Forumet - Bulimi, Anorexi eller båda...?

Bulimi, Anorexi eller båda...?

965 0 12
Hej allihopa!
Jag är en tjej på 14 snart 15 år. Jag har aldrig riktigt varit nöjd med min kropp. För ca 2 år sedan när jag började ny skola och sådant så slutade jag äta en period för att se resultaten. Blev dock inte så stor skillnad. Nu i 3 månader har jag börjat svälta mig igen. Jag äter ingen frukost eller lunch. Knappt någon middag alls. Och ingen kvällsmat.

Ni som nu tänker säga att jag ska äta och sådant, snälla...det är inte så enkelt!
Jag har helt enkelt gjort min kropp van vid detta och mår nu illa nästan direkt jag tänker på mat.

Dessutom bara för någon vecka sedan så har jag nu börjat tvinga mig själv att kräkas. När jag äter något onyttigt såsom godis eller chips. Så får jag ångest efteråt och tvingar direkt mig själv att spy upp detta.

Det som förvånar mig mest är att INGEN i min familj eller kompisar verkar bry sig särksillt mycket om mina nya matvnor eller oroa sig.


OM DET ÄR NÅGON ANNAN DÄR UTE I SAMMA SITUATION ELLER BARA NÅGON SOM KAN GE RÅD TILL MIG OM VAD JAG SKA GÖRA...SNÄLLA! HJÄLP MIG!

anorexia_75423952.jpg

Kokospricken:

Jag har helt enkelt gjort min kropp van vid detta och mår nu illa nästan direkt jag tänker på mat.


Känner igen
Kokospricken:

Dessutom bara för någon vecka sedan så har jag nu börjat tvinga mig själv att kräkas. När jag äter något onyttigt såsom godis eller chips. Så får jag ångest efteråt och tvingar direkt mig själv att spy upp detta.


Klassiker [y]

Kokospricken:

Det som förvånar mig mest är att INGEN i min familj eller kompisar verkar bry sig särksillt mycket om mina nya matvnor eller oroa sig.


Detta också [wink]


Kokospricken:

KAN GE RÅD TILL MIG OM VAD JAG SKA GÖRA...SNÄLLA! HJÄLP MIG!


Du verkar ju vilja bli bättre iaf, det är bra. Själv saknar jag det [cute] tyckte väldigt mycket om känslan av kontroll. Det som "hjälpte" mig var väl att jag slutade räkna kalorier helt enkelt. När jag inte visste exakt hur mycket kalorier saker och ting innehöll kunde jag lura mig själv att äta mer och det fungerade. Det gick ju inte helt smärtfritt men jag började iaf successivt äta mer och mer.

Nu för tiden äter jag alldeles för mycket [mad]
verkar mer som anorexi än bulimi iaf. har aldrig hört talas om någon som är diagnosticerad med båda. isf äs uns. men ring och prata med bup eller um eller skolkuratorn lr nåt. tror de bryr sig även om din familj inte gör det[party] (har aldrig pratat med ngn sån därför jag bara tror :$)

Spana också in:

Kokospricken:

Det som förvånar mig mest är att INGEN i min familj eller kompisar verkar bry sig särksillt mycket om mina nya matvnor eller oroa sig.


förlåt om jag är okänslig nu, men förstår inte varför du tycker det är dåligt att folk låter dig äta som du vill utan att bry sig. när jag bodde hemma och bantade ner mig en massa var alla alltid "OMG DU HAR SÄKERT ÄS NU SKA VI FÖRSÖKA TVINGA DIG TILL ÄSKLINIK OCH FÖRSÖKA TVINGA DIG ÄTA MASSA SMÖRIGA MACKOR OCH BÖRJA GRÅTA FÖR MIN LILLA SON FÅTT ÄS"

hade seriöst varit jätteglad om folk inte lagt sig i[blush] men jag hade ju iof inte äs så det kanske är annan sak då : P
Lounge fact:

varför bantade du maaaaaaassa då


vägde ganska mycket då (typ 75-80 kg) och gick ner 10-15 kg på ett par månader och insåg att jag gillar mig sj mkt bättre när jag är smal. har sedan dess knappt gått ner något alls och inte kännt behovet av att göra det heller, så nej jag har/hade inte någon form av äs[smile]
Lounge fact:

okej, tänker inte det heller! däremot har jag fått intrycket att det babblas massa äs kring dig.. så tänkte fråga


mh, hela äs-ordet är så urholkat nu förtiden, så folk anklagar en för det hela tiden, bara för att man gillar att vara smal och är beroende av kaloriräkning så är man äs:p tyckte det var jobbigt i början men har lärt mig att inte bry mig [cool]
farbror gugge:

mh, hela äs-ordet är så urholkat nu förtiden, så folk anklagar en för det hela tiden, bara för att man gillar att vara smal och är beroende av kaloriräkning så är man äs:p tyckte det var jobbigt i början men har lärt mig att inte bry mig [cool]


Det är bra att du inte bryr dig! Känner likadant när jag snackar om att banta, jag skulle aldrig hamna i ästräsket och bantar inte till något sjukligt.. ändå hetsar generellt folk upp sig så fort man snackar om att gå ner i vikt, då man redan är normalviktig.
Vill du leva ditt såhär? Det vill du förmodligen inte, för det är inte friskt, och ätstörningshelvetet är ett jävla träsk som bara förstör ens liv på alla plan.

Hjälp finns att få och det går att bli helt frisk. Jag skulle föreslå att du pratar med din skolhälsovårdare och din skolkurator, så kan de kanske hjälpa dig att få kontakt med BUP. Att berätta för sina föräldrar kan vara en bra idé, om ni har en bra relation vill säga, för då kommer de vilja hjälpa dig att söka hjälp.

Ta mod till dig och prata med de vuxna i din närhet. Du kan få, och förtjänar, vettig vård så du kan leva ditt liv i frihet och inte mår dåligt så fort du ser mat :)