Forumet - byta vänkrets, bryta utfrysning?

byta vänkrets, bryta utfrysning?

614 0 1
*Jag ska göra mitt bästa för att inte förvirra, skippa metaforer ock så vidare.* Here we go, fan..

Jag har en vän. Och sedan första veckan på gymnasiet (för ett läsår sedan, börjat åk2 nu) så har det varit hon och jag.
Liksom satt oss enskilt vid matbordet, haft egna konversationer.. Dels för att de andra låtit henne vara, helt enkelt.
Jag var den som såg henne. Så jag antar att när de andra såg att den 'utstötte' hade någon att umgås med, så kunde de med samvete lämna henne ifred. Det märks när man försöker föra en konversation i lektionssalen, hur mycket de
känner att situationen är awkward och stel. Min vän ses väl 'annorlunda' för sin sociala inkompetens, no personlighet..(Om man lär känna henne så är hon go, känner med henne också, då hon inte haft det så lätt tidigare i livet..)
Men det biter i mig. Då jag vill nå så mycket mer..

Vara social, ta större del av världen. Känns nu mer som att man är instängd i bur, det är så seriöst. Så få. Så lite.
Dessutom så får jag medge att min vän är svår. Ingen personlighet, attityd, som säger vad hon tycker.
Jag vet inte hur hon verkligen ser det, men själv ser jag mig nästan som ett 'överhuvud!' - att jag skulle vara bättre.
Vilket jag inte är! Hon må förstå! Det får mig att skämmas varje gång, i varje fråga är det så..
'Ska vi ha blå eller grön bakgrund till det här collaget, tycker du?' (moí)
'Vad tycker du?'
'Bestäm du, säg vad du tycker blir bäst!'
'Men säg du..'
'Grön då kanske?'
'Ja.. fast blå skulle också vara fint..'
'Okej, ska vi köra på blå då?'
'Men vill du det då?'

OOOOCK SÅÅÅÅÅ VIIIIDARE... Säger inte ifrån liksom. Inte en enda gång, vad jag kan minnas på hela året!!
Jag försöker så förbannat för att nå henne, och ibland känns det som jag har henne där,
samtidigt som ingen finns där.. För jag vet ju så väl hur go hon är, men hon låter ingen se det!!!
Sedan förstår jag inte varför de andra dömer? Och jag far ju ner i det också, och det tär på mig.. Jag vill bara inte det...

Och nu idag, när jag tänker på alla de här bitarna, skäms jag för mig själv, när jag själv kan säga så många gånger att:
'Vara nöjd med det man har, så irriterad på de som alltid ska söka efter hög status..' - Men det är inte status här.
Det är vad jag vill säga till mig själv i alla fall. Jag vill kunna vara social, göra saker, gå på träffarna elever anordnar,
utan att det blir awkward, att de ser mig som en 'utstött', 'henne ska vi inte tala med!'
Fast å andra sidan när jag är ensam, så är de andra med mig, jag kan komma på mig själv att jag pratar glatt och flamsigt med någon, och se att min vän står i bakgrunden och liksom väntar på mig, att vi ska gå.
Hon kan ju inte förlita sig på mig hela tiden och alltid heller, eller!?!

Jag vill ta henne med mig, men nu efter ett år, och efter att hon faktiskt taget ifrågasätt att:
'Är du lite dum i huvudet eller??' med ett leende på läpparna, som vilken fråga som helst, när jag kan ha uttryckt en spontan fras på gatan, vilket är sådan lite jag är. Inom en parantes. Så känner jag att jag nu, till årskurs två, vill börja om på nytt. Om jag så får lämna henne på banan, och låta oss mötas framför mållinjen, eller att vi tillsammans, sakta men säkert ska försöka ta oss dit. Bryta av den här spärren av att vara utfryst, för det är så det känns.
Jag har varit där förut, och nu tänker jag fan inte ta det!!

Så.. De tankar som jag delat med mig av, tänkte jag dela för min vän näst då. Berätta för henne hur det är.
Eller gör jag rätt i det? Förstår ni mig, mitt tänk? Eller himlar du nu med ögonen, och ser mig som en vidrig bitch?
HJÄÄÄLP! Support som Unsupport, Vad skulle du gjort i mina skor? Om du bar på samma virrvarr? ...