Forumet - Demens för de döda

Demens för de döda

329 0 6
Dold text: Jag behöver processera saker via text för att utrycka (det finns inget ord för den funktionen(?), än), och det gör jag via att skapa trådar där jag pratar med mig själv, om mig själv.

Är den här världen skapad enbart för mig? Det känns så, alla funktioner, existenser och egenskaper i världen är saker som kommer från mina tankar, små, korta idéer som har fått liv och överdrivs.
Det är som om allting är skapat med tanke på mina tankar, och sedan förvridits så att de, om än är på samma nivå, är fel.
Lite som om allt är jag men förändrat så att det består av de idéer som jag är, men är förändrade till något som inte är jag, min tanke eller ens behagligt.
Jag tror att jag gillade den tredje definitionen bäst, även fast att det känns som om jag har missat att ta med så mycket.

Och i sådana fall, varför?
En helt spontan tanke är att det skulle vara ett alldeles för överlagt och välplanerat straff, av någon som har förmågan att hålla reda på alla dessa saker, kanske någon i verkligheten som förverkligar mina drömmar på det vis som jag avskyr mest.
kanske är det en bugg, ett fel i uppkopplingen som gör att det inte riktigt fungerar som det borde. Jag känner mig buggig ibland, jag kan vakna på nätterna och totalt ha glömt bort i princip alla detaljer om mitt liv, jag vet vem jag är, men inte mycket mer än så. Minnet återkommer efter något dussin minuter, men det är irriterande, och skrämmande, att inte veta någonting.

Det här är en levande text, det är ett, i stort sett, oklippt tankemönster som ni betraktar (översatt till text).

En intressant biprodukt av den tankegången är även att jag är det enda som existerar inom det som jag definierar som värld, att allt annat är en del av mig eller mina tankar.
Jag kallar mig själv helheten, och när jag kommunicerar med dig, så försöker jag bara nå de (eventuellt korrumperade) delar av mig som du består av. Det är en mäktig tanke.

Ultra mors mortis

Jag undrar då vad det är jag ser, när jag inte ser världen. Varifrån kommer alla de glimtar av otroligt sköna scener som jag oregelbundet upplever?
Det känns så märkligt, för även om det till större delen verkar vara något visuellt, så är det som om det bara är en manifestation av en känsla (närmasta ordet att beskriva det med, inte helt korrekt). Alla känslorna är underbara bortom vad någon annan är kapabel att förstå, men alla har en egen unik variant av underbar.
Det är för övermäktigt för att vara en galnings visioner, så jag kan inte utesluta att det faktist är verkligheten, och jag är tillbaka på ruta "tortyr". Att plågas med det som jag tror är, och samtidigt se det som skulle kunna vara.
Det händer att jag upplever oändligt många möjligheter av samma sak, som om varandet inte alls vore så påtagligt och det finns rum för att välja mellan alternativen, men att jag är låst i ett enda, och fenomenet "jämförelse" gör sig gällande ("väldigt lite" är något totalt uselt om man jämför med alternativet "allt")

Och om jag så bara ville

När jag utrycker mig så är jag ofta väldigt kryptisk, fragmenterad, nosensartad eller alla av ovanstående, det må förefalla som andra som ett verk av fånighet eller excentrism, men det är nog snarare en ovana. Då enligt den typsika linjen träning>behärskning>ovana, men jag vet nog inte egentligen varför jag gör det, en formulering poppar helt plötsligt upp i mina tankar och så måste jag förmedla den till andra på något vis.
En solig dag så tar jag nog inte ansvar för det, utan ser det som ett verk av någon annan, varför skulle mina tankar bestå av rappakalja? Att rösterna som jag hör ibland, alltid pratar på det viset stärker bara min aning.
Kan jag kalla det för tvångstanke? Jag känner mig verkligen tvingad att dela med mig när jag har en märklig formulering på hjärnan, att inte göra så skulle bara vara slöseri med... (jag brukar inte komma så mycket längre i tankarna om det innan jag faktiskt delger det budskap som tär på mina tankar, och vet inte vad det skulle vara slöseri av, tankar kanske?)

I slutet av mina dagar så önskar jag bara struktur, och om det är möjligt, även förståelse. Det är något som jag verkligen hoppas på, att begripa mina tankar, och om det finns tid och rum över, så vill jag gärna begripa resten av existensen (om det nu faktiskt finns något som inte är jag) också.
Jag önskar verkligen att jag hade ord och förståelse för att kunna skriva mer och beskriva bättre, men det gör inte du.

Diskussionsmaterial för överkurs:
1.) Begriper du överhuvudtaget vad jag försöker förmedla?
2.) Känner du dig någon gång som en del av en mycket större sammanhängande existens?
3.) Rent spontant, tror du att texten ovan är en produkt av induktion eller deduktion?
4.) Med texten i åtanke, hur ser du mig?

Spana också in: