Forumet - Depression.

Depression.

458 1 11
hejsan, det är så att jag är väldigt deprimerad och har ingen att prata med. Det började när sommarlovet började, alltså har jag varit deprimerad i ungefär 6 månader eller något. Jag är trött hela tiden och har problem med att sova. Jag gråter ofta och blir irriterad/arg jättelätt. Jag har självmordstankar flera gånger per dag. Jag hatar mitt utseende och kropp, jag hatar mig själv och gör mig illa med mening. Jag svälter mig själv ibland, och ibland spyr jag upp maten jag äter. Jag känner mig tom och värdelös hela tiden. jag är inte självsäker alls och kan ibland börja gråta när jag ser mig själv i spegeln. Men det värsta är depressionen, jag kan börja skrika på mina föräldrar för minsta lilla sak och isolerar mig från hela min familj. jag vill berätta hur jag mår till min mamma men vet seriöst inte hur, har ni något tips på hur jag kan berätta hur jag mår? och vad tror ni jag har ( bipolar, eller bara vanlig depression?) och vill bara ha seriösa svar. tack.
matilda12345:

har ni något tips på hur jag kan berätta hur jag mår?


Det är alltid jättesvårt att berätta för en förälder eller närstående att man inte mår bra. Däremot kan jag lova dig att det kommer kännas tusen gånger lättare när du väl har gjort det. Jag hade inte riktigt den kontakten med mina föräldrar under den värsta perioden i mitt liv, men till slut satte jag mig ner och insåg att det faktiskt gällde liv och död, att jag behövde stöd från andra än bara kompisar, och då berättade jag utvalda delar, en sak i taget, åt mamma. Det tog sin lilla tid och det var en jobbig process att öppna sig, men det var nödvändigt.

matilda12345:

och vad tror ni jag har ( bipolar, eller bara vanlig depression?)


Bipolärt syndrom innebär i stora drag att du har långa perioder (veckor, månader) av depression som sedan svängs om fullständigt till mani, där du i princip sprudlar av energi och idéer och projekt och tar på dig tusen saker att göra utan att kunna sitta still, bara för att sedan krascha ner i depressionen igen. Det är en ganska ovanlig diagnos, men upplever du de här enorma svängningarna kan det finnas en risk att du är bipolär, ja.

Är du däremot "bara" ledsen och trött låter det mer som en depression. Det finns hjälp att få. Har du en ungdomsmottagning eller en skolkurator du kan vända dig till? Någon nära vän eller så som du kan prata med eller som kanske kan följa dig till kuratorn?
Jag har berättat för en av mina bästavänner, men det hjäplte inte så mycket. Jag har en kurator men jag känner att jag verkligen inte vill gå till någon jag känner och berätta hur jag mår. Hade nyss hälsokontroll på skolan då man skulle fylla i en enkät, jag sa att allt var bra för att jag inte riktigt vågade berätta hur jag mår. särskilt inte för henne. Ibland kan jag ha en jättebra vecka där jag skrattar och är jätteflummig och sen kan jag bli deprimerad, men tvivlar på att det är bipolar. Jag vill berätta för min mamma men det känns så otroligt svårt och jobbigt :(

Spana också in:

matilda12345:

Jag vill berätta för min mamma men det känns så otroligt svårt och jobbigt :(


Varför tror du det känns jobbigt och svårt? Kan det vara för att psykiska problem är ett inbitet tabu hos dig/i ditt samhälle?

Tänk såhär: folk blir förkylda jämt och ständigt utan att de rår för det. Då tvekar ju ingen på att berätta om det, eller be om en värktablett eller en kopp te. Depression kan du inte heller rå för, och det är inget skamligt med att be om "en kopp te" för det heller. Försök sätta dig ner och prata med henne! Det är ditt liv det gäller och det går faktiskt att ta sig bort från de jobbiga känslorna på ett bra och konstruktivt sätt som inte skadar mer.
timeisrunningout:

Varför tror du det känns jobbigt och svårt? Kan det vara för att psykiska problem är ett inbitet tabu hos dig/i ditt samhälle?Tänk såhär: folk blir förkylda jämt och ständigt utan att de rår för det. Då tvekar ju ingen på att berätta om det, eller be om en värktablett eller en kopp te. Depression kan du inte heller rå för, och det är inget skamligt med att be om "en kopp te" för det heller. Försök sätta dig ner och prata med henne! Det är ditt liv det gäller och det går faktiskt att ta sig bort från de jobbiga känslorna på ett bra och konstruktivt sätt som inte skadar mer.


jag vet inte riktigt. det är bara det att hon tror att jag mår så himla bra och hon skulle aldrig vänta sig att JAG skulle vara deprimerad. det känns som om hon skulle bli så himla orolig och jag vet inte riktigt, jag har döljt det så länge att det är svårt att berätta. hon frågade en gång när jag skrek på henne " asså är du deprimerad? känns det jobbigt allt eller? ska vi ta dig till en psykolog för tips?" jag vet inte om hon var seriös eller inte, skulle ha erkännt det då.
matilda12345:

hon frågade en gång när jag skrek på henne " asså är du deprimerad? känns det jobbigt allt eller? ska vi ta dig till en psykolog för tips?


Hon har säkert redan förstått att du mår dåligt, man märker det på människor man är nära till, speciellt ens egna barn. Sen är det ju individuellt hur föräldrarna reagerar. Min pappa visste definitivt att jag mådde dåligt men eftersom han inte visste hur han skulle hantera det så valde han att ignorera det. Mamma tog mig till BUP när jag var 16 efter att skolan hade ringt hem och sagt att jag ligger i farozonen. Då ville jag inte ha hjälp, men du har redan kommit ett stort steg på vägen genom att överhuvudtaget vilja berätta för din mamma att du mår dåligt.

Jag tycker du ska sätta dig ner med din mamma och bara prata rakt ut. Var inte orolig för att oroa henne, alla föräldrar blir oroliga på sitt sätt, men om hon redan tagit upp att gå till en psykolog för att få råd och hjälp verkar hon inte vara en av de "dumma" föräldrarna som agerar negativt utifrån deras oförståelse. [smile]
timeisrunningout:

Hon har säkert redan förstått att du mår dåligt, man märker det på människor man är nära till, speciellt ens egna barn. Sen är det ju individuellt hur föräldrarna reagerar. Min pappa visste definitivt att jag mådde dåligt men eftersom han inte visste hur han skulle hantera det så valde han att ignorera det. Mamma tog mig till BUP när jag var 16 efter att skolan hade ringt hem och sagt att jag ligger i farozonen. Då ville jag inte ha hjälp, men du har redan kommit ett stort steg på vägen genom att överhuvudtaget berätta för din mamma att du mår dåligt.Jag tycker du ska sätta dig ner med din mamma och bara prata rakt ut. Var inte orolig för att oroa henne, alla föräldrar blir oroliga på sitt sätt, men om hon redan tagit upp att gå till en psykolog för att få råd och hjälp verkar hon inte vara en av de "dumma" föräldrarna som agerar negativt utifrån deras oförståelse.


ja du har nog rätt. det är bara det att jag sällan kan vara själv med min mamma då jag har 2 syskon. hon brukar skjutsa mig till stallet, men jag vet inte om det är så smart att prata om det i bilen.