Forumet - Depression - vad har hjälpt er?

Depression - vad har hjälpt er?

602 0 53
Jo jag tänkte bara höra om det finns människor här som har lyckats hitta en väg ut ur depressionsträsket - och hur ni har gått till väga

Har samtal med psykolog hjälpt er? Medicinering? Någon form av terapi? Eller har ni kanske lyckats hitta sätt att hjälpa er själva?
Helt enkelt - vad har fått er att må bättre?

Jag börjar bli jävligt trött på BUP och alla andra människor som inte kan sina yrken. De som jag har snackat med nu har bara rört till det ännu mer i hjärnan på mig och t.o.m fått mig att må sämre. Det enda de gör är att ställa fel diagnoser och ge fel sorts behandling. 90% av tiden då jag har snackat med en BUP-gubbe har bara varit slöseri.
Vilka är era erfarenheter av BUP/samtal med psykolog?

Seriöst tack - inga fjanterier! [mad]

Spana också in:

Melinka:

Vilka är era erfarenheter av BUP/samtal med psykolog?


Ungefär som dina. Jag klarar dessutom inte av att vara ärlig mot sådana personer, för de känns så korkade.

Det där med att prata med någon gav jag upp för typ tre år sedan. Och sedan dess har jag kämpat på. Detta var alltså efter 4-5 försök med samtal, och ett försök med medicinering. Sedan dess har jag kämpat på själv, och jag kan inte säga att jag mår bra idag, men när jag hittade min senaste pojke fick det mig att orka lite mer, och nu känns det oftast lite ljusare än innan. Det är helt konstigt, för ingen människa har lyckats hjälpa mig så mkt med sin närvaro som honom. Tror han kom in i precis rätt ögonblick i mitt liv, för jag träffade honom ungefär när jag verkligen tänkte ge upp, och då kan det ju bara bli bättre ^^

Oj, uppsats O_O
PlatonicLove:

Oj, uppsats O_O


Tack för uppsatsen - det är såna svar jag letar efter [smile] Vad starkt av dig att du fortsätter kämpa! Jag vet hur svårt det är - men om ingen annan kan hjälpa en så får man hjälpa sig själv, brukar jag tänka! Kände du att medicinen inte hjälpte dig - eller fick den dig att bli sämre?
Vad bra att du har hittat någon som får dig att må bättre! Det känns som om små saker ibland kan "rädda" en.

Avatar:

SEX


Jaså du... [bigcheers] Jag har väl för lite sex då antar jag, eftersom jag fortfarande känner mig som skit [bigcheers]
Det som har hjälpt mig är att jag har insett att ingen kommer att kunna ta bort depressionen åt mig, ingen kan hjälpa mig själv förutom jag. Det tog nästan 5 år för mig att komma på det där haha, innan tyckte jag bara synd om mig själv och gav upp.. MEN så länge jag inte gör något åt det, då kommer det aldrig att fixas. Eller hur?
Så jag flyttade till en av mina föreldrar, för hos den jag bodde hos innan mådde jag dåligt hos . och jag fixade andra saker som skolan osv. JAG gjorde saker för att jag skulle må bra. Psykologer bekräftar bara att man mår dåligt, men dem kan inte fixa ens liv. Iaf jag flyttade till ett ställe där jag inte känner någon, bara för min skull. Jag har börjat sköta skolan bättre för min skull. Jag joggar/promenerar varje dag för min skull. Jag försöker medvetet tänka positivt.
Idag är jag frisk och mår bra och det har gått helt utan terapi och medicin. Innan jag blev frisk så hade jag ju insett vad jag behövde göra men det gick trögt först *duh*, de som fick mig att få tillbaka livsglädjen och bli glad igen var omtanke och kärlek.- av min andra föreldrer och dens sambo. Det hjälpte mig faktiskt ganska mycket.

Alltså det jag försöker komma fram till är att jag fick en instinkt och nu när jag inte har lust att göra något tänker jag, äsch det är bra för mig och gör det ändå.
Gryphon:

Det värsta med den metoden är att den faktiskt fungerar rätt okej.


Jo det stämmer [sad] Jag gör mitt bästa för att inte hamna i något missbruk, tror det är lätt hänt om man märker att spriten får en att glömma all skit ett tag. Hoppas du har hittat andra, bättre sätt att hantera allt på när du inte mår bra!
Vene, på BUP fick jag diagnosen medelsvår depression, nu har jag bytt till vuxenpsyk och har fått en ny diagnos som inte innefattar depression alls.
Jag känner ju själv att jag mår bättre nu än förra året, och förmodligen är det medecineringen som hjälpt. Ångesten finns kvar, men sen jag började käka antidepp har nedstämdheten minskat markant.
Pepparkaksgubbe:

Alltså det jag försöker komma fram till är att jag fick en instinkt och nu när jag inte har lust att göra något tänker jag, äsch det är bra för mig och gör det ändå.


Oj - jag kände igen mig en del där i början! Jag har också förstått att samtal känns rätt värdelöst - allt de gör är att fråga varför man är ledsen, vilket också är helt värdelöst när man kanske inte ens vet svaret. Jag tror det handlar om att vara medveten om sitt problem och lära sig att hantera det! Det är som du säger - ingen annan kan få problemet att försvinna, så man måste hitta sätt att klara sig genom livet ändå. Jag är glad över att du har hittat en väg genom allt det svåra, det är verkligen bra jobbat! Ibland behöver man kanske bara en nystart för att hitta en väg ut, jag jobbar på det själv.
Melinka:

allt de gör är att fråga varför man är ledsen, vilket också är helt värdelöst när man kanske inte ens vet svaret


Jag hade det lite bättre eftersom att jag visste svaret till varför jag mådde dåligt. Det tog ett tag men jag gjorde något åt situationen men jag gjorde något tillslut iaf :). Jag är 17, och jag har redan slösat flera år av mitt tonårs liv på depression [mad]- det räcker för i helv***, så tänker jag idag. Enough liksom .[crazy]

Melinka:

Jag är glad över att du har hittat en väg genom allt det svåra, det är verkligen bra jobbat! Ibland behöver man kanske bara en nystart för att hitta en väg ut, jag jobbar på det själv.


Tack :). Ja, det som fick mig att ta steget till att verkligen bli friskt ifrån depressionen var den nya miljön, även fast jag inte känner någon alls här förutom min föreldrer och dens sambo så mår jag 10 ggr bättre nu.

Föresten har du sett "the secret" ?
Jag har varit deprimerad från och till sen jag var tolv. Jag har haft riktiga svackor då jag inte har kunnat sköta skolan eller behålla mitt jobb. Jag mådde som allra sämst i höstas och missbrukade tabletter, alkohol och gjorde saker jag verkligen inte mådde bra av.

Idag mår jag OKEJ. Jag käkar 100mg Sertralin om dagen och det har faktiskt hjälpt mig, även om biverkningarna är tråkiga. Jag har mindre sexlust, svårare till orgasm och jag känner inte alls lika mycket längre. Jag berörs inte lika lätt av filmer eller musik, det saknar jag.

Det som hjälpte mig var 1) Medicinering 2) Träffade min nuvarande pojkvän som inte tröttnade på mig som många av mina vänner gjorde och 3) Jag bytte miljö helt och flyttade hemifrån.

Trots underbar partner, trygg vardag och ett fungerande liv så kämpar jag varje dag mot ångesten och depressionen. Jag lyckades lura till mig Sobril av min läkare och har fortfarande inte kontroll över det, jag har sömnsvårigheter och mardrömmar och mycket svårt att äta normalt.

Men jag lever.
Pepparkaksgubbe:

Jag är 17, och jag har redan slösat flera år av mitt tonårs liv på depression - det räcker för i helv***, så tänker jag idag. Enough liksom .


Ja den tanken har också slagit mig flera gånger, jävla skit att det ska vara så svårt att ta sig ur! Jag tänker att "Nej nu ska jag fan ta tag i det!" - men sen sitter jag där ändå... Just idag tror jag att jag har fått nog dock, eftersom jag har fått bekräftat att BUP bara är en samling clowner [smile]

Pepparkaksgubbe:

Föresten har du sett "the secret" ?


Nej jag har icke sett den [smile] Ska kolla upp vad den handlar om
uppenbar:

Jag har varit deprimerad från och till sen jag var tolv


Oj - du har haft det så pass länge alltså [surprised] det var tråkigt att höra.. Mina problem började också när jag var 12.

uppenbar:

Idag mår jag OKEJ. Jag käkar 100mg Sertralin om dagen och det har faktiskt hjälpt mig, även om biverkningarna är tråkiga. Jag har mindre sexlust, svårare till orgasm och jag känner inte alls lika mycket längre. Jag berörs inte lika lätt av filmer eller musik, det saknar jag.


Okej, så sertralin fungerar för dig, vad bra att det har hjälpt dig trots alla biverkningar! Jag fick också sertralin förut - men det fuckade bara upp skallen på mig ännu mer. Jag kände mig som en zombie rent ut sagt, jag var vid medvetande, men ändå inte. Kände mig utestängd från omvärlden på något sätt - borta i skallen. Så jag slutade och biverkningarna jag fick ifrån att trappa ner medicinen var hemska. Aldrig mer medicin!

uppenbar:

Men jag lever.


Det låter som om du har tagit dig en bra bit på vägen till att må bättre i alla fall [smile] Att du har hittat saker som hjälper dig trots att det fortfarande känns jobbigt. Hoppas det bara förändras till det bättre, lycka till med allt!