Forumet - Deprimerad och antisocial. Min historia.

Deprimerad och antisocial. Min historia.

3225 0 11

Hej, jag är 16 år gammal och började första året på gymnasiet för snart ett år sen. Detta var planerat att vara ett nytt steg i mitt liv, jag skulle bli mer social, börja prata med folk. 

Jag vet att det är mycket att läsa, men hoppas att ni vill läsa min historia.

Det hela började redan när jag flyttade till min "hemby" när jag var 5 år gammal. Jag hade flyttat runt under dessa 5 åren runt i olika stället i landet och hade därför inga vänner, det vara bara jag och mina bröder, jag visste inte hur man fick vänner. Ett år gick och jag började förskolan, med hopp om nya vänner. Men det gick inte som jag hade planerat. Vad jag inte visste var att alla i min förskoleklass hade gått på dagis tillsammans och redan kände varandra, så jag blev utelämnad och mobbad, som den "nya killen". Jag lyckades få en vän, som jag hatade mest utav allt. Han var den jobbigaste någonsin, men vad visste jag då? Jag tvingade mig själv att vara med honom för jag hade inget annat att göra. Tiden gick och jag började 4:e klass, mellanstadiet och nytt folk att lära känna ... eller?

Vi blev indelade i nya klasser men jag kom i samma klass som mina mobbare och min jobbiga "kompis", endast ett få antal med nya elever. Jag fick platsen i klassrummet brevid en kille som jag hade spelat fotboll med under lågstadiet (slutade med fotboll p.g.a mobbarna). Han kände inte mig och jag kände inte honom, tur nog visste han inte heller att jag var mobbad av de andra killarna. Vi lärde känna varandra och blev nära vänner, och här hade jag en vän som jag respekterade och såg upp till. Han var alltid vid min sida och vi pratade ständigt.

Jag började i en teater grupp i femte klass som jag gick till efter skolan en dag i veckan. Där kunde jag vara mig själv och uttrycka mig och bete mig på sätt jag inte kunde i skolan. Och alla som var med i gruppen var antingen äldre eller yngre än mig så jag umgicks bara med dem under denna tiden. Jag fick några nya vänner, men jag berättade aldrig till någon om mobbningen som jag fick stå ut med.

Men jag blev fortfarande mobbad ända in till högstadiet. 7e klass var annorlunda, mobbningen hade avtagit men hade lämnat ärr på min personlighet och vem jag var. Min nya klass bestod av förståeligt och vettigt folk, dem som inte var mina vänner, men inte heller mobbade mig. Visst, vissa av dem hade jag pratat lite ibland med, men eftersom dem gick i parallell klasser innan så var det inte så mycket. Sen fanns dem från teater gruppen i 9:e klass. Jag umgicks med dem varje rast, varje dag. Jag var lycklig ett tag. Dessa människor var underbara på alla sätt och blev mina närmsta vänner, dem var mitt liv. Men ett år passerar fort och dem går ut nionde klass, ska börja på gymnasiet. Sista dagen innan sommarlovet gråter jag i skolan, jag kramar och säger hejdå till alla mina vänner som slutar nian. Tanken av att aldrig träffa dessa människor dagligen fick mig att störtlipa, har aldrig gråtit så mycket jag gjorde då. Efter sommarlovet, i 8:e klass, föll jag i en djup depression som jag inte lämnade. Mina bästa vänner var borta..

Mobbningen jag stod ut med under 7 år hade gjort mig till den person jag inte vill vara, blyg, osäker i mig själv, jag pratade sällan och hade svårt att prata och hålla föredrag inför klassen. Jag trodde något var fel på mig, ingen annan var som jag. Jag kände mig deprimerad och hade få att prata med, mitt liv kändes värdelöst, självmord var ett alternativ, men jag vågade inte göra det. Jag grät mig själv till sömns flertal nätter, om inte alla, jag ville bara vara normal.

Jag hade vänner under 8:e och 9:e klass, visst. Några av dem blev mina nya bästa vänner, men depressionen var fortfarande där. Mina nya vänner var sportnördar, spelade dator hela dagarna osv.. dem hade inga av mina största intressen, att spela musik. Musik var för mig en flykt från världen jag levde i. Jag ville lära mig spela gitarr men mina vänner stal tiden ifrån mig med datorspelade och festande. Jag var glad, men inte lycklig.

Nu var det dags att börja gymnasiet, massor av val vilket inte var lätt för mig med beslutsångest, men jag bestämde mig för att gå en estetisk inriktning, eftersom att jag tyckte om musik och teater. Men en sådan inriktning fanns inte där jag bodde så jag valde Estetisk media. Jag valde det inte för att jag tyckte om att fotografera, utan mest för att det var så nära något estetiskt jag tyckte om som möjligt, och att det var högskoleförberedande. Jag slutade 9an, sa adjö till mina klasskamrater och blablabla (håller fortfarande idag kontakt med mina närmsta vänner från klassen).

Gymnasie tiden skulle börja och jag hade starka planer på att ändra mig själv till den jag ville vara, utåtgående och social. Men tragiskt nog kom 3 andra från min gamla skola till min gymnasie klass, jag tror detta är anledningen till att jag är där jag är idag. Jag vågade inte ändra på min med fördomar om att dem skulle tro jag var annorlunda, på ett dåligt sätt, och skulle sprida det till resten av klassen och att ingen skulle gilla mig. Så med detta i tanke så höll jag mig undan, var så tyst som möjligt, jag vågade inte prata. Jag väntade med att andra skulle börja prata med mig istället för att jag skulle behöva prata, jag var rädd att säga något "out of context" så att säga.

 Men detta blev bara värre, alla undrade varför jag inte pratade, och jag visste inte ens vad jag skulle svara på den frågan. Mina vanligaste svar under hela detta första året har varit "jag vet inte", "ja" och "nej". För någon vecka sedan höll min klass en diskussion om att hundar var bättre än katter, jag bestämde mig för att delta i diskussionen med min åsikt med allt jag fick ut var: "jag tycker att.." i en låg röst som ingen hörde och alla fortsatte prata. En av tjejerna i min klass, som gick i min förra skola, har kontakt med en av mina vänner från högstadiet som jag fortfarande umgås med och dem brukar prata om allt möjligt. Dom har pratat om mig, och hur tysk och blyg jag är i skolan. Min vän har sagt detta till mig och frågat varför jag inte pratar i skolan och jag har svarat att "jag är för trött, orkar inte tänka på vad jag ska säga", men detta stämmer då inte..

 Jag började söka på internet efter om folk har samma situation som mig och hittade en artikel om "Social Anxiety Disorder" då man är rädd att prata och umgås med folk, och att man inte har det lätt med att lära känna nya vänner. Exakt allt stämde in på mig, på min situation. Jag har social fobi och ingen i min omgivning vet om det. Jag har inte sagt det till någon, jag är rädd att säga det till någon. Jag är rädd att detta ska pågå och  är fortfarande väldigt djupt deprimerad och gråter då och då mig själv till sömns. 

Jag har fortfarande självmordstankar med avvisar dem för att jag had bestämt mig för att göra det bästa av min situation, jag hoppas på att det blir bättre, jag SKA uppfylla mina drömmar. 

Vi får se hur det går, om jag klarar 2 år till ensam och tyst om dagarna. Önska mig lycka till..

Beklagar din situationen och vill uttrycka min sympati för ditt öde. Jag är ledsen att det är och har varit på detta sätt för dig.

Förhoppningsvis kan du få det bättre och få hjälp att komma upp på hästryggen igen. Ett tips kan vara att ta kontakt med din kurator i skolan och få bli remitterad vidare till barn-och ungdomspsykiatrin, om du inte redan har kontakt med dom.

Lycka till!

Jag beklagar situationen, sitter själv lite utav i samma sits (socialfobi/torgskräck)

KPT behandling kanske skulle kunna vara något värt att testa? Det är uppenbart att du behöver prata med någon, så du kanske borde börja med att söka upp kuratorn i din skola och se om det hjälper något, annars finns det många typer av hjälp att få.

Fortsätt kämpa! Det är inte lätt, glöm bara som sagt inte att det finns hjälp att få. Få inte dig själv att se liten ut, och se aldrig tidens gång som en plågsam lösning på problemet. För upp det till ytan och slå hål i det!

Lycka till!

Spana också in:


Molnmaskin: Hej, jag är 16 år gammal och började första året på gymnasiet för snart ett år sen. Detta var planerat att vara ett nytt steg i mitt liv, jag skulle bli mer social, börja prata med folk.
Hej på dig! Jag har läst hela texten. Jag är också en kille (nåja, man ska jag väl kalla mig eftersom jag är äldre än du) som har flyttat runt mycket i uppväxten så jag vet hur det är att inte ha en fast tillvaro med vänner och allt. Jag har utstått en del mobbing, men inte så mycket. Jag fick nog efter ett tag och visade de vart skåpet ska stå. Först när man börjar skydda sina gränser får man respekt av andra och de backar undan då.

Jag kan tipsa dig att hänga här på forumet och diskutera, skriva dina åsikter o.s.v. Kan vara en bra träning inför situationer irl. Det finns också flera här som är duktiga på att argumentera, stå på sig och visa hur man blir en starkare individ. Man kan lära sig mycket av de så det kan jag tipsa dig om.

Om du kan och vill så tycker jag att du även borde fråga läkaren om du kan få gå hos en kurator eller psykolog så att du får hjälp på vägen. Har du haft en sådan psykologkontakt? 

Har du fått någon diagnos? Inte för att det spelar roll, jag bara undrar. Du behöver inte svara.

Jag tror att jag också har social fobi, det känns så..

 


 


Molnmaskin: Jag har fortfarande självmordstankar med avvisar dem för att jag had bestämt mig för att göra det bästa av min situation, jag hoppas på att det blir bättre, jag SKA uppfylla mina drömmar.

Ja, du ska ;) Så känner jag också, ibland.. Man VILL leva, man vill bara inte ha det som man har det :/


 


Molnmaskin: Vi får se hur det går, om jag klarar 2 år till ensam och tyst om dagarna. Önska mig lycka till..

Måste du gå kvar på den skolan då? Eller den linjen? Är det värt det?

Du kan börja på någon aktivitet. Inte för att det blir annorlunda när man gör nåt sånt, jag är ett levande bevis på det, men det är ju bättre än att bara ha det sådär iaf :*

Kanske kan denna hjälpa lite: http://www.youtube.com/watch?v=eXEXeUbJjTA

Hjärta

Du KAN ju fortfarande byta klass/skola. Kanske är värt för att göra det du verkligne vill, byta till estetiskt på nån annan skola? Börjar du i ettan då så visst, det tar dig ett år längre, men det är så mycket enklare att klara av studierna om man känner sig trygg och tillrfreds med ämnena man läser och klassen man går i. det är inte konstigt att plugga med folk som är ett år yngre, och börjar du ettan får du ju en ny chans att knyta nya bekantskaper med folk som INTE har förutfattade meningar om dig :) 

Fyfan vilken historia.

Till viss del kanske det är bra det här med att du har analyserat det hela och lett det tillbaka till dom här trakasserierna från yngre år och att du halvt diagnosticerat dig själv med ""Social Anxiety Disorder". Till synes blir det mer lättbotligt om man kan sätta ett namn på det. Men jag är inte säker på att jag håller med, om du ser dig som på något sätt kroniskt drabbad nu av detta SAD så kanske det blir till ett accepterande å du fortsätter vara sluten osv eftersom du är "diagnosticerad med det här och så är det". 

Du kan inte låta dom här forna mobbarna som i grunden är ganska sorgliga, patetiska - fjättra dig och ditt liv så att du blir något slags passiv bystander av rädsla osv. Lättare sagt än gjort förstås men så är det ju. Låt inte dom vinna.

Kämpa!

Molnmaskin: "Social Anxiety Disorder"
Jag har också social fobi, så jag vet precis hur det känns.
Det är verkligen ingen kul grej att ha, men man kan lära sig hantera det och leva ett värdigt liv ändå. 
Mina problem började dyka upp när jag var i din ålder och jag tog kontakt med BUP, via kuratorn i min skola, där jag gick KBT i ett halvår tills jag fyllde 18.
Det hjälper otroligt mycket bara att veta att man har nån som lyssnar på en och bryr sig.

Även jag led av depression och jag åt antidepressiva en ganska lång tid efteråt, men det hjälpte jättemycket.

Jag har också jättesvårt att lära känna folk och jag har haft ångest varje gång jag börjat i en ny skola eftersom jag varit så osäker på om jag skulle få nån att umgås med.
Jag har ätit lunch själv vid ett flertal tillfällen. Inte för att jag inte haft tillåtelse att sitta med de andra i klassen, utan helt enkelt för att jag varit för rädd för att ta kontakt.

Social fobi är ett riktigt elakt handikapp att leva med, eftersom det hindrar en från att göra saker man vill för att man är för rädd att prata med folk.

Min sociala fobi förstörde hela min skolgång, eftersom jag till slut inte vågade gå dit.
Du har fortfarande tid på dig att fixa till det.

Och hur otroligt det än kan låta så går det faktiskt att bli av med social fobi.
Min har gradvis sjunkit och idag är den inte alls lika påträngande som för tre år sen.


Mitt tips är alltså att du ska prata med någon du litar på, skolkuratorer brukar vara jättebra stöd, och sen försöka ta kontakt med Barn och UngdomsPsykiatrin.
Det kan verka svårt, men jag lovar att det är värt det. Jag vet.