Forumet - Böcker...

Böcker...

266 1 2
Oh shit, det var länge sedan jag skrev någonting här... jag minns inte ens vad jag har skrivit i det förflutna. Men anledningen för att jag gick in nu igen var för att jag håller på att skriva en bok och jag behöver några som kan ge mig feedback och tips på den. Jag har valt några utdrag från min bok som jag tänkte posta här nedanför. skicka gärna feedback! Jag tål all kritik!

Utdrag från boken:

Jag tog av mig min svettiga tröja och slängde den på skrivbordsstolen. Utmattad av träningen kastade jag mig ner på sängen och slumrade till. När jag vaknade så satte jag mig upp och tog ut mobilen i handen för att skriva ett sms till Alexander; ”Jag är helt slut sedan träningen, jag har as-ont i ryggen, är det normalt?” började jag, men fick syn på något underligt. Ljuset reflekterades sig från den stora spegeln bakom mig, rakt på min mobil, så att jag kunde se min rygg. Jag bara satt stilla och stirrade på den. ”är...är det ben?” ”ben som växer ut ur mina skulderblad”. Jag kände hur paniken och oron började krypa upp i min ryggrad. Snart kunde jag inte längre hålla mig lugn, utan jag bara skrek, skrek ut i rummet av skräck och fasa.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gick igenom gatorna i centrum med munkjacka på mig. Det var det enda som både passade och dolde vad som fanns på min rygg. Det var mitt på natten och jag var på väg hem, när jag plötsligt hörde;
- Låt mig vara! Vad vill du egentligen?! Hjälp mig!


Jag stannade upp och såg mig omkring. Ända inne i en mörk gränd stod två gestalter. Den ena höll upp sina händer och den andra hade en pistol i handen. - Du får mina pengar! Här ta dem! Den ena gestalten kastade något som såg ut som en plånbok till den andra och skrek:


- Snälla låt mig gå!


Jag ville inte visa vad jag gömde under tröjan och vände mig om för att gå ett annat håll. Då fick jag en liten och svag smärta i skuldrorna. ”Kanske det ändå var dags att hjälpa till denna gången”. Så jag gick tillbaka till gränden. Jag kände att det var dags att kliva in i situationen. ”Det är nu eller aldrig” ”jag måste ju hjälpa honom, annars kanske han blir dödad”. Långsamt gick jag in i gränden och sa lågt;


- Låt honom vara... annars...
- Du har mycket mod som vågar att ställa upp och hjälpa till bara för en främling!


Långsamt vände jag på huvudet mot gestalten med pistolen och sade; Låt honom gå, annars ska du få lida. Jag kände hur skuldrorna sved och hur det gömda ville befrias ut i luften.


- Om du inte drar nu, så skjuter jag dig!, sa rånaren.
- Jag byter honom mot migsjälv, sa jag.


Rånaren sänkte vapnet och sa till den andra mannen att gå.


- Låt mig få se på din plånbok nu pojke!
- Inte en chans, sa jag.
- Då är detta slutet för dig!, skrek han.


Mina pupiller ändrade snabbt form och bildade en stjärna. Jag kunde se så mycket mer, tänka så mycket snabbare och dessutom kändes det som om allting gick i slow-motion. Det kändes som om jag redan visste var skottet skulle träffa innan det ens var nära mig än. Jag kände hur min jacka började spricka och hur smärtan i skuldrorna minskade när det som varit gömt uppenbarades. Jag kände mig så fri och kraftfull att jag andades ut ett tungt; ahhh...


Nu spretade benen som hade växt ut från min rygg långt och det hade börjat att växa små vita fjädrar längs dem. Jag höll dem framför mig som ett skydd och relflekterade skottet från pistolen.


- V...va!?, skrek rånaren.
- Det här är inga vanliga ben, sa jag. De består av något mystiskt material och är hårda som diamant. Du kan inte fly nu, ge upp...


Rånaren bara släppte pistolen och bad om att bli skonad. Jag tog med honom till polisstationen och band fast honom runt en lyktstolpe. Jag lämnade också vapnet något meter ifrån honom så att polisen skulle förstå att den ägdes av honom. Långsamt gick jag tillbaka hemåt med ett leende på läpparna. ”kanske det fortfarande fanns hopp för den här världen”.


Jag vet att det blev lite långt, men om ni läser detta betyder det förmodligen att ni orkade läsa allt :) Jag är alltså inget proffs, men det är kul att skriva ändå!
Tack för att ni läste! All Feedback uppskattas!

Inga kommentarer

Senast ändrad 20 Sep 2015, 19:31 av Anyone
Tråden har 2 svar. Sortera efter:
Jag tog av mig min svettiga tröja och slängde den på skrivbordsstolen. Utmattad av träningen kastade jag mig ner på sängen och slumrade till. När jag vaknade så satte jag mig upp och tog ut mobilen i handen för att skriva ett sms till Alexander; ”Jag är helt slut sedan träningen, jag har as-ont i ryggen, är det normalt?” började jag, men fick syn på något underligt. Ljuset reflekterades sig från den stora spegeln bakom mig, rakt på min mobil, så att jag kunde se min rygg. Jag bara satt stilla och stirrade på den. ”är...är det ben?” ”ben som växer ut ur mina skulderblad”. Jag kände hur paniken och oron började krypa upp i min ryggrad. Snart kunde jag inte längre hålla mig lugn, utan jag bara skrek, skrek ut i rummet av skräck och fasa.
Jag: Exakt varför manifisterade sig hans superkrafter? Det verkar som han fått ont i ryggen av det så varför blöder det inte? Borde inte någon hört honom när han skrek? Kunde han inte se benen från hans skulderblad i speglen? Riktigt många jag.

Jag gick igenom gatorna i centrum med munkjacka på mig. Det var det enda som både passade och dolde vad som fanns på min rygg. Det var mitt på natten och jag var på väg hem, när jag plötsligt hörde;
- Låt mig vara! Vad vill du egentligen?! Hjälp mig!
J: Vems sovrum var han egentligen i ?
Jag stannade upp och såg mig omkring. Ända inne i en mörk gränd stod två gestalter. Den ena höll upp sina händer och den andra hade en pistol i handen. - Du får mina pengar! Här ta dem! Den ena gestalten kastade något som såg ut som en plånbok till den andra och skrek:


- Snälla låt mig gå!


Jag ville inte visa vad jag gömde under tröjan och vände mig om för att gå ett annat håll. Då fick jag en liten och svag smärta i skuldrorna. ”Kanske det ändå var dags att hjälpa till denna gången”. Så jag gick tillbaka till gränden. Jag kände att det var dags att kliva in i situationen. ”Det är nu eller aldrig” ”jag måste ju hjälpa honom, annars kanske han blir dödad”. Långsamt gick jag in i gränden och sa lågt;


- Låt honom vara... annars...
- Du har mycket mod som vågar att ställa upp och hjälpa till bara för en främling!


Långsamt vände jag på huvudet mot gestalten med pistolen och sade; Låt honom gå, annars ska du få lida. Jag kände hur skuldrorna sved och hur det gömda ville befrias ut i luften.


- Om du inte drar nu, så skjuter jag dig!, sa rånaren.
- Jag byter honom mot migsjälv, sa jag.


Rånaren sänkte vapnet och sa till den andra mannen att gå.


- Låt mig få se på din plånbok nu pojke!
- Inte en chans, sa jag.
- Då är detta slutet för dig!, skrek han.


Mina pupiller ändrade snabbt form och bildade en stjärna. Jag kunde se så mycket mer, tänka så mycket snabbare och dessutom kändes det som om allting gick i slow-motion. Det kändes som om jag redan visste var skottet skulle träffa innan det ens var nära mig än. Jag kände hur min jacka började spricka och hur smärtan i skuldrorna minskade när det som varit gömt uppenbarades. Jag kände mig så fri och kraftfull att jag andades ut ett tungt; ahhh...

Nu spretade benen som hade växt ut från min rygg långt och det hade börjat att växa små vita fjädrar längs dem. Jag höll dem framför mig som ett skydd och relflekterade skottet från pistolen.


- V...va!?, skrek rånaren.
- Det här är inga vanliga ben, sa jag. De består av något mystiskt material och är hårda som diamant. Du kan inte fly nu, ge upp...


Rånaren bara släppte pistolen och bad om att bli skonad. Jag tog med honom till polisstationen och band fast honom runt en lyktstolpe. Jag lämnade också vapnet något meter ifrån honom så att polisen skulle förstå att den ägdes av honom. Långsamt gick jag tillbaka hemåt med ett leende på läpparna. ”kanske det fortfarande fanns hopp för den här världen”.
J: Borde han inte bli förvånad över vingarna, fjädrarna och slow motion synen? Hur visste han hur ögonen blev som stjärnor? Hur visste han att benen skulle hålla mot pistol skott? Det vore bra om han faktiskt lärde sig använda sina vingar i ett träningsmontage eller något liknande. Det kommer lite väl plötsligt. Sen är det lite för lite beskrivning av själva rånarna. För att lyckas med en skriftlig fight scen måste man beskriva. Beskriva slagen. Ge mer känsla åt dem.
Tex:
Han slog Dave i ansiktet.
Eller förbättring.
Med en snabb jab slungade han sin knytnäve mot Daves kraftiga käke. Dave hade varit redo för strid, men inte med den här hastigheten. Ett knackande ljud hördes. Smärtan var nästan olidlig. Dave log triumferande. Att äntligen få chansen att krossa sin rival. Att äntligen få veta vem som var den överlägsna kämpen. Sven var förvånad. Hur kunde Dave blivit så snabb på så kort tid, men det spelade ingen roll. Han var tvungen att vinna. För mycket stod på spel.

Slut betyg:
Jag kan inte bestäma vad jag tycker om boken med ett så här litet utdrag, men det har ett intressant koncept. Om det skrivs bra, nya karaktärer introduceras, realismen behålls( förstärks?), om du expanderar universumet och låter karaktärerna förändras och utvecklas kan det här bli riktigt bra. Väntar på fortsättningen.