Forumet - Börja ny skola är ett helvete Help me...

Börja ny skola är ett helvete Help me...

156 0 2
Vi ska byta skola efter sommaren. Just nu går jag i en skola på 25 personer. Men dom ska lägga ner skolan. Våran klass är värsta tönt klassen. Men på ett skönt sätt. Men nu ska vi då byta klass. Vi ska välja ett nytt ämne. Vet inte varför för vi har ju redan spanska. Men vi skulle åka till den nya skolan för att välja språk. Då var ingen av våra gamla lärare med. Vi fick sätta oss i ett klassrum med ett par andra elever. Dom låste dörrarna och började prata. Jag har panikångest och jag kände hur jag började få panik. Jag satt där och hoppade upp och ner i luften. Kunde i andas. Mådde illa. En tjej kom fram till mig och sa " Eyy, hur mår du egentligen? Du ser alldeles likblek. Ska jag följa med dig ut?" jag gick ut och skämdes ihjäl. Någon som har några tips? Det kommer vara så där i tre år sen..[sad][love][smile][bigsmile][shake][cute][mad][bigcheers][party][ops][n][y][cheers][tard][confused][cry][smile]
Aw men det blir bra ska du se. Bara du är trevlig och står på dig.

Twilightfreak:

Jag har panikångest och jag kände hur jag började få panik.


Diagnostiserad sådan? Asjobbigt men går att komma runt för det mesta. Förklara om du vill eller så bara säger du att du mår bra om en liten stund, Bberor på attackens omfattning iof, men sålänge man inte svimmar eller kräkas så funkar det ju oftast att stanna en stund.
Twilightfreak:

" jag gick ut och skämdes ihjäl. Någon som har några tips?


Usch, hade många attacker när jag gick i mellanstadiet i form av den där jävligt obehagliga känslan som inte går att beskriva, tror de kallar den för "overklighetskänsla".

Har inte känt den nu på ett par år, riktigt skönt.

Men iallafall, förstår hur du menar med pinsamt o.s.v. Minns själv hur alla i klassen stog runt mig i en jävla ring och frågade hur jag mådde när det inträffade för första gången..

Var helt jävla säker på att jag var på väg att dö.. Så lärarna ringde en jävla ambulans.. Det var så det hela började..

Sedan vart det massa samtal med psykologer hit och dit, inget som hjälpte precis..

Men det var riktigt pinsamt hela skoltiden ut.. Folk undvek mig eftersom dom tyckte jag blev så "konstig" utan anledning.. Ingen förstod så att säga..

Numera vid anfall eller när jag känner när ett är på väg försöker jag att inte ens reagera, utan är lugn som vanligt, tänker på nått kul, och skiten är över på någon min. Folk lägger inte speciellt mycket märke till det utan endast att man är något frånvarande..

Bara att skylla på att man sovit dåligt eller dylikt! [wink]