Mysiga mossan mullrade monotomt medan mitt medvetande mosade min motsträvighet medelst mycket mäktiga, mystiska, men manliga metoder.

Det ovan ska föreställa ett intro, i M-moll.
I vilket fall så hade jag tänkt mig att jag skulle prata om mig själv (Inte överdrivet oväntat med tanke på trådens titel och mina tidigare skrifter).
Det är alltså en liten inblick i dem mer problematiska delarna av mitt psyke, skriven på grund av terapeutiska skäl.
(Och om texten stundvis innehåller fel i struktur, fåniga formuleringar eller liknande saker som får mig att framstå som överdrivet fantasifull, fånig eller som att jag försöker för mycket, så beror det troligtvis i dem flesta fall på den svåra nikotinavvänjning jag för tillfället genomgår)

Jag gillar tid, jag gillar tid för att jag inte har något annat val.
En gång i tiden var jag emot tiden, jag propagerade mot dess existens, eller snarare för definitionen av dess existens. Det vill säga att tiden är en måttenhet, inte något absolut, inte en naturlag, och absolut inte en extra dimension (Den dimension som folk tänker på när de hävdar att tid är det är "förändring" för övrigt).
Denna tes drev jag så hårt att den återvände och plågar mig, för egentligen är det en förbannat bra måttenhet. Det är ofta ganska enkelt att dömma decennier, särskilt dem senaste (1900-framåt), allt klumpas ihop och förändras när decennierna är över, socialt tänkande, musik, kultur och så vidare, allt är lätt att urskilja och placera med tidens ramar som grund.
Och det plågar mig med all sin prakt, seriöst, när jag, exempelvis, ser ett foto, gärna från första halvan av 1900-talet, så får jag en märklig nostalgisk känsla, jag var ju verkligen inte där när det togs, jag skådade världens ljus först i det gudsförgätna året 1987, men ändå så känns det bekant.

Sedemera är jag självutnämd professor inom kronologi, och ägnar aningen för mycket tid med att placera ihop bitar av historia för att få en kontinuitet.
Hur ser ni tid? För mig så är tiden som ett horisontiellt streck, med lodräta markeringar för när decennier tar slut (eller om jag ser det på en större skala, gällande andra enheter, såklart).
Det är ett streck, och vid varje årsmarkering så ser jag i mina tankar saker som hände vid den tiden, tankar, skivor som släppts (audiofilisk specialisering, egentligen inte relevant) och så vidare. Men det är inte så att dessa existerar ovanför markeringen som i en vanlig grafisk formgivning, det finns det självlart inte plats för, det är snarareså att dem finns där endast när fokuset når en speciell sak. (Där har ni en extra dimension!)

Egentligen så tror jag att mitt psyke inte är särskilt funktionellt, men jag är för lat för att bry mig, som ett skydd, för att inte påverkas av det, men mina hjärnspöken anfaller mig ibland, särskilt i svagare situationer.
Som exempel så ser jag en gatlykta utanför mitt fönster börja lysa rött några gånger per natt, jag vet inte varför, i övrigt har jag inga hallucinatoriska episoder, men tills jag har en förklring till fenomenet så får det duga som förklaring.
Det är märkligt det där med nätter också, och speciellt drömmar. Mina drömmar lyckas ganska ofta med konststycket att förstöra mig psykiskt i dagar. Det går inte att försvara sig mot drömmar, man är oskyddad och tillgänglig för allt som kan tänkas produceras i drömvärlden, och om man minns det efteråt är det obeskrivligt obehagligt.
Jag menar inte mardrömmar, jag drömmer nästan aldrig sådana, och när jag väl gör det så handlar det oftast om modifierade episoder från min uppväxt, det är otrevligt, men jag har lärt mig att ge fan i att tänka på det.
Dem obehagligare drömmarna är dem som jag minns alltför väl, det är inte så att det som händer är särskilt obehagligt, utan mer en känsla jag får av drömmen.
Nu när jag skriver det så vet jag inte ens om obehagligt är rätt ord, "udda" kanske vore en bättre beskrivning, bortsett ifrån att i princip alla drömmar innehåller surrealistiska element eller kronologiska och logiska brister, så det säger egentligen inte så mycket.
Jag tar det kortare istället och beskriver några av dem mer störande momenten i mina drömmar, som egentligen är samma sak, fast olika entiteter.
För det första så drömmer jag ständigt om platser som jag vet inte existerar, men som är ruskigt bekanta, och jag kan om flera av dessa platser svära på att jag har varit där, även om jag vet att dem inte finns där dem bör finnas, så är det som om jag vet var de ligger men inte har någon möjlighet att ta mig dit, eller lokalisera den exakta platsen.
"Det är väl inte så jävla märkligt att drömma om platser som inte finns" tänker någon säkert nu, och nej det är det inte, det som är bisarrt är hur väl detaljerat det är, oftast så finns platserna inom platser som jag känner till i den verkliga världen, och det är inte heller något märkligt. Men ändå så är det lite skummt att jag i drömmarna kan minnas precis hur exempelvis ett träd på ett ställe såg ut, när det var säkert tio år sedan jag var där sist, och jag drömmer detaljer som jag vet stämmer, jag kan bara inte minnas dem i vanliga fall, jag blir påmind av drömmarna, av mitt undermedvetna med all säkerhet.
Så det är ju inga större fel att mitt fotografiska minne minns mer än vad jag själv minns, men sedan kommer det som jag vet inte finns, men som ändå tvingar in sig i drömmen. Oftast är det något gammalt och övergivet, bortglömt sedan evigheter, gärna smått industriellt, och väldigt förfallet.
Och det är det som stör mig, paradoxen mellan att jag är helt jävla säker på att den platsen jag drömt om inte finns på den plats där det ska finnas, även om jag ändå på något sätt minns att det finns, och var.
Det är mycket möjligt, eller snarare högst troligt att jag tar drömmar på alldeles för stort allvar, men jag kommer inte från dem, dem bränner in sig i mina tankar och stannar där.

Det finns dock ett undantag från ovanstående drömmar, och det är dem gånger jag drömt om en sådan plats som faktiskt finns.
Platsen ifråga har alltid funnits där, jag har alltid varit medveten om att den finns, men jag har aldrig tänkt på den, aldrig brytt mig.
Tills för ca. 5 år sedan, då jag ständigt började att drömma om den, varje jävla natt, i princip samma sak (och det faktum att "samma sak" innebär att utomjordingar kom dit och utan särskild anledning förstörde stället är irrelevant och inget som jag lägger det minsta vikt vid, om det nu finns annat liv i universum så tvivlar jag på att deras kultur inte innehåller så överdrivet mycket våldshandlingar som våran gör).
Jag drömde om det tills jag trodde att jag skulle bli tokig, och började förklara fenomenet för mig själv med diverse trams som alternativa existenser och liknande som jag får ont i huvudet bara av att tänka på. Sedan började det ske alltmer sällan och jag kan numera oftast njuta av normala drömmar där folk klär ut sig till frukter och jag blir våldtagen av en katt och liknande saker.

Och så akt två. Vanligtvis i mina drömmar så är det en "cast" av osorterade bekanta och vänner, utöver mig själv det vill säga.
Det som stör mig med det är att nästan alltid så är det en person med som jag inte vill ska vara där, och anledningen till det är att jag inte har en jävla aning om vem fan det är. Det är alltså en väldigt vag person med i mina drömmar i princip alltid, jag kan inte minnas att jag någonsin interagerat med denne i mina drömmar, den är liksom bara med och observerar, jag kan inte ens avgöra vilket kön det är, utseende, röst eller nånting eftersom den är så otroligt vag, men jag känner igen denne, och är uppenbarligen bekant med den i drömvärlden.
Det skulle inte irritera mig så mycket om den bara tittade in ibland, men figuren är med i nästan alla drömmar som jag minns, och det stör mig.
I kombination med min paranoia så flippar jag stundvis ut av skräck enbart på grund av det här, och är övertygad om att någon har tagit sig in i mitt huvud och observerar mina drömmar.
Och anlendingen till att jag tror det är att jag är fullkomligt övertygad om att jag en gång har vaknat upp, varit på en helt annat plats än där jag sov, förvirrat tittat mig omkring, hört en röst som sa "Nej, du ska inte vara vaken nu" och somnat igen.
Att det var en dröm vet jag egentligen, men varför jag tvivlar är anledning till nästa problem:

Vem är jag? Jag har egentligen ingen aning, jag har ett namn, ett person-nummer och en kropp, så mycket vet jag, men när det kommer till personlighet och tankar så blir det konstigt.
Jag har en större garderob av olika personligheter till olika tillfällen än vad jag har kläder.
Alla är olika men har ändå någon form av sammanhållning i att det är jag som är ansvarig för dem.
Jag (alltså jag, inte jag som i andra delar av texten, det behöver nödvändigtvis inte vara samma personlighet jag pratar om rörande olika problem, det står bara "jag" för enkelhetens skull) existerar på så många olika plan, så många olika tankar och vinklar att jag inte själv kan hålla reda på det, ännu mindre hålla reda på mig själv.
Jag blir för förvirrad av att försöka räta ut det här att jag skippar den här biten.

Jag spenderar mina dagar med att försöka distansiera mig från mig själv, det vill säga att mycket tid ägnas åt att läsa, skriva, lyssna eller titta på någonting. Den tid som jag faktiskt ägnar med mig själv är relativt händelselös och tråkig, bortsett från dem episoder när jag utan anledning gapskrattar i några minuter, skriker rätt ut av själslig plåga/för att jag har tråkigt, eller befinner i varierande paranoida föreställningar som jag tyvärr mer ofta än sällan livligt diskuterar med mina hårt prövade vänner.
För att distansiera mig från allt detta och verka en aning normal, och försöker med att ha både personlighet och självförtroende (delarna om mitt självförtroende, uppväxt och bristande empati har utelämnats, då jag redan diskuterat dem till leda).
Föga förvånande så gick det inte så bra med det påhittet, jag glorifierade mig själv tills jag själv började tro på det och begagnade mig själv således med narcissism och "delusions of grandeur".
Ni kan inte ens ana hur mycket jag njuter av att skriva om mig såhär, även om det inte är ett särskilt vackert och hälsosamt porträtt som jag målar för er. Masochism eller uppmärksamhet är dem troligaste skälen till det, de lärde tvistar ännu om vilket.
För i vissa fromer av "jag" så avskyr jag mig själv, särskilt min utsida, min kropp är relativt trasig, ständigt plågad av diverse sjukdomar och defekter. Och inte är den vacker, absolut inte, jag ser ut som en korsning mellan en pedofil och en trafikolycka ungefär.

Märkligt nog så är jag ändå otroligt ytlig, inte på något "Åh! jag tycker han/hon är så het i den där kroppen" vis, det kan vilken svenne-kokosnöt som helst anse. Det som kommer naturligt för mig är att gå åt andra hållet, jag gillar inte andra människor, jag blir inte attraherad av någon, och jag skulle aldrig kunna ha ett förhållande (till stor del på grund av mina psykiska problem).
Däremot är jag starkt för en estetisk skönhet i ansiktet, och jag överdrivet kinkig med vem som jag anser är vacker och inte. Jag kan inte ens förklara vad som jag egentligen anser vara vackert hos ett ansikte och fult hos ett annat, i min hjärna är det så enkelspårigt som att "Hon/han ser rätt/fel ut".
För vad annat på kroppen skulle egentligen vara snyggt, kropper i sig är väldigt frånstötande, män för att dem är män och kvinnor för att det egentligen bara är vandrande äggförvaringar, det är avskyvärt osexigt om man tänker närmare på det.

Hur mycket text jag än skriver så kommer jag aldrig någonsin anse att det är en träffsäker beskrivning av det som stör mig.
Så kort sagt, jag är dysfunktionell på utsidan och förvirrad/död på insidan.

Jag avslutar med en gåta:
Vad är det som drunkar men ändå alltid är törstigt?
Dold text: Mitt ego