Forumet - BUP anorexi

BUP anorexi

444 0 6
Skrev ett lång inlägg men internet kan äta bajs som strulade bort det.

Jag har haft kontakt med BUP i ca 5 år nu.
Jag var 10 när jag skickades dit första gången, med fullutvecklad anorexi. Jag fick ständigt höra att jag var för "liten för att förstå min sjukdom" och för "ung för att kunna prata om den." Inte fan fanns det en unge som kunde uttrycka sig bättre än jag men jag lärde mig att hålla käft. Jag var inåtvänd och litade inte på någon.
Psykologerna pratade med mina föräldrar över huvudet på mig och skickade ut mig i väntrummet 50% av tiden för att de skulle prata med mina föräldrar.
De daltade med mig och jag kände mig överkörd. Men vilken anorektiker talar sanning?
Jag blev inlagd när jag nått BMI 12 och de insåg att de var tvungna att ta mig på allvar. Men mat stod i fokus och jag har fan i mig aldrig fått hjälp för ångest eller liknande.
De har kastat ut mig några gånger då de tycker att de ingenting mer kan göra för mig, men jag har alltid återkommit några månader senare: underviktig och i desperat behov av hjälp.
När jag var 13 skrev de ut antidepressiva till mig och ansåg att depression var hela problemet. Visst hjälpte det mig, i början.
Jag avslutade kontakten med dem än en gång i början av åttan då min vikt låg på det normala och kommer bara tillbaks för medicinkoll.
Från att jag var 13-14,5 mådde helt okej, men nu har allt rasat samman igen och kuratorn anser att jag ska tillbaks till BUP. Igen.

Orkar man gå dit open minded eller vad fan ska man göra. Är så jävla trött och mår piss nu. Orkar inte. (dvs läsa igenom tråden och rätta till eventuella stavfel osv osv.)

Någon med råd eller liknande erfarenheter?
BUP har en tendens att vara ganska rejält värdelösa. Speciellt när det kommer till ätstörningar. Vissa patienter tas på allvar, men människor som kan förklara var problemet faktiskt sitter behandlas inte lika seriöst. Min kurator på BUP sa till och med en gång "det är ju ingen fara så länge du orkar förklara vad felet är, då har du ju krut i dig!" och chefsläkaren där sa att jag var "för tjock för vård" när jag var normalviktig. Jag antar såhär i efterhand att hon menade att jag inte kunde få diagnosen anorexia nervosa så länge jag var normalviktig, men det är ju så korkat när anorexi inte bara sitter i vikten utan så mycket i tankesättet.

Jag kom inte på fötter förrän jag blev utslussad från BUP. De skickade mig till en KBT-terapeut som är guld värd, och så fort jag fyllde 18 vände jag mig till vuxenpsykiatriska istället. Hur gammal är du? Har du en chans att ta dig till en annan sorts psykolog istället för att vända dig till BUP?

Hoppas verkligen att du lyckas bli friskare. Antidepressiva, KBT och flera möten med en jätteduktig dietist som lugnade huvudet en hel del hjälpte mig mycket på vägen i alla fall :)

Spana också in: