Forumet - deprimerad och skär mig

deprimerad och skär mig

2877 1 15
hej alla .
jag har skärt mig lite över ett år. det är sjukt jobbigt att känna som att det är ett stort svart hål som växer inom mig.det blir inte lättare när ens vänner inte bryr sig om en längre.jag är bara så ledsen hela tiden det är därför jag gör det. Mina föräldrar vet fast tro att jag har slutat, kuratorn och skolsystern vet också.jag vet inte vad jag ska göra längre. Ibland känns det bara som att jag vill skära mig för sista gången och aldrig mer vakna upp igen. Men problemet är att jag vill hinna fylla 14, jag vill hinna ha en pojkvän, jag vill ha ett värdigt liv innan jag dör.Men det känns som att ingen bryr sig längre..hjälp mig snälla
fanny hejarrow-10x10.png allaarrow-10x10.png .
Jag bryr mig! och du bryr dig också annars skulle du inte skrivit... Jag är även säker på att folket omkring dig bryr sig även om det kan kännas ensamt så vill dom att du ska ha det så bra. Jag vet att det alltid finns bättre utvägar och bli lycklig igenarrow-10x10.png, än att skära sig för sista gången :/ "Ett liv utan lycka är inte ett liv värt att leva" så brukar folk säga.. Men saken är såhär att tänk tillbaka på tiden som vart förr, jag vet att du har haft älskliga år i livet men att det på senare tid känns så taskigt... Tonåren kan vara svängiga då livet känns toppen och ibland botten då förändringar och tankar kommerarrow-10x10.png konstant. Livet kan kännas värdelöst men allt kommerarrow-10x10.png ordna sig tillslut. Ha ett underbart liv! Hjärta

Spana också in:

Saken är den att det är inte andra som ska bry sig om att du ska få ett värdigt liv, det är du som ska älska dig själv och ge dig fan på att du är viktig. Varje individ har en mening i världen du måste bara hitta din plast. Det tar tid men har man varit på botten och sedan tar sig upp så man så sjukt bra. Man blir stolt över sig själv och lär sig att små problem är inget.

Kämpa på. 

Det finns alltid människor som bryr sig om en; oavsett hur svårt det är att tro på det när man befinner sig i en sådan situation som du gör. Vad som är viktigt nu är att du vågar ta upp det och prata om det. Det ögonblick man slutar skämmas över att man mår dåligt och har ett självskadebetéende är det ögonblick man klarar av att gå mot ljusare tider. Jag har själv kämpat mot bulimi (som jag nu är frisk med) och i en längre tid visste mina föräldrar inte om någonting. Allt blev dock mycket lättare att handskas med sedan när de och övriga nära och kära visste om det, för då kunde jag få den hjälp jag behövde. Även viktigt att berätta varje gång man får ett återfall; de kommer inte döma dig. De kommer göra allt för att hjälpa dig.

lisa20088: det är du som ska älska dig själv
this is very accurate

Sök hjälp föfan.. Fattar inte varför folk skär sig när man mår dåligt. Jag har vart med om mycket som påverkat mig negativt i livet. Min farsa dog medan jag höll hans hand t.ex. INte fan har jag sprungit och skärt mig. Prata ut med någon om dina problem istället, kurator, psykolog osv 


Reeeetooo: Sök hjälp föfan.. Fattar inte varför folk skär sig när man mår dåligt. Jag har vart med om mycket som påverkat mig negativt i livet. Min farsa dog medan jag höll hans hand t.ex. INte fan har jag sprungit och skärt mig. Prata ut med någon om dina problem istället, kurator, psykolog osv 
jag bryr mig inte om att du höll din pappas hand när han dog och du inte började skära dig för det..man skär sig för att man mår dåligt och inte kan få ut det på nåt annat sätt.ANDRA tar saker olika i livetdu kommer aldrig förstå hur jobbigt det är för du är inte i den sittsen.så sluta fråga varför man gör det, och ta det som ett skämt. Bara för att inte du har gjort det betyder inte det att det är fler som mår bättre.tänk före du skriver något som någon kan reagera dåligt på.

Jag tycker att du ska prata med dina föräldrar om hur du mår och att du pratar med en kurator eller nått så du får ut de där som tär på dig, det är viktigt att prata med andra även fast man inte kan tro att det funkar men det gör det.

Du verkar som andra tro att om du skär dig så mår du bättre, svar är nej så är det inte men det är ju inte i hela världen bara du mår bra i slutändan och får prata med någon som förstår Dig!

Jag hoppas att du kommer må bättre snart!

Om du vill snacka får du gärna skicka ett PM till mig om du känner för att prata!


Reeeetooo: Sök hjälp föfan.. Fattar inte varför folk skär sig när man mår dåligt. Jag har vart med om mycket som påverkat mig negativt i livet. Min farsa dog medan jag höll hans hand t.ex. INte fan har jag sprungit och skärt mig. Prata ut med någon om dina problem istället, kurator, psykolog osv
Lägg ned. Jag förstår precis varför. Det är ingen långsiktigt bra lösning, men jag förstår varför folk väljer den ändå.



Reeeetooo: Sök hjälp föfan.. Fattar inte varför folk skär sig när man mår dåligt. Jag har vart med om mycket som påverkat mig negativt i livet. Min farsa dog medan jag höll hans hand t.ex. INte fan har jag sprungit och skärt mig. Prata ut med någon om dina problem istället, kurator, psykolog osv 
Vi hanterar saker olika och vi reagerar olika mycket på saker och ting. Vi har helt olika psyken. Glöm för guds skull inte det. 
Jag säger inte att det är ett bra beteende som TS håller på med men att försöka hjälpa genom att förminska hennes problem tror jag knappast hjälper. 
Fundera på detta:

 

 Varför skär jag mig? Gör det saken bättre? Kommer jag någonsin gå igenom någonting svårare? (antagligen är svaret ja)Vet jag att det inte heter "skärt" utan skurit ?
Och du säger att " dina kompisar inte bryr sig längre" ja men du har/hade kompisar iaf. Tro inte att du är den enda som har tuffa perioder! Att ta livet/ skära sig är ganska fegt enligt mig. 

Självskadebeteende kan bli som en drog. Jag skar mig också när jag var 13-14, något sånt. Det var jobbigt och jag visste inte hur jag skulle sluta. När jag bestämde mig för att jag inte orkade med beteendet längre, att det var så jobbigt att smyga runt och att aldrig kunna njuta av solsken i kortärmat, så började jag måla istället för att skära. Varje gång behovet pockade på ritade jag. Eller gick på en promenad. Eller lyssnade på musik på högsta volym en liten stund. Till slut hade jag lärt mig ersätta behovet av att skada mig med saker som inte drabbade mig negativt. Det är en liten process man måste gå igenom, men det funkar inte att sluta om du inte vill det själv. Jag var också väldigt deprimerad då och det kom och gick i perioder just i tonårstiden. Ju längre tiden gick och desto mer jag lärde mig prata med människor jag litade på desto bättre kunde jag hantera depressionen. Idag har jag inte längre några problem med sjukdomen.


Har du någon du kan prata med? Du är verkligen inte ensam om de här känslorna. Jag minns att jag trodde att ingen någonsin kunde förstå hur hopplös jag kände mig och när jag ett par år sen tog upp kontakten med folk jag gått i högstadiet med, personer jag trodde hade perfekta liv utan problem, så visade det sig att de känt samma saker och känt sig precis lika ensamma. Alla hanterar det på olika sätt.