Forumet - Distansförhållande

Distansförhållande

1612 0 21
Hej! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i två. Nu i sommar åker han iväg till Australien i ett år som utbytesstudent. Kan ni som haft eller har distansförhållande hjälpa mig, det känns väldigt jobbigt för mig att han ska vara borta så länge. Jag kommer kunna åka dit efter 8-9 månader och då kommer jag vara där i cirka två veckor.

Jag har varit deprimerad i period i tre år, men har nu lyckats sluta med självskadebeteende och självsvält. Jag är rädd att jag ska börja må dåligt igen när han åker och är borta.
försök inte tänka på det så mycket[cute] han ska vara på precis andra sidan jordklotet med en massa andra fulla utbytesstudenter som vill sexa,inte så han kommer leva i celibat i 8-9 månader eller säga till någon att han har en flickvän, försök inte låssas om det och försök gå vidare typ[y]

Spana också in:

loveTheArk4ever:

han åker och är borta.


Ja du.. jag har distansförhållande just nu och allt jag kan säga är.. man får bara stå ut.
Det är lite jobbigt att kanske inte ses på ett tag men det blir en härlig känsla när ni träffas :)
Ni får ringa,sms chatta skicka bilder till varandra :)
Man måste bara hålla sig stark även om det är jobbigt.
Man får tänka men han försvinner ju inte för alltid.
Det är 1 år det klarar ni om ni älskar varandra :)
Har inte haft ett distansförhållande i traditionell bemärkelse, men jag en av mina nära vänner har jobbat i England i ett halvår. Försök hålla tät kontakt med mail, skype, msn eller vad som nu passar er bäst.

Sedan tänker jag mig att det kan vara en bra idé att diskutera om ni borde ha ett monogamt förhållande när ni är ifrån varandra så pass länge. Känns lite drygt om det skulle ta slut för att någon av er inte orkar vara utan sex.
OF 5:

nej. men älskar man någon så är det inget problem.


Klart det är ett problem att vara ifrån folk man älskar i så pass lång tid. I synnerhet när man är van vid att kunna träffa dem lite när som helst (nu antar jag att TS bor i samma stad som sin pojkvän). Hur skulle det på något vis vara rimligt att man inte tycker att det är jobbigt?
Tack för de seriösa svar jag har fått. Jo jag får ju försöka tänka så positivt det går. Jag känner mig bara så svag så får panik och ångest attacker när jag tänker på att vi kommer vara ifrån varandra så länge. Jag har vetat om det i cirka 6 månader lite mindre så jag har börjat förbereda mig så gott jag kan. Jag avskyr verkligen känslan av att vara svag, nu får jag inte panik lika ofta längre. Men jag är rädd att jag ska hamna i mitt gamla mönster och det vill jag inte. Jag ska börja prata med kuratorn om någon vecka, har gjort det förut och vet inte om det kommer att hjälpa. Jag känner inte att jag kan prata riktigt med min familj heller. Jag har alltid känt mig lite oälskad tyvärr.
loveTheArk4ever:

Jag har alltid känt mig lite oälskad tyvärr.


Jag känner igen mig tyvärr..
Din kille är typ som ditt enda stöd?
Han är den som är där för dig alltid :(
Jag har varit med min kille i 1 år och 6 mån och vi har haft distansförhållande hela den tiden..
Det är skit jobbigt verkligen :(
Man vill alltid vara där med honom men man kan inte :(
Men jag lovar att man kan bli stark att vara ifrån varandra.
Man kanske bråkar men man får en helt ny syn på att vara med varandra sen.
Man kan säga att man ''värde sätter'' varandra mer.
Kan inte du åka med honom annars?
loveTheArk4ever:

Precis så känner jag! Han är den enda som jag verkligen kan prata med.


Jobbig du :( men som sagt inte mycket att göra än att försöka klara det :(
Klarar ni detta så kommer ni bli mycket starkare som par framtiden :)
Ja jag har lite samma sak.. jag ska studera nere hos min pojkvän i 3 år till hösten och det är ju ett farligt kort.. men man får hoppas <3