Forumet - dikt jag skrev för ett tag sen...

dikt jag skrev för ett tag sen...

78 0 7
säker massa stavfel o dylikt ni kan störa er på men de bjuder jag på!

Jag skall strida mot dig min blodsnämde fiende, tills min kropp är svullen, blå slagen och tappad på blod tills mina lemmar inte längre rör sig tills min kropp krampar ihop sig utav den smärta som brinner igenom inifrån.

Du är den isande vind som piskar mot min nakna hud, som skär in i mina kinder och tvingar de stelna nästan frusna blodet att sippra. Du är den kvarglömda ondska som gömmer sig inne i den svartaste jord, de nattväsen som susar genom skogar och dalar. Den näck som lurar oss till en vatten fylld död, den vita häst som drar oss till andra sidan av bottnen. Du är den troll mor som tager barnen och tvingar ner dem i din kokande kittel, du är den förtvivlan och sorg som skickar de döda förbi Modgunn ner till Hels rike i Nifelheim. Du är som Hate och Skoll, du jagar allt som skänker ljus till våran värld. Så som Jörmungandr har du slingrat dig runt vår värld där ditt frätande hat sprids som en pest med vinden, så som Surtrs lågor skär du igenom var människas nakna blottade kroppar och lämnar endast aska och förgörelse där du gå.

Ty du saknar namn, du saknar en riktig skepnad det ända som finns av dig är en kvinnas hånande röst som skriker i de kalla piskande vindarna. Jag slår med mitt svärd runt om kring mig som om jag vore på Vigrids slätt och varit omringad av världens all ondska. Men jag är bara fångad av en ondska och det är du, du som lurat ut mig på detta öppna fjäll där du slår mig skonings löst om och om igen. Du tvingar mig till mina bortdomnade knän, ett sista slag du giver mig. Jag känner det inte ens ty detta blott är en död kropp, jag hör redan hovslagen närma sig. Jag rotar efter mitt svärd som ligger gömd i mina inre organ som trillat ur när du öppnade min mage, och den kalla snön.

Du visar ditt ansikte en sista och första gång för mig, det jag ser är ett kvinno ansikte fulare än Hel och vidrigare än Töcks, en kvinnlig skepnad ikläd endast ett tygstycke som döljer den rutna illaluktande kvinno kroppen. Du försvinner då det starka ljuset når mina ögon, du säger några sista fasansfulla ord men kan inte höra dem längre då det enda jag hör är hovslagen som kommer allt närmre och närmre, en häst syns komma rusande ner mot mig från molnen den bär den fagraste kvinnan man någonsin kunnat skåda hennes röda hår leker i vinden hennes nakna vita lena kropp skiner som om det var den som lös upp himmelen. Hon sträcker ut sin hand, och den är endast att greppa den vackra lena hand.

Ty nu är lidandet slut, nu är sorgen och skammen evigt avlägsen. Nu åter står endast den stora salen och den oändliga festen på Särimners kött, tills den dagen Odin åter kallar oss Einhärjar till strid!
Blivande_japan:

lite väl lång och sammanhängande text för att kännas som en text


kalla det novell eller något sånt då.

Blivande_japan:

med undantag från särskrivningarna var det väl helt okej skrivet


tack[smile]

Fingerprints:

Men min största undran är varför du väljer att använda ordet "Ty" ?


diggar fornnordiska skalder och gammel svenska uttryck, vad e så konsdigt med "Ty"?

Spana också in: