Barnbidrag:

Jag tror också att det där kan stämma.

Ja givetvis.
Att vara populär, gå ut skolan med bra betyg, se bra ut, vara cool...
Det är så mycket som ska eftersträvas nu för tiden.

Jag har lärt mig att;
Så länge man har betyg att vara nöjd med (G i allt och kanske något VG/MVG), några få men bra vänner, och att vara nöjd med att man ser ut som man gör, är det viktigaste.

Sen så är allt individuellt.
Till exempel så Måste jag ha ett husdjur, annars blir jag så väldigt ensam, vare sig det är en vild hare som jag matar med äpplen på gården eller en iller som alltid biter mig jättehårt men som jag älskar ändå.

Undrade bara hur man slutar helt med att skära sig. Har inte gjort det på nästan 2 månader nu, men det var bara för att någon har kollat mina armar nästan varje dag.
Visst jag mår lite bättre nu men för minsta lilla grej blir jag helt deprimerad.

creepy:

Undrade bara hur man slutar helt med att skära sig.

Grattis, två månader är suveränt!

Ja, att "sluta" är inte det lättaste att göra själv.
Det beror på hur din situation är, mina föräldrar tog bort precis allt som var det minsta lilla vasst.

Hur tänker du om framtiden?
Vill du fortsätta leva är den första frågan.
Isåfall, ska du skaffa partner, barn, jobb osv?

Ärren visar att man mått så dåligt inombords att man inte vet var man ska ta vägen.
Det kan vara både till "fördel" och nackdel. "Fördelen" är att du vet hur man mår om man skär sig och kan hjälpa andra, såsom jag försöker hjälpa dig nu.

Krufix:

Hur tänker du om framtiden?

Jag vill inte leva men jag vill leva. Jag är ganska förvirrad, det enda jag har bestämt är att jag inte ska ta självmord.

Krufix:

Isåfall, ska du skaffa partner, barn, jobb osv

Är bara 15. Men partner är nog inte ens att tänka på då jag inte litar på någon. Har inte ens några kompisar kvar längre

Okej. Att du inte vet huruvida du vill leva eller ej är bra, då är det 50/50 att du lever vidare.

Att "bara" vara 15 är en ganska lagom ålder, man har inte börjat tänka på barn och sånt, men man är inte heller ung.

Att inte har några utpekade vänner kan vara en fördel, eftersom dom kan, istället för att pigga upp dig, dra ned dig ännu mer.
Jag hade inga riktiga vänner under en fem års period, och det är jag glad över, eftersom att när man ska klättra uppför stegen så ska man inte behöva tänka på andra, vilket en del inte kan förstå.

Krufix:

onlie

<3

Krufix:

Hjärnan är ett underligt underverk.

Okej, det stämmer nog, att det byggs upp.. små saker blir tillslut stora saker och man mår dåligt.

Krufix:

Personligen så var jag hemma från skolan, fimpade ciggen på armen eftersom att jag inte orkade kasta den på marken och släcka den.

Det är självdestruktivt, inte att man "inte orkar" .. Det vet jag mycket väl om. =(

Krufix:

Idag så är utseendet mycket, mycket viktigt.

Ja, men då mår man dåligt över något.

Känner mig så fruktansvärt ensam... Jag saknar mitt ex något jävligt. Min mamma är nere varje dag. Min pappa dog när jag var 15. Det känns inte så kul just nu. Känner mig så jävla ensam. 🙁

hade hellre pratat ut om mina djupa tonårskänslor på flashback än på um, tbh.

Jag vet inte alls varför jag är deprimerad... men efter alla timmar av tänkande så tror jag att det började i sexan, från tvåan till sexan har jag blivit utstött och utsatt för kommentarer. I sjuan blev det bättre, men nu i nian är jag tillbaka i gråheten igen. Jag kan en period fungera bra, men sedan händer någonting och allt blir grått igen... Nu behöver det inte ens hända något särskilt för att jag ska bli nere, det räcker med att det gått dåligt på ett prov. Varje gång jag blir nere så är det svårare att komma upp.
för mig känns det ofta så att jag vill att någon ska komma och ge mig en kram eller någonting. Eller helt enkelt säga rakt ut "du mår inte bra!"
Jag blir aldrig heller nöjd över någonting, mina betyg har aldrig varit tillräckligt bra för mig... I sjuan fick jag ofta vg-mvg, men i åttan och nian har mina betyg bara sänkts... jag orkar inte lyssna på lektionerna eller göra uppgifterna ordentligt... så nu ligger jag på g+-vg-... Jag får ständigt göra att jag kan gott ägna lite mera tid åt skolan, men jag bara stirrar rakt framför mig liksom då jag försöker skriva...
Sedan hatar jag att jag verkar inte kunna ha kompisar heller, två kompisar har jag haft sedan sexan. De är jag tacksam för, varav en har jag kunnat prata en massa med då jag mått skit. Jag har fler "kompisar" även fast för mig är de mer som bekanta man pratar med ibland. Ibland har någon varit nära att komma nära, men då har jag endera dragit mig undan eller så har den visat sig vara en skitstövel :/
Och jag drar mig för en massa saker, såsom att betala på en buss jag inte brukar åka, eller att gå på stan.
Jag undrar ofta hur länge kommer jag orka att ha såna här perioder?
Senaste saken som gjorde mig nere igen var att jag hade gjort slut med mitt ex för att jag inte var kär i han, utan att han var mer som en kompis eller "bekant" som jag skulle säga och han började skicka en massa meddelanden där det stod 'hoppas du är glad nu när du förstört mitt sommarlov' osv... Efter en halvtimme fick jag ett meddelande där det stod 'förlåt, men kan vi vara vänner ändå?'
Jag vet inte vad jag ska dra för slutsats av det... Försöker han bara bli ihop med mig igen eller vafan pågår?
Då han skrev alla dessa saker så gjorde det så jäkla ont... och sedan en halvtimme senare är allt bra liksom...
En sådan liten sak som att syrran ville låna min dator igår fick mig att bryta ihop... Det känns hemskt att vara så svag.
Och är det inte lite ironiskt att jag som ofta har tröstat andra inte ens kan trösta mig själv?

Jag har funderat på att gå till någon kurator/psykolog eftersom det kan inte fortsätta såhär hur länge som helst... Jag vill dock vänta med det till i Augusti, då jag flyttar till Sundsvall. Men jag vet inte är skolans kurator bäst eller ska jag gå till BUP?
Måste föräldrarna då få reda på det? Eftersom jag orkar aldrig med mammas frågor och beskyllningar. 'men varför sa du aldrig något om att du mår dåligt?' och jag har aldrig heller glömt då jag hade berättat för mamma att jag mådde dåligt i sexan. Dagen efter kom mormor och vi kom in på nåt ämne. Då sa mamma att jag ibland kunde vara lite nedstämd... det blev så att jag ville skrika 'MEN TA MIG PÅ ALLVAR FÖRFRAN'.
Och ett möte där gå till egentligen? Pratar man om problemen eller?

DragSpel:

Och är det inte lite ironiskt att jag som ofta har tröstat andra inte ens kan trösta mig själv?

Jag har haft det ungefär som dig också. Jag går i ettan nu och har pratat med en psykolog på BUP efter att jag känt att jag inte kunde klara det så mycket längre. Min morsa blev jävligt ledsen på mig för att jag aldrig sagt att jag mått så dåligt som jag gjort.

Och att du kan trösta andra men inte dig själv är helt normalt. Jag kan också trösta andra, men inte mig själv.

DragSpel:

Men jag vet inte är skolans kurator bäst eller ska jag gå till BUP?

BUP är mycket bättre skulle jag vilja säga, dock så måste dina föräldrar vara med första gången/erna där.

DragSpel:

Och ett möte där gå till egentligen? Pratar man om problemen eller?

För mig så har min psykolog frågat mig massor av saker mest. Och så har jag fått svara. Sedan kan man få göra olika sorters tester som kan peka på vad man kan "lida" av. Jag tar dock inte det där så hårt, tror inte att jag är "sjuk" så att säga (har någon slags depression tycker min psykolog).

Hoppas allt löser sig för dig!

Var övertygad om att en psykiater skulle kunna fixa alla mina problem, men allt hon vill veta är om jag inte vill ta livet av mig än, och om jag inte vill bli medicinerad ändå. Och allt jag ville var att inte ha ångest. Fast nu vet jag ju att det inte funkar...

Funderar på att betala någon för att vara min vän några timmar i veckan, eftersom det nog är lite samma grej fast bättre. Men vem fan vill vara polare med en sån som jag ändå, duvet. Livet suger alltid alltid kuk, det bara är så det är.

standby:

Var övertygad om att en psykiater skulle kunna fixa alla mina problem, men allt hon vill veta är om jag inte vill ta livet av mig än, och om jag inte vill bli medicinerad ändå. Och allt jag ville var att inte ha ångest. Fast nu vet jag ju att det inte funkar...

Höhö. Det är väl det psykologer osv alltid vill. Medicinera mot saker dom hittat på att man kan lida av.

standby:

Funderar på att betala någon för att vara min vän några timmar i veckan, eftersom det nog är lite samma grej fast bättre. Men vem fan vill vara polare med en sån som jag ändå, duvet. Livet suger alltid alltid kuk, det bara är så det är.

Att ha en vän är jävligt bra. Vill också ha någon som bor nära.
Sedan så tror jag inte att du är så speciellt farlig att vara polare med.
Till sist så säger jag, ja, livet suger alltid kuk.

Nuppineula:

livet suger alltid kuk.

är dock mest lack på dendär standardfrågan "så... har du tänkt på att ta ditt liv? hur du ska gå tillväga?"... Liksom... Nej, subba, men om du så gärna vill kan jag cutta lite så du får nåt att skriva i din kukjournal ;c