Forumet - Depersonalisation och intellektualism

Depersonalisation och intellektualism

257 0 20
Detta är ingen psykopatirelaterad tråd som handlar om att jag relaterar till Dexter i TV-serien med samma namn; detta är ingen tråd om att jag ska begå självmord, i ett desperat försök att få uppmärksamhet; detta är ingen tråd där jag något sätt försöker hävda mig själv. Detta är inte en tråd om hur jag blir som Dexter.
Detta är en tråd där jag beskriver hur det är att leva med långvarig depression, återkommande depersonalisation och intellektualism, och där jag efterfrågar råd på hur jag på bästa sätt avhjälper dessa psykiska åkommor.

Alla lågpannor gör sig icke besvär i att läsa vidare; vill du ironisera över något, gör det inte här, vill du påpeka ett stavfel, gör det inte här, vill du, i ett opåkallat försök att hävda dig, skriva hur korkad eller liknade jag är, gör det inte här. Tycker ni att den språkliga meningsuppbyggnaden är konstig, har det en lika enkel förklaring som eventuella stavfel. Jag är alkoholiserad.

Nu till ämnet.

Jag har under en lång tid haft lättare ångest, den gör sig påmind om kvällarna och nätterna, och är knappt märkbar under dagen. Den finns dock alltid där, och brukart ytterst sällan te sig svårartad, men likväl känner jag av den; jag har lärt mig att acceptera det, och jag börjar komma över det (kvällarna börjar bli mer uthärdliga.)
Denna ångest kan liknas med andningen hos en levande människa; den är sällan märkbar om man inte tänker på den, men finns den likväl hela tiden. Det är inte överjobbigt, men nog är det jobbigt. Ibland släpper den helt och ibland är den förhållandevis påtaglig; variationen beror på olika omständigheter.

Jag har även kommit att kalla detta ambivalenta tillstånd för en lättare depression; under vissa perioder mår jag bra och under andra dåligt. Detta varierar och beror som sagt på olika omständigheter (om jag är ute och socialiserar mycket så brukar ångesten/depressionen vara lättare att hantera, och om jag känner mig ensam och förvirrad gör den sig mycket mer flagranat.)

Rubriken då?
Sedan en snedtripp på svamp för cirkus en månad sedan har jag drabbats av overklighetskänslor, eller depersonalisation.
Det känns ungefär som att du är inne i huvudet och styr en kropp, och att du är distanserad till omvärlden. Detta har jag emellertid bara drabbats av ett par enstaka gånger och jag tror att det börjar gå över nu, men ibland gör även sig lättare depersonalisation påmind.
Det är inget allvarligt men det är rätt otäckt och enerverande.

Att intellektualisera saker och ting är ett fenomen jag styrts av länge.
En konstant ackumulering av kunskaper av alla dess slag är att stimuleras intellektuellt och föranleder ett uttryck av kunskapsbaserade utsvävningar.
Jag kan i timtals stimuleras av diverse informationsartiklar och att ligga före i skolan är inte bara en "sport" utan även ett njutningsfullt projekt (jag ligger före i det mesta avseende mental mognad och ligger två år före i många ämnen.) Varje dag (ja, även under semestersäsonger) så strävar jag efter att lära mig, det är ett substitut till vanliga intressen (även om jag sportar flitigt), det är ett livslångt sökande efter kunskap.

Detta hindrar mig emellertid, som man skulle kunna tro, inte från att besitta social kompetens, och jag har lätt för att föra mig i sociala situationer och miljöer.

När jag blir intellektuellt stimulerad dämpas ångesten och depressionen, men jag har självklart även stunder där jag sysslar med något alldagligt och mår bra. Stunder som förgyller min vardag är till exempel vetenskapliga framsteg (uppskjutningen av STS-127), när jag lär mig något intressant eller lär mig en ny räknemetod, när jag får tag på bra röka eller när jag kommer över billig och god sprit, när någon av mina nära och kära lyckas med något etc.
En indignationsliknade känsla uppstår då de psykiska åkommorna gör sig påminda och förvirrande psykorelaterade känslor överväldigar tankeprocessen, då nödgas jag skriva av mig. Detta är ett sådant tillfälle.
Förhoppningsvis slipper jag framkrystade svar av mindre begåvade människor som skriker efter uppmärksamhet. Tack vare det naturliga urvalet kommer alla idioter (som jag för övrigt känner antipati för, obefogat våld och fientlig kritik är inte en del av ett modern samhälle) få svårt att klara sig i dagens informationssamhälle som ständigt utvecklas till deras nackdel.

Nå... all konstruktiv kritik samt konkret vägledning är varmt välkommen.

Jag avslutar med ett relevant latinskt ordspråk:
Bene diagnoscitur, bene curatur - Det som diagnostiseras väl, kan kureras väl.

Må väl,
Eremiten
Fejlarn:

Jag förstår inte problemet. Jag tycker det är ganska trevligt att uppleva "depersonalisation".


Du kan omöjligtvis ha a) läst igenom hela tråden b) känt riktig depersonalisation.
När du får overklighetskänslor så är världen helt absurd samtidigt som du betraktar den helt objektiv och saker och ting förlorar mening. Det är inte trevligt, kan jag säga dig.

Spana också in:

Eremiten:


När du får overklighetskänslor så är världen helt absurd samtidigt som du betraktar den helt objektiv och saker och ting förlorar mening. Det är inte trevligt, kan jag säga dig.


Det är just det jag uppskattar. Verkar lite dumt att dra förhastade slutsatser.

Vad är det som ger mening när du inte upplever depersonalisationen då?
Du framstår som narcissistisk och pseudointellektuell. För tillfället orkar jag inte svara med något långt inlägg men kanske återkommer imorgon.
Eremiten:

Detta är en tråd där jag beskriver hur det är att leva med långvarig depression, återkommande depersonalisation och intellektualism, och där jag efterfrågar råd på hur jag på bästa sätt avhjälper dessa psykiska åkommor.


Eremiten:

Jag är alkoholiserad.


Eremiten:

Sedan en snedtripp på svamp för cirkus en månad sedan har jag drabbats av overklighetskänslor, eller depersonalisation.


1. Lägg av med drogerna
2. ??????????
3. PROFIT
Lament:

Du framstår som narcissistisk och pseudointellektuell. För tillfället orkar jag inte svara med något långt inlägg men kanske återkommer imorgon.


Jag avskyr högfärdigt beröm och framhäver mycket sällan att jag är duktig på något. Ja, intellektuell är inget jag etiketterar mig som, om jag som 15-åring anser mig intellektuell vore det enbart pretentiöst.

Lament:

1. Lägg av med drogerna


Jag använder droger rätt sällan numer.

Lament:

2. ??????????


?

Lament:

3. PROFIT


?

Mawns:

lrn2existensialism


Om du syftar på Sartres idé om att människan kastas ut i en absurd värld hon inte förstår, så förstår jag inte poängen med ditt inlägg? Du som moderator bör föregå med gott exempel.
Eremiten:

depersonalisation.


Känner jag ofta, lr nåt liknande iaf.
Jag tycker det därute på sidorna känns som det händer en km bort lr något. Om man sitter brevid några och pratar, känns det bara som att man är där och observerar fast man inte är där på riktigt.
Om ja sitter brevid en person som är nervös/rastlös så kan jag känna dens nervositet, men det kommer inga känslor från mej själv. Jag kan inte känna min egen närvaro.
Men jag älskar när man går förbi stora skyltfönster där man reflekteras i helbild för då känner man hur man fyller ut kroppen enda ut i fingertopparna. För några sekunder kan jag känna min egen närvaro, men den känslan brukar ta slut så fort rutan tar slut. Sen forsätter man bara att sväva lixom.
Har dock aldrig testat droger så jag är bara skev av mej själv.
Eremiten:

När du får overklighetskänslor så är världen helt absurd samtidigt som du betraktar den helt objektiv och saker och ting förlorar mening. Det är inte trevligt, kan jag säga dig.


Det är det enda sättet att fatta att vi är alla guds barn och kommer leva förevigt, för allt är en dröm, vi är alla samma och objektivitet är något som är sällsynt i dessa dagar. Jag har själv varit med om depersonalisation i nykert tillstånd, det var det bästa som hänt mig. Jag vill tillbaka dit [n]
när du blir lite äldre kanske du inser att det finns fler än två sidor på myntet, ja, att det faktiskt finns hur många ytor som helst på ett mynt, men det är lite ot
men du kanske inser att det inte är så stor skillnad på människor trots allt, och att din bild av intellektualitet inte behöver stämma överens med någon annans
du kanske kommer att inse att alla är ute efter samma sak, bara genom olika tillvägagångssätt, men att alla också är olika långt komna
du verkar vara en ganska smart person, men det får inte hindra dig från att vara öppen
du borde slappna av och tänka efter vad det finns för möjligheter i ditt liv, och sedan jobba på det
typ
detta är nog det enda jag kan skriva utan att det ska bli helt irrelevant
Lament:

Ptja, det är det enda jag kan råda dig att göra. Vad du kan göra angående depressionen vet jag inte, har liknande problem men gör ingen stor sak av det. Du skulle kunna prova KBT eller antidepressiva om du inte gjort det.


KBT har jag funderat på, men jag vill vänta med det. Ska gå i vanlig terapi snart (vill helst konsultera med psykiatriker så att jag eventuellt kan få benso eller liknade utskrivet, men jag ser en omvänd proportionarlitet mellan ålder och chans att få något preparat utskrivet.)
Har även funderat på SSRI eller liknade.