Forumet - De Onämnbara

De Onämnbara

731 0 15
Prolog


Hon tittad mjukt på mig med sina genomträngliga, mörka ögon. Så vackra, ömma och sårbara. Likt rubiner i ett hav av små vackra pärlor. Och håret lockade sig ovanför hennes ansikte, solen sken på det och fick det att glänsa i rött, gyllenbrunt och guld. Hennes kinder var rosiga, svagt. Hon var så vacker, hennes längd var majestätisk och hennes kroppsform som en gudinna. Hon bar alldagliga kläder med alldagliga drag.
Hon såg på mig, hon tittade på mig med en darrande underläpp. Den perfekta, rosenröda läppen. De perfekta, ljuva ögonen. Och hon särade på sina perfekta läppar och talade till mig. Med en vacker, melodisk röst och med ord som ekade längs skogens träd. Och trädkronorna svajade med varje ord, och för varje ord som rann ur hennes mun så prasslade de döende löven. För varje andetag, hjärtslag och ögonblick rörde sig någonting i skogen. Det var vinden, solens och naturens ostoppbara dans.
- Jag är en hemsk människa, sade hon.
Jag visste att hon ljög. Hon var den mest fantastiska människan i hela världen. Hon var mitt liv, allting. Inut mig fanns hon inhuggen, hon hade gjutit mitt hjärta och min själv. Varenda del av mig innehöll ett spår av henne, och de spåren var vackra. Hon var ingen hemsk människa. Hon var en ängel för mig.
- Du är det vackraste som finns, du gör aldrig någon illa. Du har aldrig begått något ont! Kom inte och påstå att du är hemsk, för om du är hemsk. Då finns det inget i världen som inte inte är hemskt.
Och hon skakade på huvudert, hon skakade på huvudet så att de rödbruna lockarna sjöd. Som ett kaskad av vatten åkte de igenom luften, slog igenom den med en sådan lättja. Men det fanns så mycket outtalat i skakningen på huvudet. Det var blicken, den var fast i mina ögon. Men det saknades någonting, den var ihålig och dunkel. Den fanns gömd långt bortom den mörka färgen i hennes regnbågshinna. Den fanns gömd långt innanför hennes huvud, den fanns gömd undermedvetet hos henne. Den fanns oåtkomlig, jag önskade att jag kunde nå den.
- Lägg av, Meredith. Du är så vacker, du är allt! Du är som en regnbåge i en annars svartvit värld! Vad får dig att tro att du är hemsk? sade jag med desperat stämma.
Och hon började skaka. Utan kontroll skakade hon, så kraftigt att jag kände en impuls av att springa fram till henne. Men det gjorde jag inte, jag stod lamslagen i skuggan av den enorma eken. Hon fortsatta skaka när hon talade, men trots det så talade hon med fast röst.
- Jag är en hemsk människa för att jag talade till henne sådär.
- Vem?
- Jag är en hemsk människa för att jag tryckte ner henne sådär.
- Vad?
- Jag är en hemsk människa för att jag slog henne sådär.
- Meredith, snälla...
- Jag är en hemsk människa för att jag mördade henne sådär.
- MEREDITH!
Och hon såg på mig, med den djupaste förtvivlan som någonsin har sett i någons ögon. Och jag kände att det var någonting som inte var rätt. Jag kände att någonting var kvarlämnat, att någonting var glömt och att någonting saknades. För när vinden förde med hennes ord, lät mig andas in dem och ta de åt mig. När jag försökte att få det att klarna, men det blev bara dimmigare. Allting var som i en rökridå, det var något ofattbart jag inte kunde ta tag i. Jag kunde inte greppa det, det var obegripligt och absurt.
- Jag dödade henne, hör du det Isaac? Jag dödade henne, med de här händerna!
Hon skakade sina bleka, smala händer framför mitt ansikte och jag var tvungen att slå ner blicken. Jag fokuserade på de bruna, vissna löven för någon sekund. Sedan såg jag upp på Meredith och sade med min mest auktoritiva röst:
- Förlåt, Meredith. Men jag förstår inte? Vem dödade du?
Vid ordet döda föll hon ihop och gav till ett hjärtskärande vrål. Hon låg i en liten klump i sin musbruna klänning och med håret som böljade nerför hennes rygg likt ett vattenfall.
- Emma, jag dödade Emma, viskade hon.
Hon grät inte, hon bara såg plågad ut. Och jag blev plötsligt stilla, jag blev plötsligt kall. Jag kunde inte hjälpa det, den isbrytande känslan förökade sig genom kroppen. Den nådde varenda vrå av mig, tills det tog slut. Känslan kunde inte komma ur mig, den var kvar i kroppen och sprakade. Jag var elektriskt laddad, jag hade all potential i världena att även döda Meredith.
Jag hade sagt till henne ' När Emma är borta, när jag skiljt mig med henne så är det bara du och jag.' Det var borta nu, Emma fanns inte. Jag hade lovat Meredith, jag var inte den mannen som bröt sina löften. Men nu kunde jag inte hjälpa det, även om hon var den vackraste och mest ödmjuka personen jag kände så var hon ändå en mördare.
Och det gjorde ont att behöva höja blicken för att se på henne. Så ynklig. Så bräcklig och lätt att stjälpa. Jag kunde döda henne, göra slut på henne nu och för alltid. Men min hand var tung, hela min kropp var tung av den fruktansvärda laddning som sprakade inuti mig.
- Varför? kraxade jag.
- För att jag ville att det skulle bli du och jag.
Jag knep ihop ögonen, med sådan kraft att hela min nacke, haka och hals spändes. Jag kunde inte se henne, kunde inte titta på henne mer. Jag, kungen. Kungen av det lilla landet, jag hade blivit nedtryckt. Jag hade blivit berövad min drottning av en vacker nymf. Hon hade förtrollat mig, lurat mig.
- Jag är så ledsen, Isaac. Jag vet inte varför jag gjorde det; du vet vad jag kan göra. Du vet vad jag gör. Jag kunde inte hjälpa det, det tog över mig, Det grep tag i mig, satte mig i sina klor, sade hon förtvivlat.
Nu var det min tur att skaka på huvudet. Bara nätt och försiktigt, bedrövat. Fortfarande med slutna ögon och med den sprakande känslan. Visst visste jag vad hon var kapabel till, visst visste jag vad hon kunde göra när det gick utom kontroll. Hon var en varelse, en varelse utan dess like. En varelse som aldrig skulle bli lika välkänd som vampyrer, trollkarlar, häxor, varulvar, troll och demoner. Utan skulle glömmas genom historiens gång, förträngas.
För det här är berättelsen, berättelsen om de Onämnbara. De som utrotades för tusentals år sedan och som aldrig mer, aldrig mer, man skulle få läsa, höra någonting om.
Förrän nu.



Mer? [smile]

Spana också in:

Eller ojsan!

Pieces of a star:

döög: såhär heter ingen människa irl bra så att du vet. historien blir mer trovärdig om dom inte heter ett låtsasnamn

Nej, men den här berättelsen utspelar sig för typ 5000 år sedan och ska inte vara världens mest verklighetstrogna berättelse.


Kolla vad jag hittade när jag sökte på Meredith: Meredith Brooks, född 12 juni 1958, är en amerikansk singer/songwriter och gitarrist. Hon är mest känd för hitlåten "Bitch" från 1997, vilken nominerades till en Grammy Award.

Och så var det någon i Grey's anatomy som hette det. Så visst kan man hetter Meredith.
har inte läst hela texten, men lite tips.
- gör avdelningar i texten, då orkar man igenom den.
- i början, gör inte karaktären så 'underbar'. Du beskriver nästintill allt m henne som perfekt vilket gör det tråkigt. Variera orden.

Pieces of a star:

Den perfekta, rosenröda läppen. De perfekta, ljuva ögonen. Och hon särade på sina perfekta läppar och talade till mig.