Forumet - CYKLOTYMI

CYKLOTYMI

658 0 5
Hallå där.
Jag har börjat fundera på om det är något "fel" på mig. Efter en tid med diverse ätstörningar med tillhörande depression (och under den tiden medicinering med Sertralin och risperdahl, har dock bara lite av sertralinet kvar nu) mår jag helt okej, oftast bra. Men när jag var ute på nätet och snubblade runt, så började jag läsa en himla massa om cyklotymi, och kände igen mig så mycket!

Sedan ett år tillbaka har vissa saker blivit så himla svårt i perioder. Något som bör tilläggas är att jag är fruktansvärt kreativ(vilket jag inte alltid ser som något positivt), och får periodvis "ryck" där jag bara måste göra ett viss projekt. Och verkligen måste, annars så fungerar ingenting, och allt annat får offras för att jag ska få göra just det här projektet, jag sjukanmäler mig, sover inte, har ingen kontakt med mina vänner och familj, utan ägnar mig bara åt det jag känner för. Detta varar dock bara i några dagar, eller tills mina föräldrar tvingar mig till annat(resulterar dock i bråk oftast).

Jag har efter detta, i perioder sömnsvårigheter, och någon gång så har det hänt att jag inte sovit på några dagar, men oftast så är det bara det att jag somnar sådär klockan fyra på morgonen, vilket leder till att jag är hemma från skolan dagen efter, och kommer in i en mer ledsam period.

Sedan två veckor tillbaka så har jag en almanacka där jag skriver in allting som jag ska göra, läxor, fika med vän, ringa samtal... och hittills har det fungerat, men har gjort flertal tidigare försök som totalt misslyckas, jag klarar liksom inte av att ha struktur! Jag "måste" ta dagen som den kommer och göra precis det jag känner för. I mina mer ledsama perioder så svarar jag sällan på sms, mail, telefon osv.

Något som bör tilläggas är att i mina extremkreativa perioder (som jag nämde först) så har jag väldigt höga tankar om mig själv, att livet ska gå jättebra för att jag är så bra som jag är och har dom talanger jag har, oroar mig inte så mycket över hur framtiden ska bli osv. och så är det tvärt om i de lite med nedstämda perioderna.

Jag har också väldigt, med betoning på väldigt, lätt att bli rasande förbannad på min familj och närstående utan egentlige anledning.

Med hjälp av mina föräldrar så klarar jag just nu av skolan helt ok, har rätt hög frånvaro, men klarar mig. Jag har alltid sett detta som personlighetsdrag, tills i somras då jag berättade hur jag kände för min vän i hopp om att hon skulle känna igen sig, och hon inte alls kände igen sig över huvud taget. Och nu när jag började läsa lite så blev jag fundersam -

kan jag ha Cyklotymi? Det kan ju vara så att det bara är vanligt tonårssvängerier i huvudet, men det känns inte riktigt så.
Cyklotymi är en diagnos som helt baserar sig på de symtom du upplever. Det handlar således inte om något ha eller inte ha, utan frågan är om en psykiatriker bedömer dig passa in på symtombilden. Vissa psykiatriker skulle göra det, andra skulle inte, så funkar det inom all psykiatri.
En diagnos förklarar varken att det är fel på dig eller varför du har detta felet.

Sluta läs om diagnoser på internet, då börjar man bara tro att man har en massa.
tomhand:

dock läst en blogg om en tjej som jag senare fick veta hade diagnosen.


Jo men, denna diagnos förklarar inte varför det är fel, bara vad som är ditt problem, och det vet du ju uppenbarligen redan eftersom du nyss har beskrivit det här.
Du behöver ändra din inställning till diagnosen, annars riskerar du att hamna i en väldigt farlig fälla då man ser sig själv som "mer sjuk än normal" och "det här är inte vanligt tonårshumör" osv när det faktiskt mycket väl kan vara just det som det handlar om - oavsett om du får diagnosen eller inte.
fattaru? :)

Spana också in:

framtidstron är död:

annars riskerar du att hamna i en väldigt farlig fälla då man ser sig själv som "mer sjuk än normal" och "det här är inte vanligt tonårshumör" osv när det faktiskt mycket väl kan vara just det som det handlar om - oavsett om du får diagnosen eller inte.


jorå jag fattar absolut. dock så anser både min psykolog, föräldrar osv att en utredning inte skulle sitta fel. och när jag säger att det "är något FEL på mig" så behöver du inte märka ord. självklart så upplever jag att någon ting är fel/på tok när jag inte känner igen mig själv över huvud taget längre i vissa sammanhang.
och sure, visst kan det vara tonåren som spökar, jag utesluter ingenting;)
du verkar tro (?) att jag lägger stor betydelse i själva diagnostiseringen? men så är inte fallet, jag tycker det är jävligt osmidigt att inte kunna planera morgondagen - kan jag gå till skolan imorgon? kommmer jag kunna vara glad på mammas födelsedag? att inte kunna vända en dålig dag, att sova absurt lite i perioder, och få vansinnesutbrott på minsta skitsak i en dålig period. och skulle en diagnos kunna hjälpa mig med att få en förklaring till mitt beteende, ge mina föräldrar förståelse, och få möjlighet till extra stöd så känns ju det som en möjlighet man inte tackar nej till om så skulle vara.

har iaf. fått höjd dos på sertralinet/zoloften och har läkartid inbokad nästa vecka, hos min psykiatriket/läkare sedan något år tillbaka. får se vart det leder.

;);)
tomhand:

du verkar tro (?) att jag lägger stor betydelse i själva diagnostiseringen?


ja, du verkar ha fel perspektiv på det, som så många andra.

tomhand:

och skulle en diagnos kunna hjälpa mig med att få en förklaring till mitt beteende, ge mina föräldrar förståelse, och få möjlighet till extra stöd så känns ju det som en möjlighet man inte tackar nej till om så skulle vara.


Diagnosen förklarar inte ditt beteende, det är det jag menar. Den bara säger att du har det beteendet.
Jag tycker det är väldigt viktigt att inte missuppfatta diagnoser som förklaringar på sitt tillstånd då det kan leda till en del problem i sig.

Möjlighet till extra stöd är däremot jättebra! Det är därför du ska ha en diagnos.

tomhand:

har iaf. fått höjd dos på sertralinet/zoloften och har läkartid inbokad nästa vecka, hos min psykiatriket/läkare sedan något år tillbaka. får se vart det leder.


lycka till!