Forumet - det händer jättemycket i smyg

det händer jättemycket i smyg

45 0 16
som vi inte märker av [blush]

det lilla vi märker av som kanske förvånar oss, vänjer vi oss vid ganska snabbt och accepterar för vi är ganska bekväma av oss, och glömska

och sakta men säkert så blir saker till slut helt annorlunda än vad det var från början men vi kallar det fortfarande för samma sak

sen känns det konstigt men vi tänker inte på att det kanske är fel på sakerna utan det är fel på oss och vi försöker fixa det -

med ännu mer saker som kanske inte heller riktigt är det vi tycker/tror att det är, vi lägger ord på alla ting men sen kanske tingen ändrar på sig under skynket men märker inte det och vi tänker fortfarande med samma ord

och allt blir ännu mer fel [blush] vi glider iväg i smyg
våra sinnen har utvecklats i samspel med vildvuxet gräs, kattdjursryggar och fuktig sten med mossa på, vi är lika mycket en del av det som magen har en navel

våra känslor och resulterande sociala beteenden har utvecklats under jättemånga miljoner års gruppekologi och som en nervändarnas och tankarnas darwinism, vi tror att vi känner oss själva men vi vet egentligen ingenting, vi tror att vi kan separera kroppen från sitt sammanhang och dissikera det för att veta vad en människa är

detta outsägliga bråddjup som växt under miljoner år och nästan fruktlösheten att försöka ändra vad vi ibland inte gillar till vad vi får för oss är bättre, är konservatismens merit men konservatismen kom för några miljoner år för sent
för vad som hände var att det började med ett verktyg, en vass sten med ett handtag som vi använde för att skära i saker med, verktyget hade två saker: ett handtag och en vass kant

sen tänker man att kanten kan vässas ännu mer och handtaget kan göras bättre, kanske med ökat vridmoment genom ett skaft. sen ger skärandet upphov till idén om att man kan skära och peta på olika sätt och vips så har man två olika sorters verktyg

verktygen växer och blir fler, allt efter vad vi hittar på utifrån att kolla på våra redan befintliga verktyg, de börjar kombineras och registret av teknologi blir allt bredare, vi använder det till mer och mer, dess negativa effekter åtgärdar vi med mer teknologi, vi bygger bort alla våra problem

verktygen har en ordning till sig och den utvecklas efter logiken i dess egna egenskaper, det är en myt att vi formar och utvecklar teknologin efter våra behov, teknologin utvecklas efter sin egen logik och till slut formar och nedvecklar teknologin oss

Spana också in:

verktygen fick egna ord som vi började använda mer och mer och det språker smyger sig allt mer in i hur vi annars tänker, till slut relaterar vi med vår omvärld med hjälp av teknologiska termer, men inte märker man att man tänker på ett tekniskt istället för naturligt och organiskt sätt när man fötts in i raka gatunät, prislappar, bokstäver och stora skärmar

vi började tänka på oss själva med verktygen som något som går att separera från sin omgivning, som om en tiger i en bur fortfarande är en tiger, utan ormbunksblad och månljus att jaga under

vi kollade på oss själva och började anta en massa saker, vi märker att vi är felbara och dödliga, sen hittade vi på sagor om vad som egentligen var rätt och hur vi utöver våra kroppa var en del av det rätta, sen kändes inte våra kroppar längre så bra i jämförelse med sagan och allt blev ganska värdelöst i jämförelse med “det andra”

det fulaste med hur vi nu tänker separerande och tekniskt är att vi är oförmögna att se alla nakna människor för alla saker som är i vägen, vi ser bara saker, vi ser inte oss själva längre
vår vilja till makt gav upphov till verktygen och vi är allsmäktiga med våra maskiner och vårat språk men vi är maktlösa inför dem och vi skulle stå som handfallna kravlande bebisar om allt rycktes bort

vi bor i artificiella miljöer och känner inte längre igen oss själva med hjälp av de ord vi har till vår användning, vi känner av en friktion och mår ganska dåligt eller uppgivet utan att förstå varför, lösningen finns i samhället, mer teknologi!

jag kände mig som en idiot en morgon när jag var den enda som log som ett fån över den sjuka trängseln i tunnelbanan när alla var på väg till jobbet och skolan, jag tänkte på hur den teknologi som separerat människorna från varandra nu istället föst ihop alla tätt inpå, så man kände varandras andning och lemmar [badgrin]

det är mkt obekvämt
man känner sig värdelös och alienerad och istället längtar man lite efter "det där andra" som religion är, eller en öl kanske

det är lite makabert att det som huvudsakligen har förenat hela mänskligheten är en vilja bort ifrån sig självt!

och allt det här hände i smyg! kan ni tänka er!
känner mig som Dödsguden [badgrin]