Forumet - Bulimi/Anorexi, elr någon annan ätstörning? Hoppas ni orkar läsa

Bulimi/Anorexi, elr någon annan ätstörning? Hoppas ni orkar läsa

3358 0 59
Okej, nu tror jag inte att jag har en ätstörning. Ångesttankar 12/7(resten av timmarna ägnar jag väl åt mat då) och depression, behöver inte betyda att jag har ätstörning.
Enda anledningarna till att jag frågar detta är för att jag blev en aning chockad när jag insåg att jag faktiskt satt på toan och försökte spy upp skiten, och för att jag vill hitta något vis att behålla mina kompisar.

Ibland när jag ser mig själv i spegeln så kan jag se den där äckliga personen för flera år sedan stirra tillbaka, stor barnslig ballongmage(alla sjuksköterskor och läkare sa att jag var underviktig, men jag tror dem inte), fet och finnig hy och fult rödblont hår(min släkt mobbade mig alltid för att jag var ginger, allt de ssa tog jag hårdare än de andra eftersom jag så gärna ville passa in bland dem). När jag sedan lugnat ner mig lite och ser mig själv i spegeln igen, så är den där opopulära äckliga personen inte där längre. Där ser jag den nya, populära, snygga och coola jag igen.
I flera år har jag kunnat stirra på min mage och alla brister i timmar, som om de skulle kunna försvinna ifall jag tittade länge nog.

Jag hatar att äta bland folk, och när jag gör det känner jag mig äcklig, fet, uppsvälld, känner skamkänslor och en massa ångest. Ångest känner jag visserligen alltid, men den blir starkare då. Efteråt får jag antingen patetiska träningsattacker då jag försöker bränna bort alla kalorier jag samlat på mig eller så sitter jag över toan och försöker spy ut skiten.

Förra våren så fick jag blackouts tre ggr, vet fortfarande inte varför jag fick dem, men när de händer så svimmar jag av och ligger nere på golvet och skakar häftigt i hrla kroppen medan det går värmeböljor. Efteråt känns det som om ingen bryr sig om mig.

De senaste 2-3 åren(kommer inte ihåg exakt när det började) så har jag fått kraftig yrsel. Jag kan inte stå upp utan att antingen få en blackout(har lärt mig hur de händer) eller svimma av, ifall jag inte lägger mig ner frivilligt så faller kroppen ihop av sig själv. Man vänjer sig, men på sistone har de blivit mycket värre.

Jag kan få som en attack då jag börjar äta massor av godis och snacks och kan bara inte hejda mig från att fortsätta äta, springer dock sedan till toan och försöker få upp det.

Jag har fått väldigt svårt att koncentrera mig och ser ofta suddigt(kanske behöver glasögon elr nåt, vem vet?) sedan mina matproblem har blivit en aning större. Och så har jag börjat glömma saker ofta och är hela tiden utmattad och trött.

Mina humörsvängningar gör att jag delvis blir ultrakänslig när någon kan ha haft någon liten slags antydan att jag på något vis skulle kunna vara fet( t.ex.: -Ifall du äter något mer så finns det ingen frukost tills imorrn.
-påstår du att jag är tjock nu också? frågar jag med tårar i ögonen.)
Och delvis att jag säger elr gör sårande saker mot mina vänner.
Jag kan ignorera ellr undvika dem utan speciell anledning, kalla dem för idiot/skitunge/jävel osv ifall de kanske inte hör när jag frågar dem något. Eftersom jag inte klarar av att förlora dem och bli ensam igen så ställer jag frågan ifall jag har någon ätstörning eller bara psykad självbild, elr både och?

Förresten är det många som spyr frivilligt, man behöver inte ha en ätstörning. Så det kan vara något helt annat, hade bara en liten misstanke att det kanske kunde vara en ätstörning. Och så har jag väl lite symtom som de flesta med ätstörningar hade, men det kan många andra också ha.

Hoppas ni orkar svara på den lilla del av mitt patetiska liv som handlar om att jag spyr av mig själv
Anorexi och bulemi beror på ångest. Det ända sättet att bli av med ångest är att uppleva den upprepade gånger för att lära sig att den inte är farlig. Behandlingen för anorektiker går ut på att det ligger ner och gör ingenting efter de har ätit. Antingen inser du din problematik och möter din ångest på egen hand, eller så väntar du tills det går så illa att staten bekostar en behandling åt dig. Men behandlingen är densamma.

Spana också in:

OhCrAp:

det är inte så allvarligt


Det var den sämsta undanflykten jag har hört. När någon uppmanar dig att möta ångesten du skriver att du känner förnekar du den. Varför? Jo, för att det är jävligt obehagligt att möta den. Men om du aldrig möter den kommer du aldrig inse att dina problem inte existerar förutom i ditt huvud.

Om du är intresserad att självhjälp tycker jag att du ska äta en påse chips och bara lägga dig ner i sängen och titta upp i taket. Inte springa till toaletten och göra kräk försök, utan bara ligga och vara. Det är ett sätt att träna bort dina obehagliga känslor du får när du äter mycket.

Och helt ärligt, vore det inte härligt om du kunde njuta av ditt korta människoliv här på jorden istället för att gå runt och ha ångest över din kropp? Kanske värdera de viktiga sakerna för en gångs skull. Så som vänner, familj, skola, filmer som går på bio just nu, resor osv. Livet har mer att erbjuda än kroppsfixering och ångest.
Bajskorv:

Det är ett sätt att träna bort dina obehagliga känslor du får när du äter mycket.


kan försöka, men jag säger inte att jag kommer lyckas

Bajskorv:

Och helt ärligt, vore det inte härligt om du kunde njuta av ditt korta människoliv här på jorden istället för att gå runt och ha ångest över din kropp?


förmodligen, men det är inte alltid så lätt - jag skrev inte ner alla dramatiska händelser som inträffat mig och min familj
OhCrAp:

kan försöka, men jag säger inte att jag kommer lyckas


INSTÄLLNING UNGE DAM

OhCrAp:

förmodligen, men det är inte alltid så lätt - jag skrev inte ner alla dramatiska händelser som inträffat mig och min familj


Nu är det nog med undanflykter. Det är bara du som kan hjälpa dig själv. Oavsett situation. Du kan inte fastna i dramatiska familjehändelser för evigt. Vi är gjorda för att sörja under en period för att sedan gå vidare i våra egna liv.

Jag vet inte vilka tragedier du har varit med om, och jag vet inte om det hjälper om jag säger det här. När jag var yngre så dog min syster. Min mamma blev så deprimerad att hon inte längre orkade vara mamma till mig.

Det jag försöker säga är att du absolut inte är ensam om det här och många har tagit sig ur situationer som din trots omständigheterna.
Bajskorv:

Nu är det nog med undanflykter.


en sista? L:
Bajskorv:

Du kan inte fastna i dramatiska familjehändelser för evigt. Vi är gjorda för att sörja under en period för att sedan gå vidare i våra egna liv.


men alla de här miffade grejerna händer just nu, för det mesta har jag förträngt en del men när saker fortsätter att hända så är det lite svårt att ignorera

Bajskorv:

När jag var yngre så dog min syster. Min mamma blev så deprimerad att hon inte längre orkade vara mamma till mig.


sa ju att värre saker hände ;L