Forumet - Depressionsbehandling/uppehåll

Depressionsbehandling/uppehåll

454 0 12
Hur är det att tillfälligt avbryta antidepressiv- och neuroleptikabehandling (jag är dock inte psykossjuk, bara haft en en gång) efter över ett år? Som jag tolkar det avbryter man alltid efter ett tag, även om patienten fortfarande är deprimerad.
Jag fasar... Hur ska jag klara skolan nu. Har stått på Zoloft och Zyprexa i 1 1/2 år nu och jag är fortfarande deprimerad och ångestfylld. Gör verkligen vården alltid såhär?

Spana också in:

Då jag själv bara gått på lättare medicinering (ergenyl och mirtazapin) och ingen av dessa varit neuroleptika kan jag bara uttala mig om en väldigt generell grej: Oroa dig inte. Om du tror att du är beroende av dem för att kunna fungera så blir du det oavsett om du egentligen inte är det.

Mao, inget blir bättre av att du tror att du inte kommer klara dig. Men å andra sidan är ju hopplöshetskänslan och oron ganska typiska för depression så..,
Det är så himla olika och beror mycket på vilken läkare man råkas ha. En del är väldigt restriktiva och avbryter om dom inte ser tydliga resultat, och en del resonerar som så att antidepp är något man kan gå på hela livet "bara för att". Jag har ätit antidepp i 2 år, utan att vara deprimerad. Det är helt i förebyggande syfte pga äs, och min läkare tycker att "Äsh det är lika bra, ALLA borde äta lyckopiller!"
Mårran:

Hur ska jag klara skolan nu. Har stått på Zoloft och Zyprexa i 1 1/2 år nu och jag är fortfarande deprimerad och ångestfylld. Gör verkligen vården alltid såhär?


Är inte riktigt säker på om dessa mediciners effekt kan avta med tiden, isåfall tycker jag att uppehåll är motiverat. Man skall inte behöva gå på de hela livet och det kan vara dags att testa hur du blir utan dem?

Däremot vet jag samtidigt också vilken livräddare zyprexan är och blir lite orolig att det bara skall gå utför för dig. [sad]
Jag vet inte hur länge det här kommer att gå... Jag mår verkligen sämre än jag någonsin gjort sedan jag blev inlagd senast dvs. 1 1/2 år sedan.. Nu är mitt ena lår upprivet, jag bygger på det varje dag. Mina föräldrar kan jag inte vända mig till, för de är upptagna med jobbet (läs: flera mil bort alt. i andra länder) det är ytliga rivmärken, men låret är helt rött nu. Konstigt att jag känner begäret att fortsätta skära varje dag, med tanke på hur förhållandesvis liten skada det är. Jag menar jag har ju inte träffat nerver eller klyvt huden liksom... Jag har gjort mycket värre utan att ha fått något ytterligare begär. Men nu är det tydligen annorlunda, och CP.
90% av mina internetkompisar är deprimerade, och nu har 3 stycken gått och tagit livet av sig inom 2 månader. Jag har ett djävla matteprov i övermorgon och jag har inte kunnat ta in någon "kunskap" på grund av all ångest.
Jag borde vara glad, jag ska utomlands snart. Är jag glad? Näe.
Det här suger så in i helvete.
Jag slutade ta mina antidepressiva jan 08, efter ett års behandling. Ångrade det som fan för att även om jag trodde att jag inte kunde må sämre så gjorde jag det när jag slutade. Så jag fick högre dos efter det och det hjälpte inte heller, så jag slutade helt. Mådde ännu sämre efter det. Sen försökte jag ta livet av mig och nu tar jag antidepressiva igen. Det går inte att lämna skiten, inte för att de är beroendeframkallande fysiskt, för jag hatar dem något otroligt men när man tror att skiten inte gör något och försöker klara sig utan går det bara inte... [tard]