Forumet - Det finns inget ljus kvar i mitt liv.

Det finns inget ljus kvar i mitt liv.

419 0 27
Hej,
Jag skriver detta inlägg som ett sista hopp på hjälp. Jag försöker uppmuntra mig själv varje dag genom att t.ex. busa med mina hundar, dricka te och kolla på film. Vissa stunder känner jag mig glad av det jag gör, och jag kan få väldigt känslofulla stunder för mig själv ganska ofta.

Men problemet är att jag aldrig känner mig riktigt lycklig. När jag spelar dator eller kollar på film och dricker te kan jag känna mig glad och tänker inte det minsta på mitt tragiska liv. Men min sorg och saknad finns alltid där, och trycker på undermedvetet dygnet runt.

Mitt liv har aldrig varit så speciellt märkvärdigt. Det känns som att jag bara är vid liv, men verkligen lever gör jag inte... Jag är ganska smart, jag hänger med i det mesta och jag vet väldigt väl hur livet och allt hänger ihop. Jag vet vad man strävar efter i livet, jag vet vad som gör en lycklig och ger en hopp.
Nästan alla frågor jag kan hitta hos mig själv har jag också ett svar på. Men det kluriga är att jag inte är lycklig, kär eller känner tillit hos någon. Ändå vet jag så väl hur viktigt det är.

Jag har alltid varit väldigt blyg, osäker och tystlåten i hela mitt liv. Mina önskingar har sällan kommit fram, och jag har alltid behövt gömma mig och skämmas över den jag är. Redan på dagis var jag lägst rankad. Där brukade jag alltid vara med tjejerna, för att killarna var dumma mot mig. Vidare ända upp till femman kände jag mig utanför, ensam och otroligt feg.

I andra terminen i femman - har jag för mig - började jag hos BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin) och fick där hjälp att förstärka mitt självförtroende. Så pass mycket att jag t.o.m. klarade av att byta skola.
I sexan började jag i Kunskapsskolan, vilket för mig var en enormt tacksam räddning. Jag kunde för första gången andas ut och inte behöva känna mig rädd längre.

Men det som jag då trodde var "det verkliga livet" visade sig vara kämpigt det med. Självklart var jag redan medveten om att man inte bara gled fram i livet och behövde inte anstränga sig alls, jag visste att man fick kämpa och "slåss" för att överleva. Rättvisa är världen inte full av direkt.
Men jag var så övertygad om att detta liv var mycket bättre än mitt förra, så att jag blev alldeles chockad när jag insåg att det här livet också är grymt. Fast efter hjälpen från BUP var jag stark nog att klara mig, de hade givit mig en ny och friskare platform att kliva upp på.
Jag tog första steget.

Några av killarna i min nya klass kom ganska nära mig, och jag fick faktiskt känna mig behövd. Jag bytte vänner lite då och då, några växte ifrån andra och så. Men efter ett tag lyckades jag hitta en kille som jag fastnade vid. Han visade mig vägen till min första kraftigare lycka och jag fick smaka på mer än ytlig vänskap.
Jag lärde känna honom och några av hans vänner, och mådde en tid ganska bra. Även fast min skolmiljö och arbetssätt var helt nytt.

Efter ungefär ett års vänskap började vi glida isär från varandra och börja tjafsa mer och mer. Jag började känna mig utanför igen, och fick tillbaka alla hemska minnen från mitt förra liv, som jag på något sätt lyckats glömma bort en stund. Det kändes som att killarna, mina vänner, hade något emot mig. Som att de var elaka mot mig med flit.
Men så var det förhoppningsvis inte. Fast de retade mig alldeles för mycket, jag mådde dåligt av alla deras kommentarer och blickar.
- Jag föll för Alexander mer än tidigare. Jag blev kär i honom. Förälskad.
Han sade att han inte brydde sig, men jag förstod att han var rädd för mig. Han betyde betydligt mer för mig än vad jag betyde för honom. Naturligtvis.

Det har aldrig varit lätt i mitt liv, men var jag tvungen att bli bisexuell också? Det räckte väl med alla bekymmer jag hade?

Andra terminen i sjuan pratade jag med skolkuratorn, och hon fick en blick över vem jag var. Det kändes skönt att kunna prata ut med någon. Med psykiatern i femman bearbetade vi aldrig mina minnen, bara mitt självförtroende.
- Nu börjar skolan snart igen. Jag vill bara fly här ifrån, vill inte tillbaka till alla glada människor och hånfulla skratt på håll. Jag har drömt mardrömmar om hur jag blir mobbad och kränkt i skolan. Kunskapsskolan känns inte som min räddning längre, nu har den blivit en mardröm. Ett tortyrpalats.

Och jag måste gå dit. Jag måste gå till skolan för att få bra betyg, så att jag kan få ett bra jobb för att kunna försörja mig i min ensamhet. När jag tänker på det så känns det helt meningslöst. Jag behöver inte gå i skolan, få bra jobb och pengar, om jag ändå mår dåligt.
Det finns ingen som helst mening...

Men jag har inte gett upp hoppet än. Jag hoppas, längtar och väntar på att en ängel ska dyka upp i mitt liv. Jag behöver en person jag kan lita på, älska och prata med allt om. Och sådana personer har jag bara på Internet.

Jag mår verkligen dåligt. Jag känner mig inte glad och behövd. Många Internet-vänner tycker om mig och säger att jag är en mycket bra person. Jag tycker själv att jag är en bra och fin person, men det hjälper inte när ingen visar det för mig. Här där jag är.
Jag har försökt ta självmord tre-fyra gånger, men aldrig lyckats... Inte ens det klarar jag av.

Jag tror aldrig att jag kommer att klara av att dö på sådant sätt, jag är för feg. Men mitt liv är bara en stor pest, en enda stor mardröm. Jag orkar inte leva såhär, det är hemskt.

SNÄLLA GUD, VARFÖR SER DU MIG INTE?
VARFÖR LYSSNAR DU INTE TILL MIN BÖN; TA MIG HÄR IFRÅN?


Jag börjar skolan den 25/08.
Tänk på mig då.

Gabriel
***
Story of Gabriel - Varför du ska gråta
Jag orkar inte ens skriva på min hemsida längre, jag skulle uppdatera all text och alla bilder... men jag har ingen lust och glädje åt det längre. Det är ändå ingen som ser mig

Spana också in:

smisk:

Äh, upp med hakan. Det blir inte bättre om du sitter och surar. :)


I am lonely:

[cry]


Jag håller med henne. Att du sitter och surar bidrar bara till djupare depression. Om det är så att du är depremerad så motionera, jag lovar dig att det blir en omvälvning i ditt liv. Du mår mycket bättre. Ät regelbundet, sov regelbundet och sov inte så sent. Vi lever en gång.[smile]
smisk:

Skärpning! Vi går alla igenom kriser här i livet. Vissa klarar det bättre än andra, och en del klarar det inte alls. Tänker du bara tycka synd om dig själv och inte njuta av att leva, då får du faktiskt börja tänka efter.


Jag vet, jag vet. Som jag skrev ovan så vet jag mycket väl vad man gör och inte gör. Men jag orkar inte tänka positivt längre, alla har jämt bara sagt att jag tycker synd om mig själv när jag berättar om mig själv. Jag vill gråta över mig själv nu, men det får jag inte.
Mahad:

Jag håller med henne. Att du sitter och surar bidrar bara till djupare depression. Om det är så att du är depremerad så motionera, jag lovar dig att det blir en omvälvning i ditt liv. Du mår mycket bättre. Ät regelbundet, sov regelbundet och sov inte så sent. Vi lever en gång.


Jag har försökt träna och motionera för att gå ner i vikt och så innan, men jag kanske kan testa att göra det av all min ilska, det kanske fungerar bättre. Men jag är ganska ovältränad och har dåligt kondition, så jag får det jobbigt på den biten.
Fast jag kanske ska lägga mig tidigare,
Tack för att du fick mig att inse det! [smile]
Kollade på din hemsida och det är ju flera st från din skola som uttryckt sitt stöd för dig och du har uppenbarligen åtminstone en riktig vän där. Att klaga i dina skor verkar hyfsat obefogat. Du har det ok, vill du ha det bättre så sluta böna och be, och ta dig i kragen och gör något åt det [cheers]

För övrigt är ju "din" dikt på sidan Millencolins.
Nakkskott:

För övrigt är ju "din" dikt på sidan Millencolins.


Jag har gjort om den, kolla på originalet så ser du. Förresten påstår jag inte att jag gjort den själv, men jag har faktiskt gjort den... men inte 100%. Alla dikter har ju en grundidé, och min var från Millencolins låt "E20 Norr".
Inget illa menat.[smile]