elizabeth är hennes riktiga namn. Hon är från släkten Báthory. Hon gifte sig rik med adelsmanen Ferenc Nádasdy och fick några barn. Men det verkade som jag inte behövdes i slutändan, hon hittade sitt egna svar.

Det var mörkt när jag vaknade, det är alltid mörkt. Glas är för dyrt för att slösa på personer som är inget värda, det är dessutom för fint för tjänare som mig. Det är därför jag bor i ett instängt stenrum. Jag sover på det kalla stengolvet i ett litet rum tillsammans med tre andra tjänare. Jag har jobbat här i tre år och jag har inte fått reda på deras namn. Slavar får inte prata utan tillåtelse, inte till adel, inte med någon. Vi ska hålla oss till skuggorna med vår blick mot marken och lyda de order vi blir tilldelade, vi får helt enkelt knappt existera.
Jag gick ut ur den lilla skrubben jag sover i och tog mig ut på gården.
Plötsligt hörde jag en flicka skrika från ingången.
”VAD GÖR NI?! SLÄPP MIG!”
Även om det inte hade med mig att göra så bestämde jag mig för att se vad som pågick. Jag började gå mot slottsporten där jag såg två av Grevinnans vakter hålla ett hårt grepp om en ung flickas armar. Jag observerade händelsen gömd bakom en stor stenpelare för att inte bli upptäckt.
Grevinnan kom ut från slottet och började långsamt gå nedför den långa trappan med hennes hand glidande mot trappräcket och hakan hållen högt. Hennes bruna hår var uppsatt i en uppsättning med invecklade flätor och den långa blodröda klänning hon bar släpade mot trappstegen. Hennes vackra leende skimrade i solljuset.
”Men, men. Vad försiggår här?” sa hon retligt. Hon stod kvar på det sista trappsteget för att förbli längre än de båda vakterna.
”Ers Höghet.” hälsade vakten på den vänstra sidan med en salut.
”Flickan ni bad om. Vart ska vi lämna henne?” sa vakten på den högra sidan.
Han gned nervöst sina fingertoppar emot varandra. Jag hade ingen aning varför. Grevinnan kan vara en läskig kvinna men så länge man inte gjort något fel är det inget man behöver frukta.
Grevinnan tittade ner på sina undersåtar, sedan runt om sig själv, det var något som jag inte var beredd på. Jag hann inte ta ett steg till sidan för att gömma mig helt från Grevinnans dödliga blick. Jag kunde känna hur hennes ögon borrade sig in i mig undertiden jag hade mitt huvud lågt tittandes mot marken.
”Kom fram.” befallde Grevinnan bestämt, men hennes röst var lugn. Hennes självsäkerhet syntes verkligen. Haka högt, röst lugn, blick fast.
Jag tog ett steg ut i solljuset, fortfarande med min blick spänd mot marken och började ta några steg närmare trappan.
”Det finns inga sysslor att göra här. Försvinn.” sa en av vakterna. Jag vågade inte se efter vem av dem som sa det.
”Nej, vänta. Låt oss få höra varför hon spionerade på oss först.” sa Grevinnan med stort leende på sina bordeauxfärgade läppar.
”Jag… Jag letade efter dig, Ers Höghet.” sa jag med en ostadig röst. Det gick knappt att få fram ett ord.
”Letat… Efter mig?” hon såg förvånad ut.
”Ah, just det… Hur kunde jag glömma ditt unga ansikte. Jag behöver inte dina påhitt längre. Jag upphäver dig från ditt uppdrag om hur man uppnår evig skönhet.” fortsatte hon sedan.

En tjänare som får sin huvudsyssla ”upphävd” blir oftast också av med sitt liv för att de inte fyller en större funktion i hushållet längre, något ingen vill ska hända en.

”Men, Ers Höghet. Jag har skapat ett bättre lavendelvatten för både ditt underbara hår och din hy.” sa jag snabbt i hopp om att hon skulle ändra sig.
”Åh, är det så. Vakter!” sa Grevinnan. ”Ta henne och flickan till källaren.” fortsatte hon sedan.
Den nervösa vakten på höger sida släppte taget om flickan och tog tag om min arm. Den vänstra vakten hade fortfarande flickan i ett fast grepp. Han sneglade på mig med en min som uttryckte medlidande.
Flickan och jag blev förda till slottets baksida av de båda vakterna med Grevinnan i släptåg. Där öppnade de en lönndörr som var skickligt gömd bakom ett buskage. Lönndörren ledde till en tunnel som sluttade neråt och hela tiden kände jag hur vakten som höll i mig skakade av nervositet, snart skulle jag få reda på varför. Det tog ett tag för mina ögon att vänja sig vid mörkret i tunneln. Vi stannade i en jordkällare där den enda belysningen kom från tre stearinljus som hade sin plats på vars ett gapande kvinnohuvud som satt fast på spjut utstickande från marken. Rummet hade en instängd lukt men det gick också att urskilja en tung lukt av blod. Jag såg mig omkring och det var då jag såg saker som jag bara trodde existerade i mardrömmar.
Golvet var täckt med blodblandat grus och jord. Ställd mot en av väggarna fanns en öppen järnjungfru med ett blodigt lik av en ung kvinna inuti. Liket satt fortfarande fast på de bakre taggarna och blodet rann fortfarande ut ur hålen i hennes överkropp som hade skapats av järnjungfruns vassa taggar. Blodet rann från järnjungfrun ner i en balja. Bredvid fanns ett slitet ekbord med intorkat blod och läderremmar som såg ut att kunna spännas runt en människokropp. På bordet låg det två stora knivar vars blad var slitna och rostiga. I bordet fanns det smala skåror som ledde till en hink på golvet. I ett hörn stod ett badkar som en gång säkert hade varit vitt men som nu var täckt i blod.
Grevinnan vände sig om. Några av hennes hårstrån hade rymt från sina flätor och stod ut från hennes huvud. Hon svettades om pannan och hennes blick var lyste med girighetens låga. Ett litet nöjt leende växte fram och hon tittade på flickan, sedan på mig.
”Så, vem vill gå först? Tyvärr så är järnjungfrun upptagen så det är bara bordet kvar, men det gör väl inget, eller?” Hennes röst var lugn och säker. Kroppsspråket visade däremot något helt annat. Hon var inte den fina och ordentliga Grevinnan längre. Hon var nästan som Satan själv, en mörk demon från helvetet.
Vi var tysta, ingen sa något men jag visste fortfarande att både jag och flickan ville skrika så högt vi kunde. Frågan är om det skulle höras. Källaren var en ganska lång bit ner under slottet.
”Då antar jag att vi tar yngst först.” sa hon med ett leende och tittade mot flickan. Undertiden Grevinnan tittade mot flickan kunde jag se att hennes ögon hade ändrat färg. Innan har de alltid varit en vacker hasselnötsbrun, nu hade de en mörk röd färg.
Flickans ansikte blev tomt. Det enda som inte var helt förlorat i flickans ansikte var hennes ögon. De hade blivit stora, blanka och stirriga.
Ena vakten förde mig till en liten rostig bur som låg mot en av väggarna och låste in mig där. Den andra vakten hade tagit av flickans kläder, lagt henne på bordet och spänt fast henne där. Han tog upp båda knivarna beredd att skära genom kött och blod.
Elizabeth hade tagit av sin röda klänning och lagt sig i badkaret som stod i hörnet. Badkaret var fyllt med flera liter efter liter av blod. Grevinnan sjönk ner i badet, böjde sina ben fram och tillbaka i luften, nu med ett stort leende på sina läppar.
”Mycket bättre än lavendelvatten, tycker du inte?” skrattade Grevinnan.
När jag hörde det första skriket från flickan så tittade jag bort, vände mig mot väggen och försökte stänga ut klagoropen med mina händer, men det var förgäves, det gick inte. Det gick att höra varje skrik, varje andetag, när knivbladen gled genom flickans kött och när blodet forsade genom skårorna ner i hinken på golvet.
Tanken på att det snart var min tur plågade mig och jag började dra mig i mitt trassliga hår. Jag begravde mina händer i jorden under mig där jag fick tag i en liten loggbok. I den så stod det ramsor, ramsor om Satan den underbara Lucifer.

Har Grevinnan försökt att öppna helvettets portar och låta Satan gå fri? Lyckades hon?

”Vi dricker blodet.
Vi äter kroppen.
Stig kroppen av Satan.
Lucifer.
Hylla den antikristna.
Hylla Satan.”