Did you say perfect?

-”Hej Markus” sa Frida med en varm och vänlig röst. Markus kunde inte tro sina öron, det var Frida den finaste tjejen i skolan och han hade tydligt märkt att det var en sak han inte var ensam om att tycka. Hon stod där mitt emot honom med ett brett och vackert leende, precis så som hon alltid ler då killarna faller, för han visste många killar som skulle göra vad som helst för att bara få en glimt utav hennes helt perfekta hon. Som den gången då Andreas från andra termin i bygg frågade ut Frida mitt under slutet av en lektion då han själv hade rast. Han gjorde det med tillräckligt högt självförtroende för att få uppmärksamhet av alla gapande och svartsjuka killar och Markus minns mycket väl hur det var som om tiden i hela rummet stannade upp men fortsatte lika lugnt då Andreas fick ett charmigt nej tillbaka.

För en sak var säker, Frida var ingen tjej man bara fick man var tvungen att förtjäna henne och det var just därför få killar faktiskt fått henne på fall och det var även anledningen till varför Markus bara stod där och inte fick fram mer än ett väldigt blygt och förvånat: ”H-h-ej Frida!

- ”Ska du gå hem nu?” Frågade hon lugnt.

- ”Ja, skolan är ju slu...”

- ”Ska vi gå tillsammans?” Avbröt Frida snabbt och Markus fick ännu en chock av att hon lagt märke till att dom bor på samma gata men kom genast ihåg hur hans föräldrars höga skrik in mot kvällen dragit till sig nog med uppmärksamhet för att väcka hela grannskapet.

- ”D-e-et kan nog gå.”

- ”Bra! Har du gjort klart matte läxan som vi har tills imorgon sida 50-53?” Frågade Frida intresserat och försökte många gånger med att fånga Markus blick som inte riktigt kunde fastna i hennes ögon i rädsla för att fastna där alldeles för länge.

- ”Nej inte än, helgen var inte direkt lugn om man säger så.” Skrattade Markus i hopp om att låta lite smått tuff men märkte snabbt hur Fridas intresse slocknade.

- ”Så du håller på med sånt nu?” Frågade Frida med en smått besviken ton i sin röst vilket fick Markus att skämmas en aning.

- ”Nej inte direkt..” Mumlade han samtidigt som han sparkade iväg en klump asfalt som lagt sig fint över trottoar kanten som dom båda gick på.

Och nu kom ögonblicket som Markus inte ville uppleva med någon, inte ens hans närmaste vänner och absolut inte en så fin tjej som Frida, hon skulle aldrig förstå honom hon som verkade ha ett så perfekt liv.

- ”Hur har du det hemma Markus?”

Markus visste inte vad han skulle säga eller ännu mindre hur han skulle agera, det var som om hela hans inre stannade upp och helt plötsligt var han som kvävd i en dröm, en läskig sådan men vaknade snabbt upp ur den då han hörde några av dom populära killarna från skolan skrika någonting från andra sidan gatan. Men det han egentligen reagerade på var Fridas trötta suck och han förstod då att det var något olämpligt dom skrikit och kom genast tillbaka in i verkligheten.

- ”Hur jag har det?”

- ”Ja, för det är väl du som bor i huset snett emot mig? Är det inte dina föräldrar som brukar skrika.. Långt in på natten?” Frågade Frida försiktigt.

Markus fick som en knytnäve mitt i magen av dom orden som kom ur hennes mun men låtsades som ingenting.

- ”Vadå, gör inte dina föräldrar det med ibland?”

- ”Alltså.. Jo klart. Förlåt jag menade int...”

- ”Det spelar ingen roll vad du menar Frida, hela ditt jävla liv är ju perfekt. Och strunta i vad som händer mig du kan fan få vem du vill.

Och nu hände det som Markus aldrig trodde skulle hända. Frida släppte cykeln som landade hårt emot marken, sträckte sig upp mot Markus och lät hennes läppar nudda hans, hon kysste honom mycket medveten om att alla såg men hon brydde sig inte ett dugg.

Markus kunde inte beskriva med ord känslan som strömmade genom hans kropp, han både älskade och hatade men stretade inte emot en sekund, hur kunde han? Det här var allt han någonsin velat och drömt om. Han var kär, mer än kär, förälskad.

Då han njöt som mest av Fridas mjuka läppar märkte han plötsligt hur hon vek undan och hörde henne försiktigt viska; ”Om det är det du tror om mig Markus, att jag kan få vem jag vill. Tänk då över det här.” Och såg henne sen backa och smått ansträngt ta upp sin cykel efter att ha tittat djupt in i hans ögon. Hon var borta nu, Markus tänkte men kom inte fram till något svar, det skulle han aldrig kunna göra.

Nästa dag såg han inte en skymt utav Frida i skolan, hon var som bort blåst ur verkligheten igen, som om det han upplevt tillsammans med henne aldrig existerade. Men den enkla förklaringen fick han av Amanda som var en utav tjejerna som Frida umgås mest med i skolan och även utanför; Frida var sjuk, ont i halsen och hängig alltså en vanlig förkylning. Även att Markus tyckte att det var tråkigt att hon inte var i skolan kändes det ändå som en lättnad för honom. Han hade ju ingen aning om vad som skulle hända i skolan mellan dom två, skulle dom uppföra sig som ett ”par”, var dom ens tillsammans nu? Kanske ignorera varandra båda lika generade över vad som hänt.

Markus var rädd, hans hjärta dunkade hårdare då han tänkte på det men hoppade helt plötsligt till av reflex då han hörde ett högt skrik från sin pappa. Han anade att han hade druckit en aning för mycket eftersom hans pappa hade svårt att kontrollera sig själv då alkoholen istället började styra både hans humör och uppförande.

- ”Håll käften på dig, han bryr sig ju inte om oss varför ska vi då bry oss om honom? Han ger ju aldrig oss något” Hörde han sin pappa skrika och han anade att det var snacket om vad Markus skulle få i födelsedags present som dom argumenterade om eftersom hans dag snart var här. Men det ända problemet var att familjen inte hade så värst gott om pengar vilket skapade stora bråk, även dom bråken Frida påstått sig höra.

- ”Lägg av nu, han är bara ett barn det är inte hans uppgift. Det vet du själv det är du som är vuxen Fredrik, vad tror du han kommer ha för minnen av dig när han växer upp? Att hans pappa aldrig gav honom någon födelsedags present, du är nog den värsta pappan jag vet!” Skrek hans mamma som samtidigt försökte dämpa sin röst men Markus hörde alltihop och han kunde inte rå för att en tår sakta smekte ner för hans kind. Han blev så arg, för det gjorde ju så ont att få höra det. Speciellt det hans pappa sa, att Markus aldrig brydde sig för det var just det han gjorde. Han minns många gånger då han på nätterna legat och gråtit över att sin pappa blivit det han blivit, att han valt att låta både alkoholen och andra bekymmer i sitt förflutna liv dominera istället för sitt barn. Det fick Markus att känna sig så betydelselös.

Han placerade kudden framför ansiktet och gjorde ett gott försök att komma ifrån verkligheten men stoppades snabbt av hans mamma som rusade in på hans rum gråtandes och skrikandes att hans pappa just slagit henne.

- ”Nej jag nuddade dig ju bara lite, nu ska vi inte vara såna här Sofia” Sa hans pappa lugnt men med en viss aggression i rösten.

Markus visste inte vad han skulle göra, så han gick av impuls upp ur sängen på väg ut ifrån sitt rum, något han aldrig borde gjort.

- ”Och vart är du på väg?” Hans pappa hade ställt sig alldeles framför honom nu.

- ”Jag tänkte gå ut” Sa Markus med gråten i halsen men försökte dölja det genom att bita sig hårt i läppen och bara mumla.

- ”Kolla mig i ögonen när vi har en diskussion, det har vi väl pratat om. Eller?” Han började märka en viss irritation i sin pappas ton val så han försökte att bara ignorera honom och klämma sig igenom det lilla mellanrummet som fanns kvar emellan väggen och hans pappa.

- ”Du ska ingenstans Markus, du stannar här!” Sa han aggressivt och tryckte in sin son hårt emot väggen så att Markus för en sekund fick svårt att andas.

- ”Vad håller du på med, rör mig inte din jävla alkoholist” Markus kunde inte rå för att dom orden flög ur hans mun, men det var just så han kände. Hans pappa var en alkoholist och han ville inte ha något att göra med honom längre.

Han såg sin pappas blick gå från sorg till att sen mörkna på bara en sekund och han visste att dom orden sårat honom på djupet, precis så som han sårat honom vilket fick honom att känna sig en aning stolt men visste att det egentligen inte var något att känna sig stolt över.

- ”Vad kallade du mig? I det här huset används inte såna ord.”

- ”Men du vet väl om det själv att du dricker varje helg.”

- ”Gör inte såhär Markus…!”

- ”Gör vadå, men du själv får skrika och spotta ut ord hur du vill. Du har märkt att du inte gjort något ordentligt här i världen, va? Du är bara så jävla misslyckad.”

Det var det sista Markus lyckades få ur sig, för i andra sekunden fick han medvetet en hård smäll över kinden. Och stolt som han var just då rätade han bara på ryggen, gav sin pappa en mörk och ilsken blick och gick sen där ifrån ut genom ytterdörren utan att hans pappa ens gjort ett minsta försök till att protestera.

Markus var alldeles för arg för att gråta nu, han gick raka vägen emot en plats där han visste att han alltid kunde vara ensam. Lekplatsen där det endast brukade hålla till barnfamiljer men nu när mörkret börjat lägga sig visste han att han skulle vara ensam där.

Han satt sig på en utav gungorna med en slapp stil och tände en utav cigaretterna som han upptäckt att han gömt i ena byx fickan. Det gjorde honom lugn att känna hur röken fyllde hans lungor och nikotinet börja ta sin verkan.

Men då helt plötsligt hörde han någon, han stelnade först till och vände sig hastigt om för att se vem eller vad det var för något men såg ingenting. Han tänkte att det kanske bara var vinden och vände sig osäkert om igen. Men ljudet försvann inte, och han började snart ana vad det var som lät. Det var en tjej, inte mycket äldre än han själv som antagligen mått lika dåligt som honom, om inte sämre eftersom det var ljudet av gråt han hörde.

- ”Ey, är det någon där eller?” Skrek han och väntade på svaret som aldrig kom.

Istället hörde han bara hur gråten upphörde och han funderade många gånger på att gå fram och se vem det var men rädslan för alldeles för mörka skogar tog över.

Men tillslut bestämde han sig ändå för att sluta tveka, han gick bestämt men försiktigt fram och där mitt under en stor ek satt en tjej lika gammal som han och han kände mycket väl igen vem det var.

- ”Frida, vad gör du här?!” Synen av att se den perfekta Frida sitta där alldeles tom och nerbruten med gråten djupt in i ögonen gjorde Markus förkrossad. Han satte sig snabbt på huk bredvid henne och frågade henne om det hade hänt något speciellt.

- ”Nej alltså.. Jag vet inte det är väldigt personligt.” Sa hon med darrande röst.

- ”Du fryser ju, jätte mycket.” Viskade Markus och tog snabbt av sig sin egen jacka för att lägga den runt Frida som blivit alldeles blöt utav att ha suttit under eken medan det små duggat hela kvällen.

- ”Nej det är ingen fara.” Viskade hon samtidigt som hon kröp ihop med knäna framför kroppen och drog handen under näsan. För Markus kunde tydligt förstå att om hon inte redan var förkyld vilket han fått höra att hon var så skulle hon definitivt vara det nu.

- ”Får man fråga varför du sitter här ute alldeles ensam då?” Frågade Markus försiktigt.

- ”Jag vet inte..” Sa hon sorgset samtidigt som hon tog Markus hand och höll den hårt i hennes. Markus blev alldeles varm i hela kroppen och tänkte inte mer på att han inte hade mer än bara en t-shirt på sig.

- ”Men alltså.. Om det är något, så finns jag här för dig.. Du ska veta att du lyser upp mina dagar, du är som mitt ljus i mörkret Frida och jag vill vara ditt.”

Markus såg hur en tår rann ner för Fridan kind och torkade snabbt bort den med hennes blick intensivt fokuserad på honom. Han märkte sen hur hon böjde sig fram och kysste honom lätt över läpparna och viskade; ”Så fint, vill du bli mitt så måste du se det här.”

Han såg hur hon kämpade med att dra upp ena tröj ärmen och chokades sedan av den väldigt smala armen full med blå märken. Speciellt ett som syntes extra mycket.

- ”Men Frida vad har du gjort? Vad har hänt?!” Nästan skrev Markus desperat samtidigt som han försiktigt tog tag om Fridas arm som var varm trotts alla blåa märken som fått den att se alldeles kallt ut.

- ”Perfekt sa du..”

Kommentera gärna vad ni tyckte, skulle ju vara jättekul ♥