Forumet - Bokrecension

Bokrecension

189 0 8
Jag har läst novellsamlingen Muren av Jean-Paul Sartre, och själva titeln är förstås en slags sammanfattning av hela verket. Jag upplever det som så att alla fem novellerna i skriften behandlar situationen då människor ställts inför ultimatum och avgörande vägval i livet. De ställs helt enkelt mot en mur, en mur hamnar mitt i deras väg och de blir tvungna att på något vis ändra riktning, för situationen är ohållbar.

I den första novellen stöter man på ett antal tillfångatagna republikaner under spanska inbördeskriget som ska till att avrättas av fascisterna. En av dem får erbjudandet att slippa döden om han istället anger sin farbror. Detta är en utpressningssituation; man kan rädda sitt eget liv genom att offra någon av sina närståendes. Sartre deltog själv som frivillig en period i detta krig och har med all säkerhet förvärvat vissa erfarenheter i stil med detta därifrån.[1] Han har inte ställts inför föreskriven situation personligen, för då skulle det ha varit känt, men har förmodligen fått berättat för sig att sådant förekommit av stridskamrater vid fronten.

I nästa novell får man läsa om en kvinna som lever med en man som har en eskalerande sinnessjukdom. Han lider av vanföreställningar och hallucinationer, och hon försöker ta del av hans förvridna värld, försöker bli en del av det sjuka. Mannen har mentalt tagits till en annan värld och hon vill följa med honom dit, men inser ändå på något vis att det är omöjligt. Den tredje novellen handlar om en man som upplever världen som någonting meningslöst och hyser ett förakt mot andra människors existens. Han vill därför ta livet av samma antal människor som antalet kulor hans pistol rymmer.

Den sista novellen är den längsta och handlar om ”en ledares barndom”. Lucien kommer till insikt med att världen är en illusion. I sin barndom tänker han att alla bara låtsas och att ingenting egentligen är vad det ter sig. Senare i ungdomen vill han riva upp detta ”icke-vara” genom att göra någon sorts radikal handling och få människornas blick undan denna värld som han anser är ej annat än skenbar genom att ta sitt liv. Lucien tänker att alla historiens betydelsefulla ledare någon gång har funderat på att ta sina liv.

Jag anser att denna novell beskriver en mycket förvirrad person. Han studerar psykoanalys och inser att han har Oidipus-komplex, men verkar anse att det inte är något fel. Han hamnar i ett sällskap som diskuterar psykoanalysen med varandra och tillämpar den på varandra. De uttrycker med stolthet att de är misslyckade individer och anser att det är utmärkt att ha komplex, de gör det till någonting eftersträvansvärt. Även självmordstankarna hyllas.

Att upphöja det sjuka kan inte på något vis vara framåtskridande och utvecklande för samhället. Nej, det är en tillbakagång. Människan är civiliserad, till skillnad från djuren. Människan är på det mentala planet långt mer framåtskriden i denna jämförelse (mellan människa och djur). Att hylla det djuriska och primitiva är i sig djuriskt och primitivt, ett steg tillbaka i samhällets utveckling.

Lucien hamnar senare i kontakt med den fascistiska rörelsen och ansluter sig till dess verksamhet. Jag ser det som så att en förvirrad person försöker finna en tillhörighet. Många desorienterade hamnar inom fascismen. Den förespråkar ett samhälle där en utvald grupp ska vara elit och stå över alla andra. Det är klart att människor som tillhör den grupp fascisterna riktar sig till, den huvudsakliga etniska nationaliteten i respektive land, kan lockas av detta.

Det måste nämnas att författaren Jean-Paul Sartre var existentialist, kanske den mest betydande förespråkaren av den existentialistiska filosofin överhuvudtaget. Detta speglar ofrånkomligen hans författande. Denna filosofi hävdar att alla människor skapar sin egen värld. Saker och ting har ingen egentlig mening, utan varje människa skapar sin egen mening med livet och alla människor värdesätter olika saker. Även det faktum att boken är skriven 1939 spelar in, för detta var en tidsperiod då fascisterna stod på randen till sin slutgiltiga seger i Spanien och nazistledaren Hitler var på gång att sätta sina planer om att skapa ett nazistiskt världsherravälde under enbart sin egen person i verket, hela världen som en persondiktatur.

Sartre behandlar alltså fenomenet med fascism i denna sin novellsamling och slår även ett slag för sin existentialistiska filosofi i skönlitteraturen, som innan dess nästan bara förekommit i facklitteraturen. Existentialismen ser man i den tredje novellen där en man anser världen vara meningslös (vilket är ett huvudinslag i existentialismen) och därför vill ta med sig så många människor han kan få med sig härifrån, alltså in i döden. Man skådar också existentialismen i den avslutande huvudnovellen, då karaktären Lucien vill ta sitt liv och upplysa människorna om att allting är en illusion. Han vill visa att världen och vår existens är meningslös genom att själv frivilligt lämna just världen och existensen.

Sartre använder sig av ett enkelt och lättbegripligt språk och sätt att skriva. Här och där förekommer franska namn på maträtter, byggnader, titlar etc., sådant som inte förekommer i det svenska språket, sådant som inte har någon direkt översättning, vilket gör saker och ting tillfälligt svårbegripliga, men på det stora hela är det enkelt att förstå vad han skriver om.

Att Sartre har lagt upp sin bok i formen av flera kortare noveller, en samling av noveller, ”splittrar” hela verket på ett sätt som kan vara en negativ faktor. En längre och mer samlad roman hade kunnat ge läsaren en större möjlighet till inblick i hans livsfilosofi. Sartre har en väldigt beskrivande berättarstil, mycket detaljer om hur saker och ting ser ut och hur människor tycker och känner. Det lämnas inget utrymme åt läsaren att själv bilda sig en uppfattning om hur rummen är möblerade, hur trädgårdarna ser ut och karaktärernas inre tankar, utan detta beskrivs allting i detalj.

Eftersom Sartre huvudsakligen var filosof och varm anhängare av existentialismen måste denna bok anses vara ett led i hans arbete att lansera sin filosofi, sin livsåskådning. Hela hans livsverk fyller denna funktion. Boken är ett slag av filosofisk propaganda. Han agiterar för att sprida sin teori och få stöd för den hos så stor del av folklagret han mäktar med och Sartres verksamhet ökade faktiskt stödet för existentialismen tiden efter andra världskriget. På så vis har han lyckats.

Eftersom jag nu inte är någon anhängare av existentialismen, kan jag inte känna att jag håller med om det Sartre skriver och hur han beskriver världen och samhällets uppbyggnad och funktion. Boken har inget sådant värde för mig; att jag drar paralleller mellan den och mina egna samhällsanalyser, utan för mig ger den en inblick i Sartres filosofi, men ger inget djupare intryck. Jag tror nog faktiskt inte att jag kan rekommendera någon att läsa den.

[1]http://de.wikipedia.org/wiki/Jean-Paul_Sartre

Spana också in: