Tjena! Nu är det så här att min pojkvän, som jag vart tillsammans med i ca 1½ år, verkar inte bry sig så mycket om mig. Grejen är att alla har sina dåliga dagar, eller hur? När jag en gång då hade en dålig dag, kände mig ensam o.s.v, ringde han mig när jag var i stan och jag grät i telefonen.. Vet inte riktigt vad som var orsaken, jag bara mådde dåligt som fan.

Och om man hör en av de personerna man bryr sig mest om vara ledsen får man väl känslan av att vilja trösta den personen, eller har jag fel? För mig känns det så här: Om det hade skett tidigare i vårat förhållande hade han tatt första bussen in och försöka göra mig glad igen. Nu drog han ut med kompisarna i stället. Han försökte ringa, men jag orkade inte svara.. Kände mig övergiven av den personen jag älskar mest. Och så fort jag drar hem en liten stund(vi bor jättenära varandra), så försvinner han, oftast utan att säga det. Han drar ut med kompisar och kommer hem skitsent(så jag får sitta och vänta på honom hela dagen) eller så kommer han inte hem alls. (Bor i princip hos honom, då jag har problem hemma) Tar han mig för givet eller tror ni att han behöver lite tid utan mig? För mig verkar det som om han tror att jag alltid kommer att vara där för honom, och han behöver inte alltid vara där för mig. Ska jag ställa honom mot väggen, vad tycker ni?

Peace