Forumet - Depression - era historier!

Depression - era historier!

15295 2 204
Hej,

Tänker att detta kan vara en slags snacktråd om depressioner, både för dem som varit deprimerade, känner någon som är det, är deprimerade nu osv. 

Vad gjorde att ni blev deprimerade? Hur kom ni vidare? Vad tog ni för hjälp? Hur lång tid tog det för er att gå vidare? Vad hjälper? Vad stjälper? Vad har ni gjort för andra deprimerade i er närhet? Har ni några generella tips?

Berätta om era upplevelser! 
Depression-treatment.jpg
mvh deppig tjej som behöver motivation 

Den här tråden är taggad med taggen "Plusmoderering" vilket innebär att vi kommer att moderera hårdare i syfte att skapa trevliga trådar med givande diskussioner och debatter. Utöver våra allmänna regler innebär detta följande, Tagg för trådar där ni vill ha extra moderering
Senast ändrad 15 Feb 2015, 12:57 av Zymba

Spana också in:


Zymba: ingen som vill dela med sig hepp
Jag kan dela med mig av tips för att gå vidare  och överkomma det men personlig historia är rätt trädigt:
Tänk tillbaka är nog det första, du var gladare vid ett tillfälle så vad var det som gjorde dig lycklig då?
Vanligtvis vid en depression är det en ond cykel, vi blir deppiga och eftersom vi är deppiga blir vi deppigare ungefär så centralt här är att hitta vad som kan bryta kretsen.
Att motivera sig själv medan man är depprimerad är svårt
Allting började när jag började höra olika ljud när jag satt själv i mitt rum. Det var allt ifrån musik till skrik. Jag kunde inte lokalisera ljudet men det kom någonstans Ifrån rummet.
Jag hade då gått igenom en stor förlust. Jag trodde att det var hon som spökade hos mig.

Men idag så löste allt sig. När jag hörde all konstig och dåliga musiken ifrån alla trådar här på UM. Jag fick nog och vände upp och ner på hela rummet. Tillslut så hitta jag ett par gamla bluetooth hörlurar som spelade musik. #/stopsound
blev deprimerad i högstadiet, låg ofta i sängen och lyssnade på musik pga var nedstämd, hade lätt till att gråta, var extremt lättirriterad och störde mig på allt etc. Det fortsatte upp till gymnasietiden, det var här jag förstod att jag faktiskt var deprimerad. olika omständigheter förvärrade eller förbättrade det men jag kunde ha ångest ofta, panikångest ibland och känna mig nedstämd genomgående. Mitt humör växlade också (vilket, tillsammans med andra symptom, fått mig tro att jag var bipolär. men det är jag inte vet jag nu).

tyvärr fortsatte det även upp till universitetet. här började jag känna att jag höll på att förlora förståndet ibland. jag kunde bli ledsen över helt ologiska saker och jag jagade upp mig något extremt över småsaker. jag kunde ha panikångestattacker, ligga på golvet och hyperventilera, skaka på föreläsningar och börja gråta helt oprovocerat, bryta ihop på praktiken etc.

här någonstans insåg jag att jag behövde hjälp. på riktigt. jag kände mig dysfunktionell på så många sätt. det tog lite mer än ett år att få utredning (depression och generaliserat ångestsyndrom/GAD, yay) och remitteras till en värdelös psykolog. jag uppgav tidigt att jag inte ville ha medicin i första hand, utan ville testa behandling först. men eftersom psykologen sög fick jag kämpa ännu mer med psykiatrin om att få träffa en annan (det var lite strul runt det också, så det tog tid).

men idag har jag precis avslutat min 1-åriga behandling med den psykoterapeut jag ville gå hos. jag har varit relativt ångestfri det senaste året i samband med behandlingen + regelbunden träning (hade ångest i skolan förra veckan faktiskt och det är inte helt oväntat, men det gick bra). jag fick möjlighet att bolla rätt mycket hos henne, få perspektiv, förstå mig själv och mina reaktioner, sätta det jag upplevt i sammanhang och förstå hur det kan hänga ihop med saker som händer mig idag. hon kom inte med helt revolutionerande tankar och hon var inte psykolog, men hon kom med mycket bra. och jag trivdes med henne och hon ville verkligen försöka förstå och hjälpa mig. det var bra.

vilken jävla resa... men idag känns det bra, trots att där jag är idag hade varit en total katastrof för gamla mig rent emotionellt haha. kan bara tänka mig.

jag är medveten om, och det pratade jag med psykoterapeuten om, att det förmodligen kommer komma nya saker i mitt liv som gör att jag kanske söker samtalsterapi igen, vilket är helt naturligt. så det var inte jättefarligt att avsluta, och det känns bra att tänka att man inte är lämnad helt ensam lixom.

det var mitt. hoppas det ger lite perspektiv. någonstans innerst inne vet man vad man går för, och man vet innerst inne (även om man inte upplever det precis nu) att man är en fucking kämpe som KOMMER att fixa det. man bara vet. och man har rätt.
Att regelbundet motionera sägs göra susen, om man har det intresset.. Vet att man skall fokusera på vad det ger efter en tid o.s.v. Och jag hade nog uppskattat den känslan. Men vi talar sååååå låååååååång tid, eller allt är relativt i guess.. 

Värt att lägga ner all den lilla energin en har åt att kämpa stenhårt för något som KAN ha positiv effekt inom ett par år? KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR isf 


bat man: Är fortfarande deprimerad. Slutar äta, skadar mig, isolerar mig. Behandlar människor dåligt för att de ska lämna mig. Sen hatar jag mig själv för att jag gör så och är ensam. Funderar på självmord. Vågar inte söka hjälp. 
LedsenHjärta

det kommer underlätta något när du söker hjälp, ibland kan det räcka med att gå förbi kuratorn på skolan och prata med hen om något helt annat och se att personen är snäll. om man inte går i skolan kan man självremittera sig till psykiatrin eller boka tid hos husläkaren. räcker med att säga de orden du skrev här, så vet de vad de ska göra.

Lounge:
Tycker varjefall att det är ett "tips" att ta med en nypa salt då alla inte reagerar likadant på alkohol.

Och det hjälper absolut ingenting i längden.
Håller med.


Har haft jättedålig relation till alkohol på grund av min psykiska ohälsa. Det var ju skönt att glömma för stunden, så söp tills jag inte kunde minnas varken vad jag gjort eller sagt, vilket framkallade ännu mer ångest, som gjorde att jag drack ännu mer och skapade en ond spiral. Jag drack så fort jag fick chansen vilket gick ut över skolan, jobbet, vänner och familj.
Snefylla efter snefylla, och jag höll på så i sju år. 
Min allra sista fylla ringde jag psykakuten för jag var övertygad om att hjälper ingen mig nu så kommer jag att ta mitt liv. (är glad över att jag var så pass klar att jag ringde dit)
Jag nyktrade till dagen efter och har inte sedan dess rört en droppe alkohol, det är över två år sedan nu och jag märker att jag som alkoholfri är mycket mer stabil.
det som hjälpte mig från depression: 
åkte utomlands under sommarlovet i två månader.  jag hade inget internet så jag hade knappt någon kontakt med mina vänner och familj. sms:ade väldigt sällan och snackade ibland i telefon med min mamma. jag började även träna två timmar fem dagar i veckan. eftersom det var sommar brukade jag även simma och paddla. jag tror att det var träningen som hjälpte mig mest. hade jävligt mycket energi och var alltid positiv och glad efter typ bara tre veckor. åt även nästan bara bär, frukt och grönsaker under den här tiden.