Brighter:
Jag dömer alltid människor utifrån min relation med dom, och de sammanhang jag vet att de är en del av. Allting förändrats, även mina föräldrar.
ah! frågar för du skrev att du utgick från vem du vill vara för eventuella barn.
Lífþrasir:
Förstår mer att de var unga och dumma i huvudet när de skaffade barn
Fattar bättre på vilket sett de är idioter osv.
känns det befriande eller är det mest jobbigt?
som förälder eller i beslutet att ej bli förälder
för att du tror att du kommer göra samma misstag eller för att du inte vill ha det ansvaret?
Järn:
Nej, hon säger: va fan hade jag för val? Angående att hon är handikappad och ändå klarat sig så bra. Inte bara det jag tänker på dock, livet gav henne skitkort men hon vann ändå. Vet inte om hon vet att hon gjorde det men.
mm! kan vara fint att höra ibland från utomstående, även om man ofta innerst inne vet det på ett sätt.
Min syn på dem har blivit mer realistisk, min tacksamhet över det positiva de har gjort har vuxit och min ilska över det negativa har börjat bli mer irrelevant
honolulu:
för att du tror att du kommer göra samma misstag eller för att du inte vill ha det ansvaret?
jag gör helt andra misstag
ansvaret är potentiellt oändligt. tänk på lidandet som ryms i en människa.
För mig är inte problemet att göra misstag, utan att inte göra misstag tillräckligt fort. Dessutom allt som går att återställa är inte misstag heller.
honolulu:
ah! frågar för du skrev att du utgick från vem du vill vara för eventuella barn.känns det befriande eller är det mest jobbigt?
för att du tror att du kommer göra samma misstag eller för att du inte vill ha det ansvaret?
Mm, och flickvän ... och min omgivning jag befinner mig i. Vad jag menade var dock att jag tänkt en del på vad en bra förälder är. Jag tror dock det ligger en del i föräldrarrollen att vara någon man är besviken och arg på ibland. Speciellt barn som klarar sig själva bra tror jag automatiskt blir irriterade på sina föräldrar. Jag tror det ligger en del i rollen som barn också att ha för hög standard och förväntningar på sina föräldrar.
honolulu: är det något du kan känna igen dig själv i?
ja, det kan man säga
honolulu: skönt att få ha den bilden av honom i efterhand, eller är det mest jobbigt att du inte fick veta det innan?
jag hade, nog tex hellre bott hos honom än i fosterfamilj, men jag övervägde inte den möjligheten eftersom jag trodde att han var på ett visst sätt.
Tyckte de var elaka förr. De är bra, något blinda kanske, men bra! Det är inte deras fel att jag är som jag är och gör som jag gör. 🙂
jag hatade min pappa förut. tycker mest synd om honom nu. 1 gammal man som fattar att han gjorde massa fel osv
tkr också synd om min mamma. ibland
1 st offer
d va d
Jag tror att föräldrarna får mindre respekt från sina barn jämfört med för 50år sedan. Hur ska det här utveckla sig?
Idealiserar min pappa i mindre grad, samtidigt som jag har fått en mer förmänskligad syn på såväl honom som min mamma. Det är en befrielse när man inser att ens föräldrar är människor, de med. På en anknuten not fick jag lära mig av min mamma förra sommaren(!) att pappa hade haft en exfru utöver den jag redan kände till.
i kronologisk ordning: från 10 till 0 till var jag nu själv ställer mig på kasshetsskalan. försöker att vara mer samarbetsvillig och tolerant med min mor, och mina förebråelser mot min far är färdigutvecklade och mullrar i sitt hörn utan att störa någon. nu försöker jag mest avhålla mig från att vara som jag kommer bli.
df rqp: ansvaret är potentiellt oändligt. tänk på lidandet som ryms i en människa.
[oförmåga till känslouttryckssymbol]
försökte av nyfikenhet att hålla min kvarvarande förälder till svars. fick inte hennes förståelse eller någon tillfredsställelse, men i och med att det inte togs illa så var det nog värt försöket.
Jag och min mamma har haft en väldigt särskild relation med varandra. Men hon har alltid velat mig väl, även om jag kanske inte just då hållit med henne. Jag avgudar henne för att hon inte gav upp mig när jag var som värst. Idag kan vi umgås som mor och dotter med en vänskaplig ton. Vi kan prata om mycket, men hon har mycket lite förståelse för min ångest och oro. Mamma är smått arbetsnarkoman och uppväxt i en ganska känslokall familj.
Min pappa är mer som en vuxen som bara finns. Känner mig på något vis sviken av honom. Han gav upp familjen för alkohol. Har dock nu en ny familj som verkar ligga honom närmre hjärtat. Träffar honom ibland.
Ser inte min mamma som min mamma längre, under uppväxten har det blivit tydligare och tydligare att jag inte var mer än en olycka. Pappan som alltid ville att jag bodde hos honom för barnbidrag har tagit ett starkt steg emot att försöka vara en förälder på senare år, tror det är pga att hans rygg pajjat och han har tänkt efter. Klandrar inte han lika mycket längre, gjort är gjort. All in all, helt omvänt ifrån barndomen.
