Aviseringar
Rensa alla

Dela med er av era historier ♥


Ämnesstartare

Hej Tänkte att vi startar en ny Stödtråd för psykisk ohälsa osv. Hoppas ni uppskattar den och inte tror att någon sskadarsig själv eller liknande pga uppmärksamhet. 
ade en väldigt fin mor, som var mitt allt då far min drog åt helvete när jag var spädbarn, mor min var bipolär och mådde väldigt ofta dåligt. Det hände flertal gånger att hon försökte ta sitt liv innan någon tog tag i det ordentligt. Hon fick inte den hjälp hon behövde och jag hade en ytterst brokig familjesituation och fick därför bo i fosterfamilj. Mådde(/mår) själv väldigt dåligt, ätstörningar och självskadebeteenden var sättet jag tog ut mina känslor på. I sorgetider gör en (iaf jag) lättare dumma saker och träffade en kille som var 16, själv var jag 14. Han var till en början helt underbar... älskade honom något otroligt... Mamma avled i maj 2014. Jag ville inte längre leva, satt på tunnelbanespåret och bara stirrade en gång. Ville bara få ett slut. Jag fick känslor för en tjej och kom ut som bisexuell bara några veckor efter mammas bortgång. Min (dåvarande) pojkvän var troende; muslim, en väldigt djupt troende sådan och tolkar koranen extremt. Det är inte tillåtet att älska någon av samma kön. Han ville straffa mig och våldtog mig. Flera gånger... han tog stryptag och hade jag försökt ta mig loss hade han inte haft några problem att göra slut på mig. Efter 3/4 gånger var han "klar med mig". Alla mina problem blev så mycket värre... panikattacker flera gånger i veckan, psykologbesök och byte av fosterfamiljer... utvecklade ptsd och håller på att utredas för bipolaritet. Mådde så dåligt att det är ett under att jag inte hoppat från bron än. Även om det inte varit långt ifrån. Fick sömntabletter pgaa rädslan för mardrömmarna som spelades på repeat i mitt huvud höll mig vaken... som de sedan tog från mig när de insåg att jag skulle överdosera och ta mitt liv. När psykologer och läkare insåg mitt fysiska tillstånd, att jag var pinnsmal, hade förlorat min menstruationscykel osv kom jag till en anorexiaklinik där jag blev lite bättre iaf. Har nu en ny pojkvän som jag bokstavligen älskar mer än något annat och även om jag fortfarande plågas av ptsd och panikångest samt har kvar mitt självskadebeteende så har jag åtminstone en någorlunda fungerande vardag och jag lever... ville mest förmedla att vi är fler och aa... mår bättre av att skriva av mig, skulle uppskatta om fler ville skriva av sig ♥ var starka mina vänner, finns alltid som tillgängligt stöd på kik; stekpanna1 och PM om du någonsin behöver prataFrivilliga kramar 


   
Citera
Ämnesstartare

Det känns lite för utlämnande att skriva en massa här pga är väl rätt "känd" på um nu ändå men kanske jag gör det ändå snart. En stor kram till dig!


   
SvaraCitera
pimpim

Min uppväxt var kantad av hot och våld och Jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten. Minnena från det började komma tillbaka till mig när jag var 13 och då började jag må riktigt dåligt, slutade gå till skolan, slutade äta och började skada mig själv. När mina föräldrar fick reda på att jag hade ätstörningar fick jag inget stöd från dem, men jag lyckades ändå ta mig ur det värsta på egen hand, även om det har hängt kvar i perioder genom åren. Självskadebeteendet har också hängt med under åren, vissa perioder har jag inte skadat mig alls medan det ibland har varit ganska illa. Den senaste tiden har det varit värre än någo sin och jag vill bara få slippa känna mig tvungen att skada mig, vill inte ha fler ärr. Nu är jag 20 och mår sämre än vad jag gjort någon gång i hela mitt liv. Ibland har jag ganska starka självmordstankar, och det är många dagar som jag inte ens orkar stiga upp ur sängen och  få saker gjorda. Jag dricker alldeles för mycket och tar droger, det är mitt ända sätt att överleva just nu eftersom man typ måste ta livet av sig innan psykiatrin förstår att man behöver hjälp. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

pimpim:
Min uppväxt var kantad av hot och våld och Jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten. Minnena från det började komma tillbaka till mig när jag var 13 och då började jag må riktigt dåligt, slutade gå till skolan, slutade äta och började skada mig själv. När mina föräldrar fick reda på att jag hade ätstörningar fick jag inget stöd från dem, men jag lyckades ändå ta mig ur det värsta på egen hand, även om det har hängt kvar i perioder genom åren. Självskadebeteendet har också hängt med under åren, vissa perioder har jag inte skadat mig alls medan det ibland har varit ganska illa. Den senaste tiden har det varit värre än någo sin och jag vill bara få slippa känna mig tvungen att skada mig, vill inte ha fler ärr. Nu är jag 20 och mår sämre än vad jag gjort någon gång i hela mitt liv. Ibland har jag ganska starka självmordstankar, och det är många dagar som jag inte ens orkar stiga upp ur sängen och  få saker gjorda. Jag dricker alldeles för mycket och tar droger, det är mitt ända sätt att överleva just nu eftersom man typ måste ta livet av sig innan psykiatrin förstår att man behöver hjälp. 

Känner igen mig så mycket 🙁 själv är jag 17 och har föera gånger varit inlagd pgaa jag försökt begå självmord. Känns som en omöjlighet när soc och bup är på mmigsom hökar var jag än går. Nu är jag okej... men sen är jag väl inte helt ren heller så det är väl inte äkta om man säger så. Skulle vilja säga att du ska prata med någon professionell men vet av erfarenhet att jag själv mårpiss när jag varit hos psykologen... Styrkekramar♥♥


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola:
Det känns lite för utlämnande att skriva en massa här pga är väl rätt "känd" på um nu ändå men kanske jag gör det ändå snart. En stor kram till dig!

*kramar tillbaka*


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

pimpim:
Min uppväxt var kantad av hot och våld och Jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten. Minnena från det började komma tillbaka till mig när jag var 13 och då började jag må riktigt dåligt, slutade gå till skolan, slutade äta och började skada mig själv. När mina föräldrar fick reda på att jag hade ätstörningar fick jag inget stöd från dem, men jag lyckades ändå ta mig ur det värsta på egen hand, även om det har hängt kvar i perioder genom åren. Självskadebeteendet har också hängt med under åren, vissa perioder har jag inte skadat mig alls medan det ibland har varit ganska illa. Den senaste tiden har det varit värre än någo sin och jag vill bara få slippa känna mig tvungen att skada mig, vill inte ha fler ärr. Nu är jag 20 och mår sämre än vad jag gjort någon gång i hela mitt liv. Ibland har jag ganska starka självmordstankar, och det är många dagar som jag inte ens orkar stiga upp ur sängen och  få saker gjorda. Jag dricker alldeles för mycket och tar droger, det är mitt ända sätt att överleva just nu eftersom man typ måste ta livet av sig innan psykiatrin förstår att man behöver hjälp. 

Har du ingen kontakt inom psykiatrin alls?


   
SvaraCitera
pimpim

Pannkakssmöörgåsen:

Känner igen mig så mycket 🙁 själv är jag 17 och har föera gånger varit inlagd pgaa jag försökt begå självmord. Känns som en omöjlighet när soc och bup är på mmigsom hökar var jag än går. Nu är jag okej... men sen är jag väl inte helt ren heller så det är väl inte äkta om man säger så. Skulle vilja säga att du ska prata med någon professionell men vet av erfarenhet att jag själv mårpiss när jag varit hos psykologen... Styrkekramar♥♥

Tack kramar till dig med♥♥


   
SvaraCitera
pimpim

isola:

Har du ingen kontakt inom psykiatrin alls?

Litegrann men får inte den hjälp jag behöver. Dom lyssnar inte på mig, eftersom jag har missbrukat och ja, gör det fortfarande så känns det som att dom inte tycker jag är värd att få hjälp. Jag vill ju ta mig ur det, men jag behöver hjälp för att klara det på riktigt..


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

pimpim:

Litegrann men får inte den hjälp jag behöver. Dom lyssnar inte på mig, eftersom jag har missbrukat och ja, gör det fortfarande så känns det som att dom inte tycker jag är värd att få hjälp. Jag vill ju ta mig ur det, men jag behöver hjälp för att klara det på riktigt..

du kan ju kontakta mottagningschefen om du känner att de inte lyssnar, eller be att få byta behandlare.


   
SvaraCitera
pimpim

isola:

du kan ju kontakta mottagningschefen om du känner att de inte lyssnar, eller be att få byta behandlare.

Jag har bytt behandlare en gång men det blev inte bättre. Men psykvården där jag bor är inte särskilt bra, har inte hört någon som har varit nöjd med bemötandet faktiskt. Men jag ska försöka söka mig till något annat ställe..


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

pimpim:

Jag har bytt behandlare en gång men det blev inte bättre. Men psykvården där jag bor är inte särskilt bra, har inte hört någon som har varit nöjd med bemötandet faktiskt. Men jag ska försöka söka mig till något annat ställe..

ja byt tills du är nöjd


   
SvaraCitera
aka
 aka

Jag kan inte påstå att jag haft en dålig uppväxt. Men jag föddes  med jättemånga allergier, bland annat mot mjölkprotein, ägg, nötter och frukter. Det är dock det som gett mig ångest och panikattacker, har haft det i säkert 8 år nu och jag är 17. Jag har haft ätstörning för något år sen då mina tankar tog över och jag trodde att jag var allergisk mot allting. Jag vågade inte äta nånting, det var för 2 år sen och jag har alltid varit mager för jag har knappt tålt att äta mycket därför var jag magrare än dom flesta. Förra året/sommaren var den bästa tiden i mitt liv då jag träffade min nuvarande pojkvän i januari. Han är den som kan få mig lugn. För nu iår igen har mina tankar börjat ta över igen, jag vågar inte äta allt även fast jag vet att det inte innehåller jag är allergisk mot. Jag vågar inte äta hos någon, bara hos mig, och kanske min pojkvän om jag blir tvingad. Jag vågar inte äta på restauranger om jag aldrig ätit där förut. När jag åker utomlands äter jag ingenting för jag tror jag är allergisk mot allt. Jag har även hypokondri vilket gör att jag ALLTID är stressad över något, jag får panikattack 1 gång om dagen pga min hypokondri och ingen förstår att jag inte kan göra något åt det och alla som vet det här om mig säger att jag ska söka hjälp. Men jag vill inte, det är inget fel på mig tycker jag. Men det är tyvärr det.


   
SvaraCitera
pimpim

pimpim: Min uppväxt var kantad av hot och våld och Jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten. Minnena från det började komma tillbaka till mig när jag var 13 och då började jag må riktigt dåligt, slutade gå till skolan, slutade äta och började skada mig själv. När mina föräldrar fick reda på att jag hade ätstörningar fick jag inget stöd från dem, men jag lyckades ändå ta mig ur det värsta på egen hand, även om det har hängt kvar i perioder genom åren. Självskadebeteendet har också hängt med under åren, vissa perioder har jag inte skadat mig alls medan det ibland har varit ganska illa. Den senaste tiden har det varit värre än någo sin och jag vill bara få slippa känna mig tvungen att skada mig, vill inte ha fler ärr. Nu är jag 20 och mår sämre än vad jag gjort någon gång i hela mitt liv. Ibland har jag ganska starka självmordstankar, och det är många dagar som jag inte ens orkar stiga upp ur sängen och  få saker gjorda. Jag dricker alldeles för mycket och tar droger, det är mitt ända sätt att överleva just nu eftersom man typ måste ta livet av sig innan psykiatrin förstår att man behöver hjälp.

Loggade in och hittade detta som jag skrev för 1,5 år sedan. SÅ mycket som har hänt på sedan dess. Det blev riktigt illa, missbruket, självskadebeteendet och jag var så nära på att dö många gånger innan jag fick hjälp. Men jag fick hjälp tillslut, och det fungerade. Idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort, jag har bearbetat övergreppen, slutat använda alkohol, droger och självskadebeteendet. Jag behöver inte det längre, jag kan hantera mina känslor. Jag har fortfarande dåliga dagar, men de är inte ens i närheten av hur det var förut. Jag vill leva idag, jag älskar att leva, på riktigt. Och jag tycker om mig själv idag, det är häftigt att kunna känna så. Om jag tittar tillbaka på hur det var för 1-1,5 år sedan så trodde jag inte att det någonsin skulle vara möjligt att må så bra som jag gör idag och jag tyckte folk som sa att det skulle bli bättre var helt dumma i huvudet, men dom hade rätt. Det är så mycket som är annorlunda nu, som är så mycket bättre. Det har varit sjukt smärtsamt att ta mig hit, jag har många gånger funderat på att bara ge upp...men i slutändan har det varit värt det. Jag har fått ett liv som är värt att leva idag vilket jag är otroligt tacksam för. Jag ville bara dela med mig av lite hopp om någon läser och från hjärtat säga att det blir bättre, det tar tid men håll ut, det är inte omöjligt Hjärta


   
SvaraCitera
Aihs
 Aihs

pimpim:

Loggade in och hittade detta som jag skrev för 1,5 år sedan. SÅ mycket som har hänt på sedan dess. Det blev riktigt illa, missbruket, självskadebeteendet och jag var så nära på att dö många gånger innan jag fick hjälp. Men jag fick hjälp tillslut, och det fungerade. Idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort, jag har bearbetat övergreppen, slutat använda alkohol, droger och självskadebeteendet. Jag behöver inte det längre, jag kan hantera mina känslor. Jag har fortfarande dåliga dagar, men de är inte ens i närheten av hur det var förut. Jag vill leva idag, jag älskar att leva, på riktigt. Och jag tycker om mig själv idag, det är häftigt att kunna känna så. Om jag tittar tillbaka på hur det var för 1-1,5 år sedan så trodde jag inte att det någonsin skulle vara möjligt att må så bra som jag gör idag och jag tyckte folk som sa att det skulle bli bättre var helt dumma i huvudet, men dom hade rätt. Det är så mycket som är annorlunda nu, som är så mycket bättre. Det har varit sjukt smärtsamt att ta mig hit, jag har många gånger funderat på att bara ge upp...men i slutändan har det varit värt det. Jag har fått ett liv som är värt att leva idag vilket jag är otroligt tacksam för. Jag ville bara dela med mig av lite hopp om någon läser och från hjärtat säga att det blir bättre, det tar tid men håll ut, det är inte omöjligt Hjärta

Hur går allt nu? 
grät nästan när jag läste allt! fy fan vad jobbigt <3


   
SvaraCitera
Aihs
 Aihs

mitt liv... 
Var "mobbad" i mellanstadiet- vet inte riktigt vad som klassas som just mobbning då jag hade ngn vän någon gång. men det spreds rykten om mig, vart slagen ibland, fick höra hur äcklig, vidrig, tjock ful jag var.  att jag borde läggas in på psyke för jag gillade hästar osv osv...

Där började min ätstörning-slutade äta och plötsligt började de bli oroliga och hatet mot mig minskade. 
bytte skolan t 6 an. Bra klass och flera kompisar, men kontrollet över maten blev allt större. 
Prestationsångest i skolan, allt sämre än A= kaos...

i sjuan började jag skära mig och spy. mina kompisar och lärare började bli oroliga och här började samtalen m lärarna, bråken m kompisarna osv. allt pga maten. 
Började gå t skolkuratorn på våren och blev lite bättre vart remitterad t bup och skulle börja där men den försvann ngn stans å fick aldrig kallelse dit. mina föräldrar brydde sig inte.

hösten i åttan, allt gick utför. Bråken m kompisarna blev mer å mer då de vart oroligare för mig. samtal på samtal m lärare. 
Försökte ta livet av mig...
minns såväl hur min mentor bara någon dag innan, bett att få prata m mig. Han bönad och bad om det fanns något han kunde göra för att hjälpa mig. klasskompisar var oroliga för mig, väldigt många i klassen. 

minns jag trodde jag var bra på att dölja allt... det var jag inte. tom killarna i klassen märkte, varav en av dem en gång vid skåpen . Han ba "äter du någonsin ens hemma?" "eh va för fråga är det?" å så typ att jag aldrig ät i skolan och såg ut som ett skelett och att mina föräldrar borde va typ oroliga. 

iaf.. stod på bron, redo att hoppa då en äldre dam stoppade mig. Mina kompisar fattade misstanke, sprang t kuratorn som med skolfritidsledaren for i ilfart mot där de trodde jag var,ringde 112, mina föräldrar osv.

vart Bup och Bup samtal 2-3 ggr veckan. blev bättre me bytte person hela tiden pga förflyttningar de hade inom personalen, tappade tillit, började ljuga. allt blev värre. nian, kraschade igen totalt...

även i betygen syntes det. plötsligt D, c när jag normalt haft A. 
Skärsåren vart djupare, panikattackerna oftare. 
våren spårade det ut totalt. Spydde 2-3 ggr dag (varje gång jag åt ngt, när jag ej åt på 3-4 dagar spydde jag ofc inte)
slutade inte förrens jag spydde blod och blödde näsblod...
började vara yr konstant, frös, rasade i vikt. Mina föräldrar kom på mig, Bup igen, å fick ätstörning, depression osv på papper ler va man sig. mitt liv togs ifrån mig. Fick inte vara i skolan, i stallet, rida, Baka, laga mat, låg i min säng princip hela tiden i flera veckor. var på skolan 3 halvdagar tot för nat prov... min sv lärare var i chock när hon såg mig. inte för hurjag såg ut utan för att jag var tom i blicken. och tappat den gnista jag haft som hon uttryckte det som.

fick börja va i stallet om än jag ej fick göra mkt där. LÄNGTADE tom efter att få MOCKA....
Började ljuga för BUP för att jag skulle bli av med dem och få börja rida igen,började äta för att gå upp så jag skulle bli av med dem.

Fick börja rida igen, drev eget café under sommaren! och allt började bli bättre. Gick upp 8, red, bakade sen 11-04,varje dag.

Börjat gymnasiet, går Bild. går i en fantastisk klass, har bra lärare och skolan är lagomt mkt.
Men... det är svårt, gått t skolkuratorn  här också. Räknat jag gått t över 18 pers tot, Bup, vc, skolkurator, ungdomshälsan osv.

Allt är dock skapligt nu... är trött 24/7, vissa dagar värre än andra, men lever och kmr överleva ett tag till.


   
SvaraCitera