Underlig:

Men FÖRKLARA då vad som är fel och VARFÖR, inte skäll sönder barnet när den gör nånting det inte visste var fel.

Det är det jag menar att man ska göra. Alltså förklara, för gap och skrik leder inte till något positivt.

Patric:

Det är det jag menar att man ska göra. Alltså förklara, för gap och skrik leder inte till något positivt.

Eller våld. Och nej precis.

det beror på hur man är som barn, jag tycker inte det viktiga är hur man uppfostrar ett barn... Det är viktigt men inte det viktigaste, enligt mig.
Det viktgaste är kommunikationen, att man inte låter den svalna.
Det är också mycket viktigt att lära barnen det rätta och tydligt förklara varför och hur konsekvenserna medföljer, även om barnet inte förstår så mycket så får den iaf ett hum om varför man inte bör göra vissa saker.
Att man även ger anledningar får kanske barnet att bli mer intresserad och undra mer, på så sätt fungerar kommunkationen bättre än om man bara ska säga "Nej, gör inte så." eller slå till barnet.

Man ska skapa tillit mellan sig själv och barnet, man ska bli som en beskyddande, bästavän tycker jag. Det blir fortfarande, självklart, inte detsamma som ren vänskap men det fungerar säkerligen bättre än att bara vara en förälder.

Det där jag sa om att det handla rom hur man är som barn

Åh, nej, skitsamma.
Orkar inte predika.

detberorpå:

det beror på hur man är som barn, jag tycker inte det viktiga är hur man uppfostrar ett barn... Det är viktigt men inte det viktigaste, enligt mig.

Sant

detberorpå:

Man ska skapa tillit mellan sig själv och barnet, man ska bli som en beskyddande, bästavän tycker jag. Det blir fortfarande, självklart, inte detsamma som ren vänskap men det fungerar säkerligen bättre än att bara vara en förälder.

Bra skrivet, att bara stämpla sig själv under kategorin förälder för barnet är inget bra. Barn måste kunna känna vänskap mot förädrarna.

Igår så satt det en liten kille på 3-4 år på mattan när det var samling med ett gosedjur. Eftersom han inte kan höra så fick han aldrig veta varför dom tog det ifrån honom eller nånting (ja dom kan tsp). När han började gråta så blev dom arga och sa åt honom, det hjälpte inte så en av fröknarna släpade ut honom och lät honom grråta i 40-50min.

Han är den ENDA som inte hör på den avdelningen. Han är för det mesta ensam då dom andra barnen inte kan/vill kommunicera med honom. Så hela morgonen idag så var jag med honom. Han ledde mig lite överallt, jag läste för honom och liknande och han var så nöjd och duktig.

Han grät dock senare på dagen för att en av fröknarna hade släpat in honom och han inte förstod varför. Jag sa åt honom att alla barnen skulle gå in och att vi skulle leka lite sen äta och sen så skulle han få gå ut igen. Han slutade gråta på direkten och började leka med mig.

Gillar att det enda som behövs är bra kommunikation och att man ändå väljer att skita i det.

detberorpå:

Det viktgaste är kommunikationen, att man inte låter den svalna.

SÅ SANT.

detberorpå:

Det är också mycket viktigt att lära barnen det rätta och tydligt förklara varför och hur konsekvenserna medföljer, även om barnet inte förstår så mycket så får den iaf ett hum om varför man inte bör göra vissa saker.

Ja!

detberorpå:

Att man även ger anledningar får kanske barnet att bli mer intresserad och undra mer, på så sätt fungerar kommunkationen bättre än om man bara ska säga "Nej, gör inte så." eller slå till barnet.

PRECIS

detberorpå:

Man ska skapa tillit mellan sig själv och barnet, man ska bli som en beskyddande, bästavän tycker jag. Det blir fortfarande, självklart, inte detsamma som ren vänskap men det fungerar säkerligen bättre än att bara vara en förälder.

Har inte varit så på något av dagisen som jag jobbat på, fast någon bitter klimakteriekossa här och var finns det väl alltid.

Amsle:

Svaret blir förmodligen att det är på grund av frustrationen över att vistas med skrikande barn hela tiden,

Är man så känslig för ljud och stress att man blir känslokall mot barnen så ska man varken ha barn, eller jobba med dem.

Patric:

Bra skrivet, att bara stämpla sig själv under kategorin förälder för barnet är inget bra. Barn måste kunna känna vänskap mot förädrarna.

Underlig:

SÅ SANT.

Åh tack 😀
Vi kommer bli dom bästa föräldrarna ever!
fast... Inte tsmns, hehehee

detberorpå:

Vi kommer bli dom bästa föräldrarna ever :)!
fast... Inte tsmns, hehehee

Jo, man kan ju hoppas på det bästa.

detberorpå:

Vi kommer bli dom bästa föräldrarna ever!

Ah!

Underlig:

Ah!

Patric:

Jo, man kan ju hoppas på det bästa.

Om vi inte blir det så kan vi iaf bli goda medborgare

detberorpå:

Om vi inte blir det så kan vi iaf bli goda medborgare

Lika sant som skrivet

Patric:

Lika sant som skrivet

Underlig:

Och även fast om dom skulle det så har dom ju inte rätt att förstöra en massa barn.

På vilket sätt blir de förstörda? Jag blev inte förstörd. Varför ljuger du?

Underlig:

Förmodligen för att det finns något att döma.

Kanske för att du är __

detberorpå:

det beror på hur man är som barn, jag tycker inte det viktiga är hur man uppfostrar ett barn...

På vilket sätt är 'uppfostran' en nödvändighet? Jag ser det snarare som ett sätt att förhindra dem från att göra misstag och ser inte vad det är för mening med att påtvinga sina barn sina värderingar.

isola:

Amsle: Svaret blir förmodligen att det är på grund av frustrationen över att vistas med skrikande barn hela tiden,
Är man så känslig för ljud och stress att man blir känslokall mot barnen så ska man varken ha barn, eller jobba med dem.

Avsäger du vissa människor rätten till egna barn? Vad ger dig rätten till det?

detberorpå:

Man ska skapa tillit mellan sig själv och barnet, man ska bli som en beskyddande, bästavän tycker jag.

Det är ju elakt mot sitt barn att göra så, det framkallar ju bara skuldkänslor.

Amsle:

Avsäger du vissa människor rätten till egna barn?

Man ska ju kunna ta hand om barnet också, det är ju ett stort ansvar.

Amsle:

På vilket sätt blir de förstörda? Jag blev inte förstörd. Varför ljuger du?

Jag blev, jag är.