Forumet - Den brända människan

Den brända människan

1074 0 23
Hur ska man orka trycka på knappen när det ramlar av torkade förkolnade hudflagor varje gång man rör handen vidare åt ett håll? Det är lättare att sitta än att stå.

Vi träffades första gången när jag undrade vilken sjö som kommer sist. Hon kunde inte skrämmas alls, vi bara fortsatte utan att hon visste det. Varje gång man försöker kasta bort sig själv kommer en ny.

Oron över att inte orka ta tag i alla de där sakerna tränger fram bakom en fasad av relativiserande, perspektivförskjutningar och trånande längtan framåt, uppåt, vidare - och det är nästan som om jag ömsar skinn när jag står där, fast det är så svårt att greppa, fast det är omöjligt att veta säkert vem man är. Ingenting hade rört på sig när jag tittade fram ur mina tårars grumliga dimma. Det var fortfarande lördag.

Jag ville vara så len, så hal, så lufttätt inpackad att man inte ser att saker kan åka in i och ut ur mig också, att man inte för allt i världen kan förstå hur jag kan vara något annat än: bortom alltihopa, stillsamt betraktandes, självsäkert vrakandes bland likgiltig stimuli.

Men det gick inte och i stället brände jag mig på livets låga men jag ryggade inte tillbaka utan fortsatte bara att vara där, mitt i värmen, utan förmåga att urskilja när det har gått för långt. Utan att höra hennes vädjanden genom hjärtslagen.
Brk g:

Jag ville vara så len, så hal, så lufttätt inpackad att man inte ser att saker kan åka in i och ut ur mig också, att man inte för allt i världen kan förstå hur jag kan vara något annat än: bortom alltihopa, stillsamt betraktandes, självsäkert vrakandes bland likgiltig stimuli.


[smile][sad]

Spana också in: