Forumet - Dålig självkänsla? - Var är jag påväg?

Dålig självkänsla? - Var är jag påväg?

935 0 32
Jag vet faktiskt inte var jag ska börja. Har så mycket tankar, men ändå känner jag mig så tom. Helt tömd. Helt förvirrad.

Jag har under flera år känt mig i perioder väldigt nedstämd, jag har mest bara tänkt att "det är väl en period som går över", tonårshormoner osv. Visst kan det vara det, men jag fyller 18 inom någon månad och jag känner mig helt psykad verkligen. I stora drag ser jag inga fel på mig. Jag ser bra ut. Jag vet att jag kan sjunga, jag vet att jag är bra på att måla, jag vet att jag är bra på att skriva. Listan kan göras lång. Åh, det låter så sjukt, jag fattar inte ens själv längre.

Hela mitt liv den senaste tiden har bara känt som en tv-serie. Jag har verkligen inte brytt mig om någonting alls. Det känns som att jag är en åskådare i mitt egna liv. Jag har skitsvårt att gå upp på morgonen men gör det ändå, åker till skolan, åker hem, sätter mig vid datorn eller ser på tv. Orkar inget annat. Sitter ner och deppar över livet, att jag inte åstadkommet någonting, men egentligen vet jag inte varför jag mår dåligt. Jag försöker sysselsätta mig. Började träna i augusti två gånger i veckan, men det höll sig ungefär till precis innan jul då mina vänner som jag tränade med slutade. Tappade liksom lusten. Kan vara en del av det. Jag kan ju iofs umgås mer med vänner, grejen är den att jag knappt har några vänner kvar. Flera har jag tappat kontakten med, en har jag sagt upp kontakten med, resten träffar jag då och då...när dom har tid. Vilket är mycket sällan. En av dom är min bästa vän, den enda som egentligen är min vän. Jag har även sjukt svårt att acceptera nya människor. Antingen är de för självupptagna och lyssnar inte på vad man har att säga, eller så är de för olik en själv.

Mer om mitt psykiska tillstånd. Det är väl ungefär där jag börjar undra vad som är problemet. Jag går ständigt runt och irriterar mig på mina föräldrar, jag hamnar ständigt i bråk med min pappa som ofta har en väldigt taskig attityd mot mig, jag har väldigt svårt att ta emot kritik, när en kompis inte svarar på mina sms beror det helt och hållet på mig, för jag är ju såå irriterande. Jag är dessutom benägen att börja gråta när som helst, för minsta lilla grej. Att jag snart är 18 och fortfarande oskuld får mig bara att vilja ta livet av mig. När jag t.ex sitter på bussen till skolan tänker jag ständigt på vad killen framför mig tänker om mig. Fast det är inte direkt.."han måste tycka att jag är ful", utan mera "tänk om han tycker att jag är snygg". Låter helt sjukt i mina öron.

Ibland vet jag inte ens om jag älskar min familj och mina vänner, för jag känner ingen "kärlek". Visst kan jag sakna dem, men när jag säger att jag älskar dem, så blir det bara tomma ord i mina ögon. Det hela känns så tragiskt, för jag vet inte vad det beror på. Jag känner mig helt känslokall, helt tömd på känslor. Har aldrig känt så här förut.

Igår började jag bråka med min pappa. Det var verkligen inget världsligt, som säkert en annan hade tagit med en nypa salt, men jag tog till mig väldigt hårt. Det började med det, och slutade med att han satt och skrek att jag aldrig hjälper till hemma. Mamma satt bara bredvid och kollade på. Det resulterade i att jag satt och grät hela kvällen. Jag kände mig så värdelös. Och då slog det mig; är det min självkänsla som sviktar? Kan det verkligen vara så grymt? Kan man känna sig såhär jävla tom? Eller är jag bara deprimerad? Jag vet att det är svårt för er att säga det, men någon måste ju känna igen sig.

Vi har inte pratat sen igår vi bråkade. När han kom hem från jobbet var han kall, även mot mamma. Vid matbordet var det bara jag och mamma som pratade, han tackade inte ens för maten. Det känns verkligen som allt är mitt fel. Verkligen allt. Känner inte igen mig själv längre...

Spana också in:

headswithroll:

Hur, när, varför?


Hur; du måste förstås ha viljan till det..
När; när du väl får viljan att bryta dig loss, eller när någonting händer som gör att du inser att livet är kort.
Varför; för att du inser att du inte mår bra av sättet du är på nu. att det inte direkt gynnar dig

förhoppningsvis
headswithroll:

Det var fel val av ord. Jag menade inte så, men jag mår väldigt dåligt över det.


okok

men hur kan det vara så viktigt? är bättre att inte tänka på det och låta det komma av sig själv. att förlora oskulden är ju inte så svårt men är väl bättre att förlora den på ett bra sätt?