Forumet - Deprimerad?

Deprimerad?

1552 0 25

Jag vet inte vart annars jag ska skriva det här. 

Jag tror jag är deprimerad, eller snarare vet. Men ändå inte. Alltså förut har jag varit jättepepp på att göra saker, men nu är jag inte det. Men jag har alltid varit lite så, men nu är det lite värre. Jag känner mig obekväm i sociala situationer, jag kan till och med tycka det är jobbigt att gå och ta emot en beställpizza. Jag är väldigt trött hela tiden, men jag har jättesvårt att somna om kvällarna. Även fast jag sover mer än 11 timmar ibland så är jag trött, och jag känner mig tom. Jättetom. Och ensam. Jag känner ingenting. Förut kunde man kanske bli lite spänd om man skulle ha ett prov eller så, eller bry sig om betygen, men jag gör inte det. Och om man kanske ska åka och göra nånting kul som jag älskar tex spela fotboll så känner jag inte glädje heller? Ingenting känner jag. Jag är inte arg, inte ledsen, inte glad, inte rädd. Förut var jag det. Jag har känt såhär länge. Förut var jag arg hela tiden. Men nu har allting inom mig, dött? Ensam känner väl alla sig men. Jag bor ensam med min Pappa på heltid och han och jag pratar knappt. Jag har en riktigt kompis, inte haft en pojkvän eller varit kär på 4 år. Det har hänt ganska mycket saker det här året och allt har förändrat mitt liv. Men jag vet inte. Jag har inte skadat mig själv Men Jag gör saker som att bara ligga på golvet och stirra upp i taket, sitta framför fönstret och sitrra, riva mig själv på armarna men det känns mest som att jag bara gör det för att testa varför alla andra gör så när dom är ledsna. Och det kändes skönt. Men jag skulle aldrig kunna skära mig själv eller nått, det är jag för rädd för. Jag vet inte vad som händer, helt seriöst. Är det nån som kan hjälpa till? 


amsi: du är tonåring
Känner att jag måste inflika och yttra en kritik mot att det inte är ett särskilt förstående att uttrycka det så. Tycker inte man bör avfärda/förminska ungdomens smärta. Depression eller inte, kan det den genomgår vara smärtsamt och orsaka lidande - något som bör tas på lämpligt allvar och respekteras, kan jag tycka.

Chibibbi:
Känner att jag måste inflika och yttra en kritik mot att det inte är ett särskilt förstående att uttrycka det så. Tycker inte man bör avfärda/förminska ungdomens smärta. Depression eller inte, kan det den genomgår vara smärtsamt och orsaka lidande - något som bör tas på lämpligt allvar och respekteras, kan jag tycka.
det var en konstaterande, menade inget illa. förstår inte varför alla tror det hela tiden. jävla skit.

Spana också in:


amsi:
det var en konstaterande, menade inget illa. förstår inte varför alla tror det hela tiden. jävla skit.
det kunde tas som att ett "du är tonåring, get over it och sluta grina för inget", för den som drar snabba slutsatser. men jag ber såklart om ursäkt ifall du inte menade det så.

Kanske borde börjat med att fråga: Vad menade du med konstaterandet?

Chibibbi:
det kunde tas som att ett "du är tonåring, get over it och sluta grina för inget", för den som drar snabba slutsatser. men jag ber såklart om ursäkt ifall du inte menade det så.

Kanske borde börjat med att fråga: Vad menade du med konstaterandet? 
menade att det är normalt att må skit när man är ung för att allt är så jävla skitigt och äckligt och om någonting är bra så förlorar man det ändå tillslut eller förstör det själv för att man är en jävla pubbeunge
Jag har pratat med skolans kurator, (glömde skriva det) Det kändes mest som att jag satt där istället för någon, tex min alkoholiserade pappa, då hon endast pratade om honom. Men ska fundera på det vidare. 
Chibibbi:
Jag skulle råda dig att kontakta en kurator på din skola eller på en ungdomsmottagning. Med dom kan du tala, och om de skulle anses lämpligt skulle de kunna remittera dig till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, och då får du hjälp där.


ja, det låter som depression. tonår eller inte, depression är depression. jag har själv en hel del erfarenhet av just tomhetskänslan och apatin, oviljan att göra någonting eller kunna känna någonting (annat än skam). det är rejält drygt.

hur länge har det varat? om du inte råkat ut för något hemskt nyligen (typ ett dödsfall eller liknande) och/eller det varat mer än ett par månader hade jag sökt hjälp om jag var i dina skor. om du är under arton är det bäst att söka sig till bup (barn- och ungdomspsykiatrin). om du är äldre finns det oftast hjälp att få via landstinget. se om du kan till att få prata med en psykolog, inte kurator eller läkare. även kuratorer och läkare kan förstås hjälpa, och om det är allt som erbjuds är det helt klart bättre än inget, men psykologer är säkrare kort. du kan behöva en remiss för att få prata med en psykolog, alltså att just en kurator eller läkare skickar dig vidare, men berätta i så fall att det är vad du vill. om det nu är vad du vill.