Hej,
Tänker att detta kan vara en slags snacktråd om depressioner, både för dem som varit deprimerade, känner någon som är det, är deprimerade nu osv.
Vad gjorde att ni blev deprimerade? Hur kom ni vidare? Vad tog ni för hjälp? Hur lång tid tog det för er att gå vidare? Vad hjälper? Vad stjälper? Vad har ni gjort för andra deprimerade i er närhet? Har ni några generella tips?
Berätta om era upplevelser! 
mvh deppig tjej som behöver motivation
Den här tråden är taggad med taggen "Plusmoderering" vilket innebär att vi kommer att moderera hårdare i syfte att skapa trevliga trådar med givande diskussioner och debatter. Utöver våra allmänna regler innebär detta följande, Tagg för trådar där ni vill ha extra moderering
ingen som vill dela med sig hepp
när jag började högstadiet och inte hade några kompisar och fick höra rasistiska saker varje dag i korridorerna var jag deprimerad och använde musik som en flykt. satt hemma varje dag och gjorde egen musik.
alkohol hjälper, ibland. det botar ej helt men lindrar, typ. humöret går från -1000 till -100 då typ. men om jag dricker för ofta funkar dt inte.
har läst att johannesört tydligen ska fungera bra mot mildare depressioner/nedstämdhet. tänkte eventuellt ge det ett försök
även om mina problem snarare handlar om panikångest
Zymba: ingen som vill dela med sig hepp
Jag kan dela med mig av tips för att gå vidare och överkomma det men personlig historia är rätt trädigt:
Tänk tillbaka är nog det första, du var gladare vid ett tillfälle så vad var det som gjorde dig lycklig då?
Vanligtvis vid en depression är det en ond cykel, vi blir deppiga och eftersom vi är deppiga blir vi deppigare ungefär så centralt här är att hitta vad som kan bryta kretsen.
Att motivera sig själv medan man är depprimerad är svårt
Oftast har jag hört av mig till ngn som jag trott behövt det
annars är det viktigt att förstå vad som gör en deprimerad. Vad behöver du för att må bättre? Om det du behöver är långt ifrån, kanske du kan hitta substitut som liknar och som du kan ha tillfälligt (under en lägre) period.
Förebygg. Gör din vardag enklare och försök att undvika det negativa så mycket samtidigt som du är noga med att inte förtränga till så stor del att stänger av de negativa känslorna helt - för då finns risken att det slår tillbaka när du minst anar det, i framtiden.
Sätt dig ned och reflektera över allt när du har tid istället för att försöka göra det hela tiden. Eller, om du mår jättedåligt, ta en paus från det som du känner kräver mycket energi - t.ex. jobb, plugg, vardagssysslor m.m. - och tillåt dig själv till att må riktigt, riktigt dåligt. Detta för att allt negativt inte ska behöva påverka ditt arbete som du kanske behöver återvända till i framtiden och då kan associera med jobbiga tider osv. eller bara för att få må dåligt, bearbeta och komma ur den jobbigaste tiden samtidigt som du kommer över en del.
Det är mina tips.
S3ON:
alkohol hjälper, ibland. det botar ej helt men lindrar, typ. humöret går från -1000 till -100 då typ. men om jag dricker för ofta funkar dt inte.
Och dagen efter kan jag inte tänka mig blir så himla rolig.
Lounge:
Och dagen efter kan jag inte tänka mig blir så himla rolig.
Det handlar inte om några stora mängder. 2st vodkashots räcker. Har ej märkt av några bieffekter av den mängden iaf.
~ 6-7 cl kskeeee
Allting började när jag började höra olika ljud när jag satt själv i mitt rum. Det var allt ifrån musik till skrik. Jag kunde inte lokalisera ljudet men det kom någonstans Ifrån rummet.
Jag hade då gått igenom en stor förlust. Jag trodde att det var hon som spökade hos mig.
Men idag så löste allt sig. När jag hörde all konstig och dåliga musiken ifrån alla trådar här på UM. Jag fick nog och vände upp och ner på hela rummet. Tillslut så hitta jag ett par gamla bluetooth hörlurar som spelade musik. #/stopsound
Har en del att berätta
återkommer
blev deprimerad i högstadiet, låg ofta i sängen och lyssnade på musik pga var nedstämd, hade lätt till att gråta, var extremt lättirriterad och störde mig på allt etc. Det fortsatte upp till gymnasietiden, det var här jag förstod att jag faktiskt var deprimerad. olika omständigheter förvärrade eller förbättrade det men jag kunde ha ångest ofta, panikångest ibland och känna mig nedstämd genomgående. Mitt humör växlade också (vilket, tillsammans med andra symptom, fått mig tro att jag var bipolär. men det är jag inte vet jag nu).
tyvärr fortsatte det även upp till universitetet. här började jag känna att jag höll på att förlora förståndet ibland. jag kunde bli ledsen över helt ologiska saker och jag jagade upp mig något extremt över småsaker. jag kunde ha panikångestattacker, ligga på golvet och hyperventilera, skaka på föreläsningar och börja gråta helt oprovocerat, bryta ihop på praktiken etc.
här någonstans insåg jag att jag behövde hjälp. på riktigt. jag kände mig dysfunktionell på så många sätt. det tog lite mer än ett år att få utredning (depression och generaliserat ångestsyndrom/GAD, yay) och remitteras till en värdelös psykolog. jag uppgav tidigt att jag inte ville ha medicin i första hand, utan ville testa behandling först. men eftersom psykologen sög fick jag kämpa ännu mer med psykiatrin om att få träffa en annan (det var lite strul runt det också, så det tog tid).
men idag har jag precis avslutat min 1-åriga behandling med den psykoterapeut jag ville gå hos. jag har varit relativt ångestfri det senaste året i samband med behandlingen + regelbunden träning (hade ångest i skolan förra veckan faktiskt och det är inte helt oväntat, men det gick bra). jag fick möjlighet att bolla rätt mycket hos henne, få perspektiv, förstå mig själv och mina reaktioner, sätta det jag upplevt i sammanhang och förstå hur det kan hänga ihop med saker som händer mig idag. hon kom inte med helt revolutionerande tankar och hon var inte psykolog, men hon kom med mycket bra. och jag trivdes med henne och hon ville verkligen försöka förstå och hjälpa mig. det var bra.
vilken jävla resa... men idag känns det bra, trots att där jag är idag hade varit en total katastrof för gamla mig rent emotionellt haha. kan bara tänka mig.
jag är medveten om, och det pratade jag med psykoterapeuten om, att det förmodligen kommer komma nya saker i mitt liv som gör att jag kanske söker samtalsterapi igen, vilket är helt naturligt. så det var inte jättefarligt att avsluta, och det känns bra att tänka att man inte är lämnad helt ensam lixom.
det var mitt. hoppas det ger lite perspektiv. någonstans innerst inne vet man vad man går för, och man vet innerst inne (även om man inte upplever det precis nu) att man är en fucking kämpe som KOMMER att fixa det. man bara vet. och man har rätt.
S3ON: Det handlar inte om några stora mängder. 2st vodkashots räcker. Har ej märkt av några bieffekter av den mängden iaf.
Tycker varjefall att det är ett "tips" att ta med en nypa salt då alla inte reagerar likadant på alkohol.
Och det hjälper absolut ingenting i längden.
Det var indirekt ett tips. Förlåt, läste inte de sista meningarna.
