Forumet - Bryta kontakten med sin mamma?

Bryta kontakten med sin mamma?

1239 0 10
Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt förvirrad i mina känslor. Detta på grund av att min mamma har sagt otroligt nedsättande ord till mig under mina 21 år. Hon är medveten om att jag har varit med om ett svårt trauma och istället för att stötta mig i det så kränker hon mig. Nu, när jag har blivit lite äldre, så förstår jag att ingen (inte ens jag med min urusla självkänsla) ska behöva tolerera det. För bara några månader sedan flyttade jag ut så snabbt jag fick tillgång till ett studentrum, för att inte brytas ned totalt. 

Jag vill så gärna förlåta och tänka att det är jag själv som överreagerar, så när hon sedan skiftar personlighet och menar på att det elaka hon säger sägs för att hon älskar mig, så vill jag tro det. Att hon är sjuk i cancer gör inte hela saken bättre. Jag vill inte att hennes sista tid i livet ska vara såhär. Men, att hon är cancersjuk ska egentligen inte ursäkta hennes beteende. Jag blir så förvirrad av att hon skiftar personlighet hela tiden. Jag vet aldrig var jag har henne. 

Jag skulle uppskatta lite råd och kanske stöd. 

Spana också in:

vill också lägga till att folk kanske gärna säger saker som "det är ju din förälder, man kan inte bara säga upp kontakten" och även om jag förstår att många tänker så så är det inget du behöver lyssna på. det finns inget som säger att man måste stå ut med att bli behandlad illa av människor bara för att man råkar tillhöra samma familj

även om du skulle bestämma dig för att inte säga upp kontakten så tror jag att det kan vara nyttigt att ha det jag skrev ovan i bakhuvudet. det kanske kan hjälpa dig att sätta gränser i er relation

Axelinaaas: säg till henne att om hon inte slutar så bryter du kontakten för att du inte pallar

adaq: Säg till henne att om hon inte säger förlåt och slutar med detta så bryter du kontakten. Då har hon fått ett val.
Jag har gjort det, flera gånger. Det är bara det att jag blir så besviken på mig själv. För jag tänker att jag inte ska behöva stå ut med det här och jag vill verkligen, av resepkt för mig själv, inte tillåta mig att "gå tillbaka", men ändå så gör jag det. Precis som i ett tidigare destruktivt förhållande.

Angående det där med att säga förlåt.. Hon har sagt förlåt efter att vi haft världens bråk och jag gråtit i panikångest. Men saken är den, att hon menar det aldrig. För dagen därpå är hon elak mot mig igen. Hon skiftar humör så snabbt och man vet aldrig var man har henne.


SKORPIONEN: Ta vara på tiden med henne istället. 
Jag tänker så också. Och det sjuka är att de gånger jag ska träffa henne så tänker jag alltid att "Okej. Idag ska jag vara snäll mot henne. Idag ska vi ha en bra dag", men i princip varje gång så blir jag på så dåligt humör när jag ser henne och stör mig på allt hon säger och allt hon gör. Jag har liksom tappat respekten för henne för länge sen och känner att jag behöver anstränga mig för att vara snäll. Och tro mig, jag är en varmhjärtad person. Jag vet inte vad som tar mest energi. Att jag bryter kontakten och känner skuld över det. Eller att hon är kvar i mitt liv och jag får ta emot skit. Ingen aning.


terrormat: har du någon att prata med? jag har själv en svajig relation med en förälder och det har hjälpt mig oerhört mycket att gå i terapi. där kan du få hjälp att reda ut känslor och tankar och det kan göra det lättare att känna vad som är bäst för dig att göra
Vad härligt att terapin har hjälpt dig! Jag har försökt få tag i en psykolog via vårdcentral, men det har varit nästintill omöjligt. Nu kommer jag börja i psykoterapi till hösten via en ideellt organisation i alla fall. Som det ser ut just nu, här idag, har jag ingen koll på något känner jag. Jag är förvirrad i mina känslor och i mig själv. Det känns som ett svek för mig att förlåta henne gång på gång. Detta samtidigt som skulden jag känner över att inte höra mig är stor. 

Tack för svar allihopa <3 

Känsla:
Vad härligt att terapin har hjälpt dig! Jag har försökt få tag i en psykolog via vårdcentral, men det har varit nästintill omöjligt. Nu kommer jag börja i psykoterapi till hösten via en ideellt organisation i alla fall. Som det ser ut just nu, här idag, har jag ingen koll på något känner jag. Jag är förvirrad i mina känslor och i mig själv. Det känns som ett svek för mig att förlåta henne gång på gång. Detta samtidigt som skulden jag känner över att inte höra mig är stor. 
uh ja, att få hjälp via vårdcentralen är inte det lättaste. frustrerande att det ska vara så svårt. tur att du kommer att få hjälp på annat håll! håller tummarna för att allt reder ut sig. skicka ett PM om du vill ventilera!
Jag har samma sits med min farsa. Han har varit helt orolig både fysiskt och psykiskt fram tills nu och jag fattar la att ha inte kommer att ändra sig. Jag vill hela tiden bryta kontakten med honom varje gång han trycker ner mig men sen tänker jag ju att det är min fader och att han inte vill att jag skulle gör det. I det här fallet är han inte cancersjuk men han använder istället sin ålder och sitt tillstånd som ångestframmkallare hos mig. Mycket utpressning osv men jag har verkligen inte hjärta att bryta kontakten med honom