Okej, det kommer en kort version. Skrev en lång men den försvann för jag var utloggad när jag postade och är fullare nu än när jag började.
Tänkte berätta varför jag rage'a för några månader sen. Jag sa upp alla kontakter med alla som jag kommit i kontakt med via internet. Både på facebook och UM och diverse andra sajter.
Allt började för ca 1,5 år sedan. Jag började plötsligt tappa suget på allt. Jag tappade intresset för universitetet för en tid, jag tappade intresset för att festa och träffa folk. Jag tappade suget på livet. När jag väl ryckt upp mig började hela apparaten. Jag vaknade som vanligt för att dra till universitetet. Men en stor skillnad från förr. Jag var nervös! Trots att jag varit på universitetet varje dag tidigare. Jag var sjukt nervös och orolig. Jag kände starkt ångest.
När jag kom till universitetet gick jag raka vägen in på toan och kräktes. Jag var så otroligt nervös. Har aldrig i hela mitt liv känt något liknande.
Det var början. Sedan den dagen har jag alltid varit nervös, orolig och haft världens ångest så fort jag ska till skolan. Det här spred sig ganska fort. Jag blev plötsligt lika dan när jag skulle till krogen. Jag blev så nervös att jag söp så illa på förfesten att jag var i princip medvetlös när vi skulle entra krogen. Jag blev alltid nekad av väktare, en helt rätt bedömning och jag blev alltid lika glad(?!).
Det spred sig ännu värre, att umgås med mina närmsta vänner blev helt plötsligt en mardröm med hjärtklappning, svettningar och ångest. Jag förstod inte vad som var på g. Blev orolig och gick till vårdcentralen. Fick massa diagnoser om olika kroniska magsjukdommar som skulle orsaka oro. En dag sa dock doktorn att det förmodligen inte var fysiskt. Det var inget fel på mig. Det var förmodligen så att jag fått social fobi, generaliserat ångestsyndrom eller något annat knasigt jag aldrig hört om.
Jag fick piller utskrivna samt några telefonnummer till olika psykiatriker. Jag blev dock främst rekommenderad till att vända mig till universitetets egna hälsoavdelning då det är gratis.
Där är jag nu. Har inte ringt något av dessa nummer än. Vill klara detta själv. Är rädd att detta ska komma ut till de mycket få vänner jag har kvar. Känns genant att behöva hjälp med något som är så simpelt som att umgås med folk. Har märkt att jag växlar mellan att vara glad och djupt deprimerad från vecka till vecka. Inte så konstigt kanske när man gått från att vara social och festa med kompisar och ragga på chicks nästan varje helg till att sitta ensam med en flaska sprit varje helg och fundera på livet och hur man ska ta sig vidare.
Idag frågade en gammal vän jag inte träffat på länge om jag kunde hjälpa med en läxa i ett ämne jag är väldigt bra på. Enbart frågan gjorde mig nervös och hela mig dag kretsade kring att vara nervös över detta. Mötet varade bara i ca 1 timme innan jag mådde så dåligt och gick därifrån med dålig ursäkt.
Sitter nu packad, på både alkohol och diverse ångestdämpande piller, och mår helt fantastiskt. Men jag vet hela tiden att imorgon börja allt igen. All ångest, att kämpa för att dölja att jag mår som en döing och att hålla fasaden uppe.
Ville bara delge dem som funderat vad fan jag håller på med. Jag vet att det låter idiotiskt och fånig. Jag vet dock inte varför det blivit så här. Känns som att allt skedde över en natt
Då vet ni, vill inte att nån ska ta det personligt.
(Vet att det blir snuskigt långt! ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
)
Puss&peace ![[love]](/img/smilies/love.gif)
//ChickiBull, Floppsen eller Jaag_91_
Du klarar det inte själv. Be om att få en remiss till en t.ex KBT-teraput. Alkohol + medicin är en enkel och kort lösning!
Åh har haft PRECIS samma grej i flera år! Kräktes och hade ångest jämt. Blev dock väldigt bra på att dölja det genom att ljuga och dra mig undan som ett skadeskjutet djur.
Går i kbt fortfarande och det är mkt bättre.
Är dock någonstans i bakhuvudet rädd att det ska bli som det var för några år sedan igen. Men så blir det nog inte pga har bra kontroll nu.
ChibbiBull:
Känns genant att behöva hjälp med något som är så simpelt som att umgås med folk.
Det är inte simpelt.
Tror att om du vågade förklara dig för vännerna så skulle de förstå.
ChibbiBull:
Jag vet att det låter idiotiskt och fånig.
Nej.
Det låter hemskt jobbigt och jag önskar dig verkligen lycka till med att ta dig ur detta.
Angelize:
Du klarar det inte själv. Be om att få en remiss till en t.ex KBT-teraput. Alkohol + medicin är en enkel och kort lösning!
A, vet det är en kort lösning. Ska nog ta mig i kragen och ringa nått av numrerna på måndag. Men det känns som en så simpel sak att fixa själv
ChibbiBull:
en det känns som en så simpel sak att fixa själv
najnaj
Som Angelize skrev: Det där verkar nästintill omöjligt att ta sig ur själv. Sök hjälp. Sök kbt.
ChibbiBull:
A, vet det är en kort lösning. Ska nog ta mig i kragen och ringa nått av numrerna på måndag. Men det känns som en så simpel sak att fixa själv
Hahahah, det är det verkligen inte, jag var också envis och väntade i flera år innan jag bad om hjälp. Gick 393993939 gånger så fort att lösa problemen med hjälp än utan. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
isola:
Åh har haft PRECIS samma grej! Kräktes och hade ångest jämt. Blev dock väldigt bra på att dölja det genom att ljuga och dra mig undan som ett skadeskjutet djur.
Går i kbt fortfarande och det är mkt bättre.
Hur snabbt blev du bättre? Hur kom du i kontakt med en KBT-terapeut? Tror det finns på skolans hälsoavdelning. Ska nog ringa å fråga.
lazertits:
Tror att om du vågade förklara dig för vännerna så skulle de förstå.
Fast jag har så få vänner kvar så vill inte offra något. Ska jag vara ärlig så har jag väl egentligen ingen riktig vän då detta skedde precis efter flytt. Eller jo, en vän har jag, han vet halva storyn.
lazertits:
Det låter hemskt jobbigt och jag önskar dig verkligen lycka till med att ta dig ur detta.
Tack betyder mycket för mig just nu
ChibbiBull:
Hur kom du i kontakt med en KBT-terapeut?
Som sagt så kan du gå till din läkare och be om en remiss dit.
ChibbiBull:
Fast jag har så få vänner kvar så vill inte offra något.
Men vad skulle de döma dig för?
Du har inge gjort något fel.
Så länge du inte lastar alla dina problem på dem utan bara ber om förståelse så ser jag inte hur en normalt funtad människa skulle kunna säga upp kontakten.
Det blir lättare av att berätta ibland.
Nervositet kan också lätta av att den man är nervös inför får veta det.
ChibbiBull:
Hur snabbt blev du bättre? Hur kom du i kontakt med en KBT-terapeut? Tror det finns på skolans hälsoavdelning. Ska nog ringa å fråga.
Det gick mkt i vågor och det hade ju sina yttre orsaker.
Gått till en massa människor, men endast fått piller för att kunna överleva och leva rätt normalt. Men det bästa var ändå min fostermamma som med sitt tough love-sätt tvingade mig att göra saker ändå. Att ha med mig en spypåse och en drickyughurt bara.
Har inte gått i kbt så länge, men det har hjälpt mkt ändå.
Sa till min husläkare på vårdis att jag nog skulle behöva kbt och hon skickade då en remiss (det går snabbare då än om man själv ringer till någon mottagning)
fick få komma på bedömningssamtal med en psykiatriker som skulle bedöma om jag passade för kbt och det gjorde jag tydligen.
Fick sen träffa en kbttant.
novell
lazertits:
Så länge du inte lastar alla dina problem på dem utan bara ber om förståelse så ser jag inte hur en normalt funtad människa skulle kunna säga upp kontakten.
Fast de kan göra det ändå pga man kan inte umgås som förut osv ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
isola:
Fast de kan göra det ändå pga man kan inte umgås som förut osv
Elakt.
Men om man förklarar läget och verkligen "jag vill att vi ska kunna fortsätta umgås som vanligt och ni behöver inte tassa på tå runt mig. det känns bara bättre om ni vet varför jag beter mig undvikande ibland", då kan en människa med någon som helst sympati i kroppen väl ändå inte ignorera?
inte en värd människa i alla fall.
Tycker du ska se till att få en remiss till en terapeut.
Det är Den bästa väg du bör gå i alla fall
