Forumet - Deprimerad-seriösa svar tack.

Deprimerad-seriösa svar tack.

233 0 13
Du kan börja med en tid hos kurator eller psykoterapeut på en vårdcentral, vilket alltid brukar vara bättre än en skolkurator om man ändå är för ung för att behöva betala.
Det kan hända att kuratorn/psykoterapeuten skickar dig vidare till BUP och/eller att du får gå till en doktor för att få antidepressiva utskrivet.
Du kan ju börja med att säga till dina föräldrar att du vill gå till någon och prata. När du har vart på ett par möten kan du berätta mer för dina föräldrar om vad hon/han du pratar med säger tex osv.
Skickar hon/han en remiss till BUP kan du ha med dig en förälder eller båda på mötet om du vill, så var det i alla fall i mitt fall. Jag fick välja själv, sen finns det de som måste ha med förälder.

Spana också in:

OF 5:

Säg som det är till dina föräldrar utan luddiga omskrivningar eller att tänka för mycket. Tala med din husläkare och be denne remittera dig till en psykolog.


Jag har otroligt svårt att ta hjälp av andra. En väldigt negativ sak men jag har blundat för att ta upp det just för jag tror dem kommer tycka jag är jobbig.
mathildaah:

En väldigt negativ sak men jag har blundat för att ta upp det just för jag tror dem kommer tycka jag är jobbig.


Känner igen mig, men du måste kunna tänka på dig själv lite mera och inte dem.

Dock har jag sedan problem med att kunna ta saker och ting på allvar från kuratorer och terapeufter pga av alla de saker som de säger har jag sagt till mig själv men inte hjälpt, enda nya saken som jag tror jag skulle kunna börja med är något som är kallat KBT, vilket du först analyserar dina dåliga vanor och sedan ersätter det med bra vanor som du mår bra av, typ.
AVEII:

Samma här, men då kan man fråga sig varför du skapade tråden?


Jag skapade tråden för att jag är trött på mig själv. Det var väldigt svårt att skapa den men jag tar hellre råd av främlingar här än att prata ut om det med min vänner, till att börja med.



Aengslig:

Dock har jag sedan problem med att kunna ta saker och ting på allvar från kuratorer och terapeufter pga av alla de saker som de säger har jag sagt till mig själv men inte hjälpt, enda nya saken som jag tror jag skulle kunna börja med är något som är kallat KBT, vilket du först analyserar dina dåliga vanor och sedan ersätter det med bra vanor som du mår bra av, typ.


Precis så jag känner med.
mathildaah:

Precis så jag känner med.


Det som hjälper oss är ändå oss själva och ingen annan, men man kan må så sämst att man kanske funderar på medecin vilket jag också tänkt, men tror jag ser ljus i tunneln nu, speciellt nu när sommaren är här och man börjat röra sig mera och gymma och bara vara ute mera och träffa vänner.

Råder dig att göra saker som du tycker om och vet att är positivt för ditt framtida du.

Att sitta och tänka när man pratar med en kurator eller liknande typ att dom säger exakt samma sak till varenda en som kommer dit in och sedan ska det göra allt bra, vilket är bara så överdrivet och tycker inte det kommer hjälpa något alls. Antingen träffar man en psykolog där man kan utesluta diagnoser av tex ADHD/ADD osv sedan kan man träffa läkare ifall medicin behövs, eller så kanske det räcker med bara samtal som på något sätt man accepterar.

Men vänner/familj/hobby's och saker som gör att du mår bra är något bra som du ska hålla fast dig vid.
Macktorsken:

skicka ett mail till dina päron


kan inte deras mail-adress..[blush]



OF 5:

Försök, för det blir inte bättre av att älta allting i ditt eget huvud. Var stark.


Har pratat med en gullig fin människa som berättat ungefär hur hon gjorde och jag ska gå till kuratorn på min skola och så ska hon hjälpa mig att berätta.

Tack för alla seriösa svar! [love]
Hallå vännen!
Att du har svårt att ta hjälp av andra är det för att du är rädd för att visa dig sårbar alt. rädd?

Det som jag tycker är så jäävla modigt är att du har faktiskt berättat här, på ett forum! Stort creed till dig!

Vart du kan vända dig, det finns lite olika mottagningar för det. Alternativt att du pratar med en lärare i skolan du har förtroende för, skolsköterskan och be henne hjälpa dig att få kontakt hos ex. BUP. Eller så gåru in till skolkuratorn.
Där har du dom vanligaste alternativen som är lättast och som du alltid har nära till hands.
Du kan även gå upp på ungdomsmottagningen i din kommun och prata med dom som jobbar där. Jätte bra personer på ungdomsmottagningen, både kuratorer, sjuksköterskor osv.

Det låter alltid lättare att skriva detta en att ta steget till att be om hjälp. Men du har verkligen kommit en lång bit till att ta det sista steget. Och jag är helt 110% säker på att du kommer våga be om hjälp!

När det gäller dina föräldrar så finns det ju lite olika sätt hur man kan gå tillväga. Och där får du känna efter själv. Som förälder kan man märka att något är fel, även om man inte säger det till en.
Det du kan göra är att säga till dina föräldrar att du vill prata med dom i lugn och ro.
Ett annat alternativ är att du skriver ett brev, det är oftast lättare att skriva ner allt på ett papper och sen lämna det till dom, så dom får läsa och sen vilja prata med dig. Dina föräldrar kan även hjälpa dig att få kontakt med någon att prata med.

Sista alternativet är om du nu vågar ta kontakt med kurator i skolan, ungdomsmottagningen. Är kanske att be den personen ringa till dina föräldrar när du är med i rummet och den personen skulle kunna förklara hur det ligger till.
Det kan vara skönare när någon annan tar det samtalet.

OCH du visar dig verkligen inte svag eller något sådant när du ber om hjälp.
Jag vet precis hur det är, jag är likadan själv. Fruktansvärt dålig på att be om hjälp när jag mått skit. Och det är något jag är mycket bättre på idag.. men liksom där så handlar det mycket att ändra sitt tankesätt och bryta sitt mönster.

Det kommer gå bra för dig. Helt övertygad om det eftersom du har tagit ett STORT steg till en bättring i livet.