Forumet - Den brutala sanningen om GTA IV och våldsamma dataspel!

Den brutala sanningen om GTA IV och våldsamma dataspel!

4948 0 59
Den brutala sanningen om dataspelet Grand Theft Auto IV

GTA IV är känt för att vara det våldsammaste tv-spelet någonsin, vilket gjorde mig intreserad då min bror ville ha spelet. Han sa att man är polis. Som ansvarstagande äldre i hushållet så gav jag det till honom i julklapp i tro om att det var ett bilspel där man fångade tjuvar.

Men sedan kom jag in i hans rum när han spealde, och vad fick jag se! Pornografi! Spelet GTA IV innehåller hårdpornografiska sexscener.

Image

bilden är ett screenshot från GTA IV

Jag blev arg och tog ifrån han spelet, men jag är inte fördomsfull så jag ville testa det själv.

Man spelar som "Niklas", och i början är man kapten över ett stort fartyg. Man kommer till Liberty City för att göra brott med sin kusin Romeo (som är överviktig vilket insperar barn till att bli överviktiga).

Sen går man ut på "uppdrag" vilket inkluderar osmakliga brott mot mänskligheten. I flera uppdrag ska man bland annat bränna kyrkor, hundnappa valpar, utföra sodomi och peka finger åt våran herre gud.

Precis som på alla Xbox-spel så styrs man av en "virtual reality" vilket betyder att det inte går att se skillnad mellan spelet och verkligheten, vilket har resulterat i många mord i Sverige.

Man använder fyra knappar, en slår folk, en stryper folk, en pekar finger åt gud och den sista utför aborter på gravida tonårsmödrar. Det sistnämnda ger bonuspoäng.

Image

bilden är ett screenshot från GTA IV

Spelet är ett "open-world"-spel vilket betyder att man har frihet att begå alla brott som går. Oftast ska man sno bilar som innehåller familjer som är påväg till kyrkan, varav pappan skriker "skada inte min familj de är min livs kärlek" varav Niklas svarar "nu är de min knivs kärlek!".

Kort sagt så kan jag inte rekomendera GTA IV till någon människa, bara för att användas i psykologiska expriment. Spelar du det lär du med sanolikhet bli en våldtäktsman eller mördare.

Det finns dock lika hemska saker där ute, bland annat leksaksföretaget Nintendos senaste konsol: Wii. Med den följer en "motion capture"-kontroll som gör dataspelen ännu mer realistiska och våldsamma.

Jag har även startat namninsamlingar i den lilla byn där jag bor för att bannlysa spelet härifrån. Tillsamans i kristendomens namn kan vi stoppa detta skräp!

Gå i frid, och prisa Gud! [love]

Spana också in:

Spel i massmedias ögon är ett alltför tragisk kapitel. När det tas upp är det oftast för man vill poängtera att barn blir sjuka, feta, aggressiva och rent av missbrukare. Men vad är det då som ligger bakom dessa rapporter? Lite då och då med jämna mellanrum dyker de upp. De obehagliga rapporterna om hur dåligt barn och ungdomar mår av att spela dator- och TV-spel. Det diskuteras om det i någon vecka för att sedan läggas på is i någon månad tills nästa chockerande rapport publiceras. Så går det runt och runt och runt. Med tiden gör denna melodi att de flesta av oss spelare helt enkelt tröttnar på att argumentera emot de som ivrigt påstår sig veta vilka psykoptiska mördare vi blir av våra spel. Vi lämnar då helt enkelt över snöret till en yngre generation som får börja försöka övertyga denna grupp om att vi bara har roligt när vi spelar. Men inte roligt i den grad att vi smälter in i den artificiella verkligheten och har sen svårt att skilja på vad som är målat och omålat.

Martin Ingvar beskriver hans teori om detta fasansfulla missbruk såhär: ”Å ena sidan måste spelet vara tillräckligt enkelt. Du ska klara så många frågor att du känner dig duktig. Det tycker hjärnan om – och det hjärnan tycker om vill den ha mer av. Därför vill du fortsätta spela. Å andra sidan måste spelet vara tillräckligt svårt. Du måste känna dig utmanad. Klarar du enkelt av alla nivåer i spelet tröttnar hjärnan. Då vill du göra något annat. Och det vill inte de som utvecklat spelet! Spel som man har svårt att spela är alltså tillräckligt enkla för att du ska komma in i dem – och tillräckligt svåra för att du inte blir färdig med dem.”
Jojo, detta stämmer väl med största sannolikhet. Men vilken treåring som helst skulle uttryckt det mer konkret med ”Byta spel, tråkigt”. Det finns inte många som vill spela spel av typerna klara-allting-jättelätt-även-om-du-blundar eller helt-sjukt-svåra-så-du-inte-vet-vad-du-ska-göra. Mycket sägs om spelföretagen men det dummaste hittills som sagts ett antal gånger är att de beskylls som onda gärningsmän för att de vill skapa välbalanserade, underhållande och lagom svåra spel.

Något som ofta tas upp när detta blåser över sjöarna är hur den ”spelmissbrukande” gamern AKA heroinmissbrukaren behöver sina timmar med sitt spel AKA silen till hans arm. I våras kunde man ur en rapport utläsa ”50 % fler missbrukar spel än narkotika” Jag tänker inte fördjupa mig i denna studie, bara nämna att den inte är helt utan problem. Ibland är man i alla fall lite mer försiktig med att dra dessa paralleller. Även om oron finns där på samma sätt som när vissa andra fiktionsformer (t.ex. rollspel) gav ett upphov till rädslan till den tidens uppfostrare: fruktan av att av att spel ska ta över deras barns uppväxt och till och med deras hela liv. Fast det är klart, oron är antagligen mer befogad nu när man kan ta del av stora gillen, gå med i klaner och klättra på rankinglistor, tävla på ett helt annat sätt än det var på asteroids och battle-pongs tidsepok. Nu är det så mycket mer än bara själva spelet, det är väldigt mycket runt omkring som ska tänkas på också, och då tänker jag framförallt på det sociala med dina med- samt motspelare för att du inte ska bli ett utmobbat offer. Men vad menas nu egentligen med orden ”spelberoende” och ”spelmissbruk”? Är dessa rapporter tillräckligt giltiga för att få nå ut till dessa mängder av miljoner läsare? Spelar vi gamers våra spel för att vi tycker det är roligt och givande eller för att vi har fått ett virtuellt beroende som de hemska spelföretagen har gett oss i form av tangentbord och spelkontroller? Men nu får vi inte glömma att vi pratar om en grej som flera miljoner individer världens över ägnar sig åt och så gott som alla mår bra av det. När läste du senast en rubrik i aftonbladet som löd någonting i stil med ”99.7% av UO¹-spelarna mår bra av det”? Men vad är problemet då? Tänker kanske några av er. Låt tidningarna ta några skräckexempel och sälja några lösnummer. Jo visst, det gör väl ingen större skada bara sådär, men om de hela tiden ska fortsätta med att lyfta fram dessa extremexempel som inte representerar medelspelaren i sig utan några få enstaka stackare som kommit snett, hittar på egna slagkraftiga uttryck för att karaktärisera det de skriver om, fuskar med statistik och undersökningar för att få framställa spelandet som en sjukdom och ett missbruk för att läsaren som själv inte är insatt i spelvärlden ska få bilden av att det verkligen är fruktansvärt farligt att låta deras barn spela deras älskade spel. Det är klart det blir enorma och förhållandevis onödiga konflikter då.

Enligt min mening har då massmedian lyckas med sin skrämselpropaganda och satt upp sneda hotbilder. Det är ju självklart att den som skjuter flest insatsstyrkor i Counter-Strike kommer även i den verkliga världen att bli polismördare, eller? Ett faktum däremot är faktiskt att en som spelar mycket lättare uppfattar små detaljer och hur många objekt det finns på en bild. Men detta tas aldrig upp. Medierna konstruerar allt som oftast bilder av verkligheten som slår rot i de mindre insatta och okällkritiska läsaren. Ok, vi kan ju inte begära att alla läsare ska ta reda på en hel drös med saker innan den läser en gammal skiten tidning men vi kan, och ska begära att tidningarna ger mer nyanserade rapporter om ämnet. Anledningen till att tidningarna fortsätter och klanka ner på TV- samt datorspel är att den stora massan som läser dessa tidningar inte själva spelar och tar lättare till sig denna (des)information. Men än så länge speglar de flesta rapporterna som om man behandlar ett symptom (t.ex. en spelare känner sig ensam och söker kontakt via ett MMORPG²) anses alltid som negativt, alltså att han är ensam på grund av detta spel, inte att han blivit mindre ensam sen han började spela det.

Vi skulle kunna göra en liten jämförelse till varför inte fotbollen? Rent procentuellt sätt är det fler som dör på planen eller framför TV:n av rena hjärtattacker när laget i deras drömmar åker på en straff i slutminuterna av en cupfinal än folk som dör framför sin datorskärm. Varför är det då inte fler som är upprörda över denna fasansfulla sport? Antagligen för de alla har spelat fotboll i sina dagar. Så jag säger som såhär: låt journalisterna leva som vi gamers gör under några år, efter det kan de gladeligen få skriva om sina upplevelser för då kommer de garanterat inte vara likadana. Jag tänker härmed avsluta mina tankar med ett citat som Marshall McLuhan sa: ”En människa eller ett samhälle utan spel och lek har sjunkit ner i automationens zombie-trans. Konst och spel hjälper oss att kunna stå vid sidan av rutinens och konventionens materiella påtryckningar, hjälper oss att se oss omkring och undra över ett och annat”.

¹Ultima Online
²Multi Massive Online Role Playing Game



Bara för att jag skrivit debattartikel om ämnet![cool] (tvåan på gymn)
iddqd:

Jag skyller på WoW.


WoW är inte speciellt våldsamt ska du veta. Det låter ju extremt mycket värre med det där GTA spelet som tydligen ser jävligt verkligt ut nu också! WoWser man iallafall tydligt på grafike att det inte är verkligt och dessutom går det långsammare på ett sät och man kan inte precis hugga huvudet av en varelse så det sprutar ut blod som en fontän!

Men spelar man dygnet runt i och för sig så kan man ju bli aggressiv har jag hört. Men är man uppe hela tiden vare sig man spelar eller inte så blir man nog ändå våldsam.